Bör vi vara rädda för mikroplaster?

Under de senaste åren har mikroplaster fått stor uppmärksamhet i medierna och i den offentliga debatten. Enligt den senaste Eurobarometerundersökningen ökar oron: varannan finländare anser att mikroplaster utgör den största risken för livsmedelssäkerheten.

Men står denna oro i proportion till den faktiska risken?

Sensationsrubriker fördunklar ofta helhetsbilden

Nyheter om mikroplaster präglas ofta av sensationsartade rubriker. Det mest kända exemplet är den långlivade liknelsen om att människan får i sig ”mikroplaster motsvarande vikten av ett kreditkort per vecka”. Liknelsen baserades på en internationell forskningssammanställning som uppskattade mängden mikroplaster som hamnar i människokroppen varje vecka. Senare har det dock konstaterats att jämförelsen byggde på oprecisa beräkningar som kraftigt överskattade exponeringen.

I samband med en internationell biomonitoreringsstudie förekom rubriker som påstod att ”kemikalier från plaster är kopplade till ett stort antal dödsfall globalt”. I verkligheten gjorde studien ingen åtskillnad mellan kemikaliernas ursprung, och det är välkänt att merparten av de ämnen som klassas som skadliga kommer från kosten, inte från mikroplaster.

Bland de senaste uppmärksammade studierna finns den så kallade ”plastskedsstudien”, där det rapporterades att mikroplaster motsvarande vikten av en plastsked hade påträffats i mänsklig hjärnvävnad. De metoder som användes i studien har därefter ifrågasatts, eftersom signaler från hjärnvävnadens lipidrika komponenter i vissa analyser felaktigt kan tolkas som mikroplaster.

Är vår exponeringsnivå oroande?

Den goda nyheten är att den överväldigande majoriteten av mikroplaster som hamnar i kroppen utsöndras via naturliga vägar. Endast en mycket liten andel partiklar kan ta sig till vävnader och till och med in i celler. Än så länge vet vi dock mycket lite om vilka effekter så små mängder kan ha i kroppen.

Det är mycket svårt att uppskatta exponeringsnivåer. Trots att analysmetoderna har utvecklats finns det fortfarande begränsningar, och de allra minsta partiklarna, nanoplaster, kan ännu inte mätas på ett tillförlitligt sätt. Dessa nanoplaster kan bete sig annorlunda i kroppen än större mikroplaster och kan potentiellt passera biologiska barriärer som mikroplastpartiklar vanligtvis inte kan.

Exponeringen varierar dessutom beroende på var vi bor, vad vi äter, hur vi lever och var vi arbetar, vilket gör det svårt att dra generella slutsatser.

Personer som bor i Finland har i många avseenden ett gynnsamt utgångsläge. Högkvalitativt dricksvatten, ren luft och relativt låg konsumtion av skaldjur minskar exponeringen avsevärt jämfört med många andra länder.

Vad kan orsaka eventuella skadliga effekter av mikroplaster?

Mikroplaster kan orsaka negativa effekter genom två huvudsakliga mekanismer: genom kemikalier associerade med plasten och genom partikeleffekter.

Plaster innehåller ett stort antal tillsatsämnen som används för att ge materialen önskade egenskaper. Vissa av dessa ämnen kan vara skadliga. Vid höga exponeringar kan de påverka hormonbalansen, ämnesomsättningen och immunsystemet samt öka risken för cancer.

De mängder kemikalier som frigörs från mikroplaster är dock mycket små i jämförelse med den exponering som vanligtvis sker via kosten.

Den samlade forskningen tyder på att partikeleffekter kan vara en mer relevant hälsorisk än kemikalierna i sig. Plastpartiklar kan irritera kroppen, och små partiklar kan passera biologiska barriärer och ansamlas i vävnader och på cellnivå. I toxicologiska cell  och djurstudier har sådana partiklar visats kunna orsaka lokala effekter, såsom oxidativ stress, celldöd och inflammatoriska reaktioner.

Enligt WHO bör mikroplaster betraktas på samma sätt som andra olösliga partiklar som människor exponeras för dagligen. Mikroplaster utgör endast en liten del av den totala partikulexponeringen. Förbrännings- och mineralbaserade partiklar är till exempel betydligt större riskfaktorer för hälsan.

Det finns inget skäl till allvarlig oro

Mikroplaster utgör utan tvekan en risk för miljön, eftersom de ansamlas i naturen och bryts ned mycket långsamt. Utifrån den forskning som finns i dag förefaller de direkta hälsoriskerna däremot vara begränsade. Situationen kan dock förändras under de kommande årtiondena om mängden plastföroreningar i miljön fortsätter att öka okontrollerat. Därför är det viktigt att begränsa plastutsläpp och minska användningen av plast, särskilt i onödiga tillämpningar.

Mer forskning om hälsoeffekter behövs, men utifrån dagens kunskapsläge finns det inga belägg för en omfattande oro för människors hälsa.