Klientavgifterna inom social- och hälsovården kan framöver öka mer än tidigare – regeringen vill binda avgifterna till välfärdsområdesindexet
Regeringen presenterade i slutet av april ett utkast till proposition om ändringar i lagstiftningen om klientavgifter inom social- och hälsovården, som hittills inte har diskuterats särskilt mycket i offentligheten.
En av de föreslagna ändringarna är att maximibeloppen för klientavgifterna i fortsättningen höjs årligen enligt välfärdsområdesindexet. Indexet följer utvecklingen av lönenivån till 60 procent, utvecklingen av prisnivån till 30 procent och utvecklingen av socialskyddsavgifterna för välfärdsområdesarbetsgivare till 10 procent. Tidigare har de jämstora avgifterna helt följt utvecklingen av den allmänna prisnivån och avgifterna har höjts vartannat år.
Bortsett från vissa undantagsår har lönerna historiskt sett stigit snabbare än priserna, och så kommer det sannolikt att vara även i framtiden. Därför innebär den nu föreslagna indexändringen mycket sannolikt att den största delen av klientavgifterna framöver kommer att höjas mer än tidigare.
Under Petteri Orpos regeringsperiod har klientavgifterna höjts flera gånger. År 2024 gjordes en indexhöjning på tio procent och 2025 höjdes avgifterna med 22–45 procent. Till följd av detta har till exempel besöksavgiften på polikliniken för specialiserad sjukvård stigit från 41,80 euro till 66,70 euro på två år. Den nu föreslagna ändringen skiljer sig från de ovan nämnda genom att den inte är av engångskaraktär, utan innebär återkommande mindre höjningar.
Enligt social- och hälsovårdsministeriets bedömning skulle indexändringen öka den totala summan av klientavgifterna med cirka 64 miljoner euro på tio år jämfört med den nuvarande lagstiftningen. Som jämförelse kan konstateras att höjningarna 2025 ökade den totala summan med 150 miljoner euro.
Det vore motiverat att höja avgifterna i samma takt som pensionerna
Regeringen motiverar indexförändringen med att den offentliga ekonomin stärks, men ur klienternas synvinkel innebär förändringen främst en försämrad försörjning. Enligt regeringens proposition skulle avgifterna öka hos cirka 44 procent av befolkningen, medan de för endast två procent, bland vissa som betalar inkomstrelaterade avgifter för långtidsvård, skulle sjunka. Resten använder inte avgiftsbelagda tjänster eller ändringen skulle av andra skäl inte beröra dem.
Ur klienternas synvinkel vore det motiverat att avgifterna skulle öka i samma takt som deras inkomster. Enligt THL:s beräkningar betalar pensionärerna dock mer än hälften av den totala summan av klientavgifterna (exkl. inkomstrelaterade avgifter). Pensionerna höjs i huvudsak eller helt enligt den allmänna prisnivån, det vill säga långsammare än vad avgifterna i fortsättningen skulle höjas.
Löntagarna och företagarna betalar cirka en tredjedel av klientavgifterna. För dem kan det vara mer motiverat med en avgift som är bunden till utvecklingen av inkomstnivån.
Lättnad i betalningsbördan genom utveckling av informationssystemen
Mycket stora betalningsbördor från klientavgifter är vanligare i Finland än i de övriga nordiska länderna (WHO 2023). Den nu föreslagna ändringen skulle gradvis försätta majoriteten av dem som betalar klientavgifter i en allt svårare ekonomisk situation. Om ändringen genomförs är det viktigt att skydda de mindre bemedlades betalningsförmåga på andra sätt.
Det är bra att den föreslagna indexändringen inte påverkar avgiftstaket, det vill säga hur mycket klientavgifter som kan ackumuleras för en klient per år innan tjänsten blir avgiftsfri. Det vore dock rimligt att de som ordnar tjänsterna, det vill säga välfärdsområdena, ansvarar för uppföljningen av avgiftstaket, inte klienten själv. Detta förutsätter att områdenas informationssystem utvecklas.
För det andra kan utkomststödet ersätta klientavgifterna för mindre bemedlade patienter. Om avgifterna riskerar att äventyra klientens betalningsförmåga, borde en sänkning av dem enligt lag vara ”primär” i förhållande till utkomststödet. I praktiken fungerar prioriteringen dock dåligt: enligt de uppgifter som vi samlat in erbjuder endast cirka en tredjedel av välfärdsområdena en möjlighet att sänka de jämnstora avgifterna.
Administrativt sett är det inte särskilt effektivt att sänka enskilda klientavgifter mot uppvisande av olika inkomstintyg. Om områdena skulle få uppgifter om mottagare av grundläggande utkomststöd från sina informationssystem, kan avgifterna automatiskt efterskänkas för dem som får utkomststöd.