Att motverka svåra uppväxtförhållanden garanterar inte välbefinnande i vuxen ålder
Alla som arbetar med barns och ungas välbefinnande verkar vara överens om att tidiga insatser och stöd är något man bör satsa på. Detta förebygger att problem fördjupas och hopar sig senare i livet.
Målet är att öka barns och ungas välbefinnande i sig och att förebygga riskfaktorernas effekter i senare ålder. Detta perspektiv på hur välbefinnande byggs upp över livsspannet är dock bristfälligt.
Satsningar i tidiga livsskeden räcker inte enligt livsloppsforskningen
Tanken på att satsa på livets tidiga skeden känns mycket rimlig och har också fått stöd i många studier. Som ett klassiskt exempel hänvisas ofta till James Heckmans forskning, som understryker betydelsen av tidiga investeringar.
Heckmans slutsatser har också väckt kritik, men hos dem som citerar honom återkommer ofta – åtminstone implicit – tanken att om vi bara ”vaccinerar” barn i unga år mot välfärdsproblem kan vi uppnå ett samhälle där alla mår bra.
Kunskap som bygger på longitudinella studier där samma personer följs från ett åldersskede till ett annat stöder dock inte denna tanke, och även Heckman själv har lyft fram vikten av att insatserna är kontinuerliga.
Uppväxtförhållanden hänger ihop med välbefinnande i vuxen ålder via komplexa banor
Uppväxtförhållanden är starkt kopplade till välbefinnande i vuxen ålder, men utifrån detta kan man inte dra slutsatsen att undanröjandet av barndomsproblem skulle garantera välbefinnande i vuxen ålder. Det finns med andra ord inte nödvändigtvis ett orsakssamband, det vill säga kausalitet, mellan barndomsproblem och välbefinnande i vuxen ålder.
Livsloppsforskningen granskar de mekanismer som förklarar sambanden mellan förhållanden i barndomen och i vuxen ålder. Vi vet ännu inte tillräckligt om dessa mekanismer, men forskningen har visat att svåra uppväxtförhållanden inte automatiskt leder till problem i vuxen ålder. Sambanden förklaras ofta av komplexa banor via olika faktorer, vars påverkan sträcker sig över flera åldersskeden.
Till exempel har sambandet mellan moderns rökning under graviditeten och barnets förhöjda risk att röka senare i livet förklarats med fysiologiska, genetiska, beteendemässiga och miljörelaterade faktorer, samt deras samspel. Detta är goda nyheter: riskkedjor kan brytas – i vilket livsskede som helst.
Det finns alltså mycket som kan göras för välbefinnandet även efter barndom och ungdom.
På jakt efter grundorsaker
Många forskningsprojekt uppger att de strävar efter att kartlägga grundorsakerna till välfärdsproblem. När grundorsakerna väl har identifierats är det lätt att föreslå botemedel.
Användningen av begreppet ”grundorsak” bygger på ett antagande om kausalitet. Ofta är dock forskningens förhållande till kausalitet oklart. Oklarheten härrör från en motsättning mellan, å ena sidan, de höga krav som ställs på forskningsupplägg som möjliggör kausala slutsatser och, å andra sidan, observationsstudiernas möjligheter att mäta exponering för risker över livsloppet.
Randomiserade kontrollerade studier ger högkvalitativ kunskap om orsakssamband, men lämpar sig ofta dåligt för att studera betydelsen av sociala faktorer i livsloppet. I stället för traditionella longitudinella studier med fokus på individen borde uppmärksamheten i större utsträckning riktas mot familjestudier, där man kan granska både biologiska faktorer (gener och deras samspel med miljön) och den fysiska och psykiska belastning som ackumuleras inom familjer.
Livsloppsteoretisk forskning i en nyckelroll för att främja välbefinnande
Om man i forskningen om sambanden mellan uppväxtförhållanden och välbefinnande i vuxen ålder bortser från betydelsen av de faktorer som förklarar dessa samband, finns det en risk att alla resurser satsas på interventioner under graviditeten och den tidiga barndomen – och att man därmed går miste om möjligheter att främja människors välbefinnande även senare i livet.
Uppbyggnaden av välbefinnande är en kontinuerlig process där genetiska, miljörelaterade och beteendemässiga faktorer samverkar, och vars föränderliga karaktär över tid borde beaktas bättre än i dag. Livsloppsteorier och livsloppsbaserad forskning är av central betydelse när politiska åtgärder för att främja välbefinnande planeras.