För vem är anvisningen avsedd?
Denna anvisning är avsedd för yrkesutbildade personer inom funktionshinderområdet. Anvisningen är en rekommendation som grundar sig på lagstiftning.
Sidans anvisning följer den nya lagen om funktionshinderservice (675/2023). Den nya lagen om funktionshinderservice gäller från och med den 1 januari 2025 och den har en övergångsperiod fram till den 31 december 2027. På Åland tillämpas fortfarande den gamla handikappservicelagen (lagen om service och stöd på grund av handikapp 380/1987).
Läs mer om övergångsbestämmelserna i lagen om funktionshinderservice
Information om beslut gällande funktionshinderservice och ansökan om funktionshinderservice fås genom att kontakta välfärdsområdets funktionshinderservice. THL behandlar inte enskilda klientfall.
Vad innebär begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna?
När det i specialomsorgslagen om utvecklingsstörda talas om begränsning avses med det begränsning av eller ingripande i en grundläggande fri- och rättighet för en person som utsatts för en begränsningsåtgärd så att personen inte kan utnyttja sin grundläggande rättighet fullt ut.
De grundläggande fri- och rättigheter som begränsas i bestämmelserna om begränsningsåtgärder i specialomsorgslagen är rätten till personlig frihet och integritet enligt 7 § i grundlagen, skyddet för privatlivet enligt 10 § när det skyddar en persons rätt att bestämma om sig själv samt egendomsskyddet enligt 15 §.
En begränsning av en grundläggande fri- och rättighet innebär i praktiken antingen att personen hindras från att göra något (personen hindras till exempel att fritt använda ett föremål som han eller hon äger eller att komma och gå fritt) eller tvingas att göra något mot sin vilja eller oberoende av sin vilja (personen förflyttas till exempel med tvång till ett låst utrymme).
När kan begränsningsåtgärder användas?
Begränsningsåtgärder kan endast användas i sista hand när alla andra lindrigare metoder har använts. Endast de begränsningsåtgärder som nämns i specialomsorgslagen om utvecklingsstörda är tillåtna.
Innan begränsningsåtgärder kan riktas mot en person med funktionsnedsättning ska ett beslut om att ge honom eller henne specialomsorger fattas. Beslutet om att ge specialomsorger fattas av en beslutande sakkunniggrupp för multiprofessionellt stöd.
Användningen av begränsningsåtgärder förutsätter dessutom att:
- alla allmänna förutsättningar för användning av begränsningsåtgärder uppfylls och
- de särskilda förutsättningarna för begränsningsåtgärden i fråga uppfylls.
Begränsningsåtgärder får användas inom specialomsorgerna när tjänster inom krävande multiprofessionellt stöd ordnas i en enhet för krävande multiprofessionellt stöd. Enheter för krävande multiprofessionellt stöd är sådana i 21 c § i socialvårdslagen avsedda enheter för serviceboende med heldygnsomsorg och i 22 § i den lagen avsedda institutioner samt i 67 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avsedda avdelningar för psykiatrisk vård av personer med intellektuell funktionsnedsättning, som har tillgång till tillräcklig expertis i medicin, psykologi och socialt arbete för genomförande och uppföljning av krävande multiprofessionellt stöd.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 9 §)
En del av begränsningsåtgärderna kan också användas vid ordnande av arbetsverksamhet enligt 27 e § i socialvårdslagen eller dagverksamhet enligt 25 § i lagen om funktionshinderservice inom specialomsorgerna. Användningen av begränsningsåtgärder i dessa tjänster förutsätter dessutom att servicen ordnas vid en verksamhetsenhet inom socialvården där det finns ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom social- eller hälsovården.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 b §)
Begränsningsåtgärder kan inte användas i andra än ovan nämnda tjänster.
I arbetsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning kan man enligt 27 § i lagen om funktionshinderservice inte använda begränsningsåtgärder även om personen omfattas av specialomsorgen. Detta beror på att arbetsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning enligt 27 § i lagen om funktionshinderservice inte nämns i 42 b § i specialomsorgslagen, där det föreskrivs inom vilka tjänster begränsningsåtgärderna kan användas.
Allmänna förutsättningar för användning av begränsningsåtgärder
Specialomsorgerna ges i första hand i samförstånd med klienten. Begränsningsåtgärder kan användas endast när
- den som ges specialomsorger inte fatta beslut om sin vård och omsorg eller förstå konsekvenserna av sitt handlande
- det är nödvändigt att använda begränsningsåtgärder för att skydda personens eller andras hälsa eller säkerhet eller förhindra betydande egendomsskador och
- andra, lindrigare metoder inte lämpar sig för eller är tillräckliga i situationen.
En begränsningsåtgärd ska vara motiverad med tanke på personens vård och omsorg samt lämpa sig för och stå i rätt förhållande till ändamålet. Om en person blir föremål för flera begränsningsåtgärder samtidigt eller efter varandra ska särskild uppmärksamhet fästas vid konsekvenserna av deras samverkan.
En begränsningsåtgärd ska genomföras med respekt för människovärdet hos den som ges specialomsorger, så tryggt som möjligt och så att personens grundläggande behov tillgodoses. Begränsningsåtgärden ska avslutas genast när den inte längre är nödvändig eller om den äventyrar hälsan eller säkerheten hos den som ges specialomsorger.
Om den som är föremål för en begränsningsåtgärd är minderårig ska den minderårigas intresse samt ålder och utvecklingsnivå beaktas när begränsningsåtgärden används.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 d §)
Bedömning av användningen av begränsningsåtgärder och minskad användning av begränsningsåtgärder
Om en begränsningsåtgärd som nämns i specialomsorgslagen har använts ska orsakerna till att åtgärden har använts och de sätt med vilkas hjälp man i fortsättningen kan minska användningen av begränsningsåtgärder i enheten utan dröjsmål bedömas inom verksamhetsenheten.
Om det i specialomsorgerna, när en person har fått andra specialomsorger än specialomsorg oberoende av sin vilja, upprepade gånger eller långvarigt har använts en begränsningsåtgärd enligt 42 j, 42 l eller 42 m § eller 42 n § 2 mom., ska verksamhetsenheten bedöma om förutsättningarna i 32 § 1 mom. för att förordna personen till specialomsorger oberoende av sin vilja är uppfyllda och vid behov förelägga frågan för bedömning i den beslutande sakkunniggruppen för krävande multiprofessionellt stöd.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 e §)
Tillåtna begränsningsåtgärder
Även om alla förutsättningar för användning av begränsningsåtgärder uppfylls, kan klienten begränsas endast på vissa sätt som fastställs i lagen.
- fasthållande
- omhändertagande av ämnen och föremål
- kroppsvisitation
- kortvarig avskildhet
- tillhandahållande av nödvändig hälso- och sjukvård trots motstånd
- användning av begränsande anordningar eller klädesplagg i dagliga rutiner
- användning av begränsande anordningar eller klädesplagg i allvarliga risksituationer
- rörelsefrihet under övervakning
- kvarhållande.
Det är enbart inom specialomsorger oberoende av vilja som kvarhållande kan användas under en längre tid.
Bestämmelser om tillåtna begränsningsåtgärder finns i 42 f–42 n § i specialomsorgslagen om utvecklingsstörda.
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal får under en kort stund hålla fast en person som ges specialomsorger i syfte att lugna personen. Fasthållandet kan även innebära att personen flyttas i verksamhetsenhetens lokaler. Fasthållandet ska genomföras med en acceptabel vårdmetod.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 f §)
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal kan i verksamhetsenhetens besittning ta ämnen och föremål som innehas av en person som ges specialomsorger och som till sina egenskaper lämpar sig för att allvarligt äventyra hälsa eller säkerhet eller skada egendom på ett betydande sätt och som sannolikt skulle användas för dessa ändamål.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 g §)
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal får kroppsvisitera en person som ges specialomsorger trots dennes motstånd, om det finns grundad anledning att misstänka att han eller hon i sina kläder eller på annat sätt bär på sig eller i de saker han eller hon har med sig har ämnen eller föremål som avses i 42 g § 1 mom.
Sådana ämnen och föremål är sådana som till sina egenskaper lämpar sig för att allvarligt äventyra hälsa eller säkerhet eller skada egendom på ett betydande sätt. En förutsättning är dessutom att den som ges specialomsorger eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen för att allvarligt äventyra hälsa eller säkerhet eller skada egendom på ett betydande sätt.
En kroppsvisitation ska företas i närvaro av en annan person i verksamhetsenhetens personal som är yrkesutbildad inom socialvården eller hälso- och sjukvården, om inte något annat följer av särskilda skäl. Den som visiterar och den vid visitationen närvarande personen ska vara av samma kön som den som visiteras.
Den som visiterar och den vid visitationen närvarande personen kan dock vara av annat kön än den som visiteras, om de är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller om det är nödvändigt att utföra åtgärden omedelbart för att säkerställa hälsa eller säkerhet för den som visiteras eller för andra.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 h §)
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal får för en kort stund, högst två timmar, skilja en person som ges specialomsorger från andra trots dennes motstånd i syfte att lugna ner honom eller henne. Dörren till det rum som används för ändamålet får vid behov låsas.
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal ska övervaka den som hålls i avskildhet under hela tiden för avskildheten genom att befinna sig i samma rum som denne eller i den omedelbara närheten så att personalen kan få kontakt med honom eller henne. Den som hålls i avskildhet ska också ha möjlighet att få kontakt med personalen.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 i §)
Om en person som får specialomsorger inte själv kan fatta beslut om vården och motsätter sig hälso- och sjukvård, får den behandlande läkaren eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten, enligt anvisningar från läkaren ge medicinskt nödvändig hälso- och sjukvård trots motståndet. Detta förutsätter att personens hälsa kan vara allvarligt hotad vid utebliven vård. Personens tillstånd måste i så fall övervakas och bedömas fortlöpande på det sätt som är nödvändigt för personens hälsa och säkerhet.
När vård- eller undersökningsåtgärder enligt ovan utförs får en person som får specialomsorger kortvarigt hållas fast eller kortvarigt begränsas i sin rörelsefrihet med hjälp av en begränsande anordning, men högst så länge som det är nödvändigt för att utföra åtgärden, dock högst en timme. De begränsande anordningarna ska uppfylla kraven i lagstiftningen om medicintekniska produkter.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 j §)
Om hälsan eller säkerheten för en person som får specialomsorger annars sannolikt skulle äventyras, får en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten använda följande
- anordning som hindrar att personen ramlar ur sängen, men som inte hindrar personen att röra extremiteterna eller kroppen, den tid som personen vilar nattetid eller dagtid och kortvarigt vid andra dagliga rutiner
- anordning som hindrar att personen ramlar av stolen, kortvarigt vid måltider och andra liknande dagliga rutiner, och
- anordning eller klädesplagg som hindrar personen att skada sig själv eller förbättrar säkerheten, men som inte begränsar personens möjligheter att röra extremiteterna eller kroppen eller inte mer än i ringa utsträckning hindrar honom eller henne att vara aktiv, den tid som det är nödvändigt.
De begränsande anordningar och klädesplagg som avses ovan ska uppfylla kraven i lagstiftningen om medicintekniska produkter. En begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg får inte användas längre än det är nödvändigt och endast i överensstämmelse med sitt syfte.
När de används måste tillståndet hos den person som får specialomsorger övervakas och bedömas på det sätt som är nödvändigt för hans eller hennes hälsa och säkerhet. Användningen av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg ska omedelbart avbrytas om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 k §)
I andra situationer än de som avses i 42 k § 1 mom. får en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten använda en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg för att inskränka möjligheterna att röra sig eller vara aktiv för en person som får specialomsorger bara om det är sannolikt att personen i annat fall allvarligt äventyrar sin egen eller andras hälsa eller säkerhet. En begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg får inte användas längre än det är nödvändigt och endast i överensstämmelse med sitt syfte.
En person får bindas endast om andra metoder inte räcker till. Personen får vara fastbunden bara så länge det är nödvändigt, och högst åtta timmar utan avbrott eller upprepade gånger. Under den tiden ska den behandlande läkaren bedöma förutsättningarna för fastbindning på nytt med högst två timmars mellanrum.
De begränsande anordningar och klädesplagg som avses ovan ska uppfylla kraven i lagstiftningen om medicintekniska produkter. När de används måste tillståndet hos den person som får specialomsorger övervakas och bedömas på det sätt som är nödvändigt för hans eller hennes hälsa och säkerhet.
Tillståndet hos en fastbunden person ska fortlöpande följas upp genom att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården befinner sig inom syn- och hörhåll från personen. Användningen av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg ska omedelbart avbrytas om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 l §)
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten får övervaka rörelsefriheten på verksamhetsenheten för en person som får specialomsorger, hur han eller hon avlägsnar sig från verksamhetsenheten och rör sig utanför enheten eller gården i anslutning till enheten, om det är sannolikt att personen i annat fall skulle äventyra sin egen eller andras hälsa eller säkerhet.
När andra metoder inte räcker till kan rörelsefriheten övervakas med en teknisk apparat som personen bär på sig, enligt en plan med hjälp av ledsagare eller på något annat sätt. När rörelsefriheten övervakas ska det särskilt ses till att andras rörelsefrihet inte inskränks.
Om ovan nämnda metoder inte räcker till för att övervaka en persons rörelsefrihet nattetid, får dörren till personens eget rum vara låst högst åtta timmar på natten. Vid behov ska personen ha möjlighet att lämna rummet tillsammans med ledsagare.
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten ska övervaka personen i rummet under hela inlåsningen. Det innebär att den yrkesutbildade personen ska vara i omedelbar närhet av rummet för att personalen ska kunna få kontakt med den inlåsta personen. Också den inlåsta personen måste kunna få kontakt med personalen.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 m §)
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten kan hindra en person som får specialomsorger att lämna verksamhetsenheten eller avlägsna sig från gården i anslutning till enheten, om han eller hon därigenom utsätter sig själv eller någon annan för ett omedelbart och allvarligt hot mot hälsa eller säkerhet.
På samma villkor kan en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården hämta tillbaka personen till verksamhetsenheten eller gården i anslutning till enheten, om personen påträffas i omedelbar närhet av enheten eller gården.
Maktmedel får användas för att hålla kvar eller hämta tillbaka personen, om de är nödvändiga med hänsyn till arten och graden av motstånd, hur hotfull situationen är och övriga omständigheter.
En person som får specialomsorger oberoende av sin vilja kan också i övrigt och inte bara kortvarigt hållas kvar, om rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m § inte lämpar sig eller räcker till som åtgärd. Vid kvarhållande ska det särskilt ses till att andras rörelsefrihet inte inskränks.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 n §)
Vem kan begränsa?
Specialomsorgslagen innehåller separata bestämmelser i paragrafen om respektive begränsningsåtgärd om vem som i praktiken kan genomföra en begränsningsåtgärd och vem som fattar beslut eller träffar ett avgörande i ärendet. Med beslut avses alltid ett skriftligt beslut.
På social- och hälsovårdsministeriets webbplats finns en tabell med alla begränsningsåtgärder och information om vem som har rätt att agera i olika situationer.
SHM:s tabell utarbetades 2016 och har inte uppdaterats. I tabellen nämns arbetsverksamhet som en tjänst där begränsningsåtgärder kan användas. Detta gäller numera endast arbetsverksamhet enligt den gamla socialvårdslagen, inte arbetsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning (personer med utvecklingsstörning) enligt 27 § i lagen om funktionshinderservice. Begränsningsåtgärder kan inte användas i arbetsverksamhet för personer med utvecklingsstörning enligt lagen om funktionshinderservice.
SHM: Beslut om begränsningsåtgärder inom specialomsorg om utvecklingsstörda (PDF 70,0 kb)
Begränsningsåtgärder och klientplan
Du kan läsa om vad som ska antecknas om användningen av begränsningsåtgärder i klientplanen i anvisningen Stöd för självbestämmanderätten inom specialomsorgen.
Till vissa begränsningsåtgärder hör dessutom en skyldighet att göra anteckningar i personens klientplan. Dessa begränsningsåtgärder är rörelsefrihet under övervakning och kvarhållande.
När rörelsefrihet under övervakning används ska en plan för rörelsefriheten skrivas in i personens klientplan. Dessutom ska en plan för utomhusvistelse och övrig rätt att röra sig under den tid som kvarhållandet pågår ska skrivas in i klientplanen.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 m och n §)
Genomgång i efterhand
Om en person som ges specialomsorger har varit föremål för en begränsningsåtgärd ska användningen av åtgärden utan dröjsmål bedömas i samråd med denne efter att åtgärden avslutats.
Vid genomgången i efterhand ska en bedömning göras av grunderna för begränsningsåtgärden och de metoder med hjälp av vilka användning av begränsningsåtgärder kan undvikas i fortsättningen.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 o §)
Ju bättre människans behov tillgodoses, desto mindre är behovet av att använda begränsningsåtgärder. Användningen av begränsningsåtgärder får inte bli en förutsägbar och återkommande handlingsmodell, utan den ska alltid vara en genuint exceptionell och sista utväg efter att de metoder som grundar sig på samförstånd har visat sig vara otillräckliga eller olämpliga för situationen.
Anteckning av begränsningsåtgärder
Genom begränsningsåtgärder ingriper man i klientens grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter. Därför är det viktigt för klientens och personalens rättsskydd att användningen av begränsningsåtgärder antecknas omsorgsfullt.
I klient- eller journalhandlingarna för en person som ges specialomsorger ska antecknas:
- användningen av och grunderna för en begränsningsåtgärd enligt 42 f–42 n §,
- personens syn på användningen av och grunderna för en begränsningsåtgärd,
- konsekvenserna av en begränsningsåtgärd för den som ges specialomsorger,
- tidpunkten för när en begränsningsåtgärd inletts och avslutats,
- vem som avgjort frågan om en begränsningsåtgärd eller fattat beslut om den samt vem som vidtagit begränsningsåtgärden.
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 o §)
Rapport
En rapport är ett mer officiellt meddelande än en genomgång i efterhand och berättar vilket avgörande eller beslut som har fattats och vilka rättsmedel klienten kan använda.
Rapporten ska ges i begriplig form och på ett tillgängligt sätt med beaktande av de kommunikationsmetoder som mottagaren använder.
En person som ges specialomsorger ska utan dröjsmål ges en rapport om innehållet i och grunderna för en begränsningsåtgärd samt om de tillgängliga rättsmedlen.
I vissa situationer som avses i 9 § i klientlagen ges rapporten också till personens lagliga företrädare eller någon annan anhörig eller närstående som deltar i planeringen och genomförandet av personens service. Rapporten ska lämnas minst en gång i månaden.
Dessutom ska en rapport om innehållet i och grunderna för begränsningsåtgärden lämnas månatligen till personens egen kontaktperson.
Om personen under begränsningsåtgärden har varit i ett tillstånd där han eller hon inte har kunnat förstå meningen med åtgärden, ska en rapport ges genast när han eller hon kan förstå meningen med saken.
Om en person som på grund av sitt tillstånd inte är förmögen att förstå sakens innebörd har varit föremål för en sådan begränsande åtgärd som går att överklaga, ska beslutet om begränsande åtgärd jämte besvärsanvisning lämnas för kännedom till den lagliga företrädaren för personen som får specialomsorg.
I de situationer som avses i 9 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården ska beslutet jämte anvisningar för sökande av ändring delges personens lagliga företrädare eller en anhörig eller annan närstående som deltar i planeringen och genomförandet av hans eller hennes service.
(Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, 9 §)
(Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 42 p §)
Minderåriga och användning av begränsningsåtgärder
Specialomsorgslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om hur barns rättigheter beaktas när specialomsorger ges och hur deras självbestämmanderätt stöds.
Man ska förhålla sig kritiskt till begränsningsåtgärder som riktas mot barn. Barnets särskilda ställning betonas både av konventionen om barnets rättigheter och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.
Om en begränsningsåtgärd riktas mot en minderårig person, ska barnets bästa samt barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas när begränsningsåtgärden genomförs. När beslut om en begränsningsåtgärd fattas och begränsningsåtgärden genomförs ska barnets individuella förhållanden, situation och behov alltid beaktas. Barnets bästa fastställs i samråd med barnet.
Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt beslut om barnskydd 7.3.2013 (dnr 1901/2/12 och 1932–1945/2/12) konstaterat att gränsdragningen mellan en åtgärd som hör till normal barnuppfostran (till exempel hemkomsttider) och en begränsningsåtgärd inte alltid är tydlig. Om det är fråga om vanlig vård och omsorg om ett barn och om normal gränsdragning i samband med det är det inte fråga om begränsningsåtgärder.
När man talar om barnuppfostran och vård och omsorg om ett barn är det viktigt att notera att man då avser barnets kronologiska ålder, inte utvecklingsnivån. Vad som är vanlig vård och vilka gränser som är normala att dra ska bedömas i förhållande till barnets jämnåriga.
Begränsningsåtgärder enligt specialomsorgslagen får inte användas i skolan eller i morgon- eller eftermiddagsverksamhet för skolelever; på dem tillämpas lagen om grundläggande utbildning.
Vårdnadshavaren kan inte ge tillstånd till begränsningsåtgärder.
Källor
Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda 519/1977 (Finlex)
SHM Kommuninfo: Vad är det som ändras i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda? (2016)
Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården 812/2000 (Finlex)