Starkare strukturer behövs i arbetet mot våld i nära relationer
Målet med genomförandeplanen för Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet 2022–2025, dvs. Istanbulkonventionen, är att säkerställa att sektorsövergripande strukturer för att förebygga våld inrättas och är bestående på riksnivå, i välfärdsområdena och kommunerna.
Strukturerna omfattar tväradministrativ samordning, anvisningar, servicekedjor och spridning av fungerande modeller. Målet med strukturerna är att säkerställa att parterna i våldet har tillgång till tjänsterna samt att tjänsterna är jämlikt nåbara i hela landet.
Det nationella nätverket av koordinatorer för våld i nära relationer som samordnas av Institutet för hälsa och välfärd (THL) stöder det regionala samarbetet, den kollegiala utvecklingen och spridningen av fungerande modeller. Nätverket producerar aktuell information om välfärdsområdenas situation i förebyggandet och bekämpningen av våld. Med hjälp av den ökar förståelsen av den nationella situationen. För närvarande varierar strukturerna, samordningen och tjänsterna för förebyggande av våld i nära relationer i betydande grad i välfärdsområdena.
Förpliktande lagstiftning för att stärka strukturerna?
Enligt Petteri Orpos regeringsprogram stärks förebyggandet och identifieringen av våld i hemmet och våld i nära relationer särskilt hos myndigheter, kommuner och välfärdsområden. Regeringen bedömer behovet av lagstiftning som förpliktar kommunerna och välfärdsområdena att stärka strukturerna som förebygger våld och arbetar mot våld. Bedömningen bereds vid social- och hälsovårdsministeriet i samarbete med THL.
Nätverket av koordinatorer för våld i nära relationer stöder starkt förpliktande lagstiftning, eftersom den kan bidra till att stärka strukturerna för förebyggande av våld och den regionala jämlikheten. Flera nationella anvisningar och rekommendationer från 2000-talet har inte räckt till för att uppnå dessa mål. Verkställandet av rekommendationerna har kartlagts i flera utredningar och konstaterats vara bristfälligt.
Den regionala jämlikheten förverkligas inte
De regionala skillnaderna i strukturerna för arbetet mot våld är stora. En del av välfärdsområdenas koordinatorer för våldsarbete arbetar projektbaserat. En del har utsetts till ansvarspersoner, men ingen eller mycket liten arbetstid har allokerats för att sköta uppgiften. På grund av variationer och brister i samordningsstrukturerna har regionerna inte jämlika möjligheter att genomföra åtgärder för att bekämpa våld i nära relationer.
Arbetet mot våld verkar splittrat och rollerna är oklara. Identifiering av våld i nära relationer, att systematiskt föra våld på tal och riskbedömning förutsätter yrkeskompetens. Den förpliktande karaktären av lagstiftningen och internationella konventioner är inte heller tillräckligt känd. Ansvaret för fortbildning och säkerställande av yrkespersonernas kompetens ligger hos arbetsgivarna, men situationen varierar avsevärt från område till område.
Det regionala serviceutbudet varierar också. Utmaningen med att bilda servicekedjor är att endast några välfärdsområden har egna särskilda tjänster för dem som upplevt och använt våld. Organisationerna utför förtjänstfullt arbete för att hjälpa de olika parterna i våldet och det är viktigt att trygga deras verksamhetsmöjligheter.
Målet är ett liv utan våld
Nätverket av koordinatorer för våld i nära relationer anser att lagstadgad verksamhet skulle ge tydliga ramar för arbetet mot våld, förplikta till att skapa samordningsstrukturer och inrätta uppgifter. Våldsarbetets ledning och placering i organisationen skulle förtydligas och våldsarbetet skulle ses som en gemensam uppgift för alla. Lagen skulle också förtydliga kommunernas och välfärdsområdenas ansvar i det nya servicesystemet.
Våld i nära relationer orsakar förutom mänskligt lidande även betydande kostnader för samhället. Det är alltså ekonomiskt förnuftigt att säkerställa resurserna för att förebygga våld. Genom att stärka strukturerna för förebyggande av våld tillgodoses parternas mänskliga rättigheter och rättigheter till ett liv utan våld bättre än i nuläget.
Bloggen har skrivits tillsammans med välfärdsområdenas nätverk av koordinatorer för våld i nära relationer. Skrivelsen är en del av bloggserien från Kommissionen för bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (NAPE), som berättar om den inverkan som Istanbulkonventionen, dvs. Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, har haft och dess nationella genomförande ur olika perspektiv.