Socialvårdsreformen förändrar tjänsterna som stöder sysselsättning – vad händer med de allra mest utsatta?

Reformen av socialvårdslagstiftningen medför betydande förändringar både i strukturerna och i det praktiska arbetet. Avvecklingen av rehabiliterande arbetsverksamhet och införandet av en ny tjänst för arbetsföra personers funktionsförmåga och delaktighet i socialvårdslagen förändrar tjänsternas juridiska karaktär och arbetsfördelningen mellan myndigheterna.

Målen med reformen är tydliga: att socialvården ska fokusera på sina kärnuppgifter, att arbetsfördelningen ska förtydligas, att tjänsterna ska bli mer flexibla och att kostnadsbesparingar ska uppnås. Reformen berör omkring 35 000 klienter och flera myndighetsaktörer.

Samtidiga reformer riskerar att ytterligare försämra arbetslösas situation

Reformen sker inte i ett vakuum. Våren 2026 skärps socialskyddet särskilt genom reformen av utkomststödet, karenser inom arbetslöshetsskyddet och införandet av det nya allmänna stödet. För arbetslösa innebär förändringarna sammantaget en strängare motprestation. Skärpta skyldigheter och karenser inom utkomststödet ökar pressen att söka och ta emot arbete eller delta i sysselsättningsfrämjande åtgärder. Det allmänna sysselsättningsläget försvårar situationen avsevärt.

Förändringarnas samlade effekter drabbar i synnerhet låginkomsttagare i arbetsför ålder: nedskärningarna ökar låginkomsttagandet och det finns en risk att särskilt personer utan arbete får en betydligt försämrad situation.

Förändringar i tjänstens juridiska karaktär

I stället för de tidigare socialvårdstjänsterna som främjade sysselsättning har man föreslagit en ny tjänst kallad stöd för arbetsföra personers funktionsförmåga och delaktighet. Den nya tjänsten skulle vara beroende av tillgänglig finansiering, vilket innebär att det inte längre skulle finnas en skyldighet att ordna tjänsten på samma sätt för alla, såsom i dagens rehabiliterande arbetsverksamhet. Detta kan leda till att utbudet av tjänsten minskar när välfärdsområdenas ekonomiska situation är ansträngd.

Den nya tjänsten skulle inte längre vara en förpliktande tjänst kopplad till villkoren för arbetslöshetsskyddet. Frivilligheten kan stärka klientens självbestämmanderätt. Samtidigt finns det dock en risk att vissa klienter hamnar utanför tjänsterna, antingen av egen vilja eller på grund av otydlig handledning.

Ett eventuellt avskaffande av rehabiliterande arbetsverksamhet påverkar också organisationer och aktörer inom tredje sektorn som har producerat tjänster genom köpta tjänster. Det finns en risk att serviceproduktionen upphör. Om kompetensen försvinner från marknaden innan den nya tjänsten har etablerats uppstår ett tomrum som inte snabbt kan fyllas.

Förutsättningar för att reformen ska lyckas

För att reformen ska lyckas krävs ett aktivt och starkt nationellt stöd för genomförandet, styrning och utbildning.

Det är viktigt att skapa tydliga riktlinjer för arbetsfördelningen mellan socialvården och arbetskraftsmyndigheterna. Dessutom behövs utbildning om den nya tjänstens mål, målgrupp och innehållsmässiga ramar, liksom enhetliga riktlinjer för klienternas situation under övergångsfasen. Utan en gemensam förståelse för lagens syfte kan praxis börja skilja sig åt mellan olika områden.

Tjänsternas genomslag och genomförande måste också följas upp systematiskt. Uppföljningen bör mäta förändringar i arbets- och funktionsförmåga, upplevelsen av delaktighet och kontinuiteten i servicekedjorna. Sysselsättningseffekter ensamma berättar inte om reformens framgång.

Klientförståelse är avgörande

För personer som varit arbetslösa länge och för personer med partiell arbetsförmåga finns det fortfarande behov av att utveckla rehabiliterande tjänster som riktar sig mot arbetslivet. Även om den nuvarande rehabiliterande arbetsverksamheten har haft många brister kan en nedmontering utan ersättande tjänster leda till oskäliga situationer för många. Att hamna utan stöd eller utan en fortsatt väg framåt kan försämra både livssituationen och arbetsförmågan.

Inom projektet Laatua työkyvyn ja työllistymisen tukeen i Pirkanmaa välfärdsområde arbetar man med klienter som inte skulle kunna gå vidare mot arbete utan stöd från en yrkesperson inom socialvården. Erfarenheterna från projektet visar att klienterna behöver ett intensivt och nära stödjande arbetssätt för att främja sin rehabilitering.

Ett sådant arbetssätt kräver att yrkespersonen engagerar sig i relationen, är flexibel och uthållig. Den mycket positiva responsen från klienterna visar dock att denna arbetsmodell hjälper klienterna framåt och stärker deras egenmakt.

När socialvården reformeras måste man säkerställa att klientförståelsen utgör utgångspunkten för arbetet och att resurser riktas till arbetsformer som enligt forskning och erfarenhetsbaserad kunskap är mest verkningsfulla. Effektiva arbetsformer gagnar klienten genom förbättrad livskvalitet, bättre funktions- och arbetsförmåga samt ökad delaktighet. Ett intensifierat arbetssätt som sker i nätverk och i klientens livsmiljö, som utnyttjar mångprofessionell expertis och bygger på nära stöd, är ett exempel på högklassigt genomförande av socialvård.