För vem är anvisningen avsedd?
Denna anvisning är avsedd för yrkesverksamma inom funktionshinderområdet. Anvisningen är en rekommendation som grundar sig på lagstiftningen.
Anvisningen på sidan följer den nya lagen om funktionshinderservice (675/2023). Den nya lagen om funktionshinderservice gäller från och med den 1.1.2025 och innehåller en övergångsperiod till och med den 31.12.2027. På Åland tillämpas fortfarande den gamla lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987).
Läs mer om övergångsbestämmelserna i lagen om funktionshinderservice
Information om beslut om funktionshinderservice och om hur man ansöker om funktionshinderservice fås genom att kontakta välfärdsområdets funktionshinderservice. THL behandlar inte enskilda klientärenden.
Beakta tillämpningsområdet för lagen
I 2 § i lagen om funktionshinderservice föreskrivs om tillämpningsområdet för lagen och om förhållandet till annan lagstiftning. Lagen om funktionshinderservice tillämpas på en person med funktionsnedsättning som definieras i 2 § i lagen. Rätt till tjänster enligt lagen om funktionshinderservice har den som uppfyller alla förutsättningar som anges i 2 §.
Dessutom föreskrivs i lagen om tjänstespecifika förutsättningar för beviljande. Personen med funktionsnedsättning ska också uppfylla de tjänstespecifika förutsättningarna för beviljande för att ha rätt till tjänsten.
Tillgänglig och fungerande kollektivtrafik som grund för rörlighet
Den primära utgångspunkten för rörlighet som passar alla är att ordna rörlighet med hjälp av en tillgänglig och fungerande offentlig kollektivtrafik.
(Socialvårdslagen 23 §)
En person med funktionsnedsättning stöds i första hand i att använda den offentliga kollektivtrafiken, som också omfattar anrops- och servicetrafik.
En person med funktionsnedsättning kan med stöd av socialvårdslagen också få handledning i och handledd träning av användningen av kollektivtrafik, ledsagarservice samt grupptransporter, vilka är primära i förhållande till stöd för rörligheten enligt lagen om funktionshinderservice. Dessutom kan en person med funktionsnedsättning för inlärning av självständig rörlighet och att färdas med offentlig kollektivtrafik få träning enligt 7 § i lagen om funktionshinderservice.
När man bedömer om offentliga kollektivtrafiktjänster är lämpliga ska man beakta om sådan trafik faktiskt står till buds för och är tillgänglig för personen med funktionsnedsättning på ett sådant sätt att behoven och de grundläggande rättigheterna för dem som behöver tjänsten tryggas. Den offentliga kollektivtrafiken är inte nödvändigtvis lämplig för en person med funktionsnedsättning till exempel på grund av väder- och väglagsförhållanden.
Stöd för rörligheten är inte avsett att ersätta sådana brister i den offentliga kollektivtrafiken som generellt försämrar invånarnas möjligheter att röra sig i området.
Rätt till stöd för rörligheten
Stöd för rörligheten hör till välfärdsområdets särskilda skyldighet att ordna service. Detta innebär att en person med funktionsnedsättning har en subjektiv rätt att få stöd för rörligheten, om de förutsättningar som anges i lagen om funktionshinderservice för att få tjänsten uppfylls. Välfärdsområdet ska då ordna tjänsten oberoende av anslagen.
En person med funktionsnedsättning har rätt att få det skäliga stöd för rörligheten som hen behöver när:
- hen på grund av sin funktionsbegränsning har särskilda svårigheter att röra sig och
- hen inte självständigt kan använda den offentliga kollektivtrafiken utan oskäligt stora svårigheter.
(Lagen om funktionshinderservice 28 §)
Välfärdsområdet är skyldigt att ordna ett skäligt stöd för rörligheten. Vid bedömningen av skäligheten ska man beakta till exempel personens individuella behov av rörlighet, resans längd och syfte, antalet resor samt var invånarna i kommunen eller området vanligtvis uträttar ärenden och rör sig.
Bedömningen av skäligheten ska göras både med hänsyn till personens behov av stöd och till kostnaderna.
Helheten av stöd för rörligheten ska fastställas utifrån personens individuella behov, och därför kan fastställandet av omfattningen eller skäligheten inte bygga på på förhand uppställda allmänna kilometer- eller eurogränser.
Rättspraxis enligt den gamla lagen om funktionshinderservice och bedömning av skälighet
I den gamla lagen om funktionshinderservice (380/1987) var den subjektiva rätten avgränsad till att gälla skäliga transporttjänster, och därför kan rättspraxis som grundar sig på den utnyttjas som vägledning.
Oskäligt stora svårigheter att självständigt använda den offentliga kollektivtrafiken kan orsakas till exempel av:
- svårigheter att stiga på och av ett transportmedel
- en väg i mycket dåligt skick eller
- utmaningar i oväntade situationer i trafiken, såsom vid plötsliga inbromsningar.
Dessa situationer kan orsaka otrygghet och olycksbenägenhet särskilt om personen med funktionsnedsättning har svårt att hålla balansen eller inte kan hålla sig fast. Möjligheten för en person med funktionsnedsättning som använder ett hjälpmedel för rörlighet att använda den offentliga kollektivtrafiken kan också vara begränsad av att personen behöver ändamålsenlig hjälp vid på- och avstigning.
Behovet av stöd för rörligheten kan bero på en
- fysisk
- kognitiv
- psykisk
- social eller
- sensorisk funktionsnedsättningar.
En kognitiv funktionsnedsättning kan till exempel visa sig så att personen inte kan orientera sig i sin omgivning, inte hittar till rätt hållplats eller inte kan gå till stationen, stiga på rätt buss eller stiga av vid rätt hållplats eller gå från hållplatsen till destinationen. Vid psykiska sjukdomar, liksom vid andra sjukdomar, är förutsättningen en långvarig eller permanent funktionsnedsättning som orsakar oskäligt stora svårigheter att självständigt använda den offentliga kollektivtrafiken. Till exempel kan en svår panikstörning eller ett rädslotillstånd berättiga till stöd för rörligheten, men en lindrig inte.
Det är möjligt att få stöd för rörligheten även om personen med funktionsnedsättning alltid behöver hjälp av en annan person när hen rör sig utanför hemmet. Om personen med funktionsnedsättning till exempel med hjälp av personlig assistans kan använda kollektivtrafikmedel, har hen inte nödvändigtvis rätt till en taxiresa när hen reser tillsammans med assistenten. Den eventuellt längre tid som resan tar ska beaktas när behovet av assistenttimmar bedöms.
När behovet av stöd för rörligheten bedöms ska man beakta personens behov av att röra sig, andra tjänster som stöder rörlighet som står till personens förfogande samt verksamhetsmiljöns tillgänglighet under olika årstider och tider på dygnet. Dessutom ska man beakta att personens funktionsförmåga kan vara annorlunda i en bekant respektive obekant miljö.
På samma sätt ska man när man bedömer genomförandesättet, mängden och den regionala omfattningen av stöd för rörligheten beakta behovet av stöd för rörligheten som antecknats i personens klientplan, andra tjänster som står till buds samt verksamhetsmiljöns tillgänglighet. Vid bedömningen av barns och ungas individuella behov av stöd för rörligheten ska man också fästa uppmärksamhet vid barnets eller den ungas ålder och utvecklingsskede.
Personens förmåga och faktiska möjlighet att självständigt använda den offentliga kollektivtrafiken bedöms individuellt, till exempel genom provresor eller på något annat sätt som lämpar sig för individuell bedömning. Vid bedömningen ska man beakta personens fysiska, psykiska, kognitiva, sociala och sensoriska funktionsnedsättningar samt verksamhetsmiljön och andra omständigheter.
Under en provresa reser en fysioterapeut eller någon annan lämplig yrkesutbildad person tillsammans med klienten med ett kollektivtrafikmedel. Resan börjar hemma och avslutas hemma. Syftet är att bedöma vilka svårigheter som uppstår under resan och om de är så stora att det skulle vara oskäligt svårt för klienten att använda kollektivtrafiken självständigt.
För vad beviljas stöd för rörligheten?
Stöd för rörligheten ska ordnas för:
- arbets- och studieresor
- resor till verksamhet som stöder sysselsättning och till arbetsverksamhet enligt 27 d och 27 e § i den gamla socialvårdslagen (710/1982), som fortfarande delvis gäller, samt
- resor i övrigt som hör till normal livsföring.
Andra resor i det dagliga livet enligt lagen om funktionshinderservice för vilka stöd för rörligheten beviljas är till exempel resor som gäller ärenden, fritidsintressen, upprätthållande av sociala relationer och samhälleligt deltagande.
Resor i anslutning till arbetsverksamhet för personer med utvecklingsstörning regleras i 27 § i lagen om funktionshinderservice (675/2023). För dessa resor fattas inget beslut om stöd för rörligheten.
Dessutom ska stöd för rörligheten ordnas vid behov för resor som gäller
- träning
- särskilt stöd för delaktigheten
- stöd i att fatta beslut
- krävande multiprofessionellt stöd och
- kortvarig omsorg.
De ovan nämnda tjänsterna kan också ordnas i personens hem, och då finns det inte alltid behov av att förflytta sig från hemmet till någon annan plats.
Om träningen eller någon annan tjänst som en del av tjänsteinnehållet omfattar resor med offentliga trafikmedel eller annan rörlighet, anses sådan rörlighet ingå i tjänsten och då beviljas inget separat stöd för rörligheten för den.
Som stöd för rörligheten ordnas inte heller resor som gäller hälso- och sjukvård eller andra resor för vilka personen får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag. Sådana resor är också resor i anslutning till rehabilitering, till exempel terapier.
Det är möjligt att ordna stöd för rörligheten endast för en del av resan, om personen med funktionsnedsättning kan använda den offentliga kollektivtrafiken självständigt under den övriga delen av resan. Detta kan vara ändamålsenligt särskilt vid långa resor. Då ska man säkerställa att byten mellan trafikmedel lyckas utan att orsaka oskälig olägenhet för personen med funktionsnedsättning.
Stöd för rörligheten ska ordnas för en person med funktionsnedsättning så att hen har möjlighet att genomföra nödvändiga resor som hör till arbete och studier.
Med arbete avses utöver arbete i arbets- eller tjänsteförhållande även företagsverksamhet. Arbetet behöver inte trygga personens försörjning i sin helhet, utan kan också vara deltidsarbete. Det väsentliga är att personen med funktionsnedsättning arbetar eller bedriver företagsverksamhet regelbundet. Det finns ingen rätt till arbetsresor när resorna anknyter till verksamhet av hobbykaraktär.
Med arbetsresa avses resa från hemmet till platsen där arbetet utförs och tillbaka. Resans start- eller slutpunkt kan också vara någon annan än hemmet eller den vanliga platsen där arbetet utförs, om det inte orsakar en oskälig förlängning av resan. Efter arbetsresan kan man till exempel stanna direkt för att uträtta ärenden.
Som stöd för rörligheten ersätts inte resor som hör till arbetsuppgifter och som görs under arbetsdagen. Eftersom dessa resor bestäms av arbetsgivaren ska arbetsgivaren ersätta kostnaderna för dem. Också företagaren ansvarar själv för kostnaderna för resor som görs inom företagsverksamheten.
Studieresor ersätts om resorna anknyter till studier som
- leder till examen eller yrke eller förbättrar beredskapen för sådana studier, eller
- förbättrar personens möjligheter att få arbete, till exempel genom att stärka yrkeskunnandet.
Med studier avses till exempel
- studier efter grundläggande utbildning, till exempel i gymnasiet samt yrkesinriktade studier vid yrkesläroanstalter
- studier vid yrkeshögskolor och universitet
- utbildning som utvecklar färdigheter för arbetslivet, åtminstone mer långvarig arbetskraftspolitisk utbildning
- praktikperiod som ingår i studierna
- obligatoriska studiebesök som ingår i studierna och annat motsvarande.
Studier är också förberedande och rehabiliterande undervisning och handledning. Däremot ersätts som studieresa inte en resa som hör till studier av hobbykaraktär och som inte kan bedömas förbättra personens möjligheter att få arbete.
Vid bedömningen av behovet av stöd för rörligheten kan idrott i vissa situationer jämställas med arbete. I regeringens proposition med förslag till lag om funktionshinderservice och lagar som har samband med den (RP 191/2022 rd) hänvisas i detta avseende både till diskrimineringsombudsmannens ställningstagande den 17.4.2019 och till högsta förvaltningsdomstolens avgörande (HFD 2013:139).
Diskrimineringsombudsmannen gav den 17.4.2019 ett ställningstagande om främjande av likabehandling av idrottare med funktionsnedsättning. Enligt ställningstagandet ska idrott åtminstone i fråga om elitidrottare som får stipendium jämställas med arbete när behovet av transportservice bedöms.
Diskrimineringsombudsmannen: Likabehandling av idrottare med funktionsnedsättning ska främjas
HFD har meddelat ett årsboksavgörande (HFD 2013:139) som gäller elitidrott och transportservice. Enligt avgörandet var en persons dagliga tränings- och övningsresor till ett ridstall, när personen tävlade på paralympisk nivå och fick stipendium, sådana nödvändiga arbetsrelaterade resor att personen hade rätt att få transportservice enligt lagen om funktionshinderservice för dem. Som villkor för stipendiet krävdes förbindelse till långsiktig yrkesmässig träning.
Sätt att genomföra stöd för rörligheten
Stöd för rörligheten kan beviljas på flera olika sätt att genomföra, eller som en kombination av olika sätt. I beslutet om stöd för rörligheten ska det antecknas hur stödet genomförs.
Stöd för rörligheten kan genomföras som
- transportservice
- personlig assistans
- ledsagarhjälp
- genom att som ekonomiskt stöd enligt 32 § i lagen om funktionshinderservice ställa en bil eller något annat för personen lämpligt färdmedel till personens förfogande
- genom att bevilja ekonomiskt stöd enligt 32 § i lagen om funktionshinderservice för anskaffning av bil eller annat färdmedel, eller
- på något annat lämpligt sätt.
Välfärdsområdet ska av de genomförandesätt som räknas upp i lagen ha åtminstone personlig assistans tillgänglig. Dessutom ska transportservice och vid behov därtill hörande ledsagarhjälp eller stöd finnas tillgängliga.
(Lagen om funktionshinderservice 29 §)
En person med funktionsnedsättning har en subjektiv rätt till stöd för rörligheten, men inte till ett visst genomförandesätt. Till exempel behöver stöd för rörligheten inte ordnas som taxiresor när personen med funktionsnedsättning kan använda den offentliga kollektivtrafiken med hjälp av personlig assistans.
När välfärdsområdet väljer genomförandesätt för stöd för rörligheten kan det inte begränsa personens individuella rätt att få tjänster och stödåtgärder som passar hen. Den tjänsteinnehavare som ordnar stöd för rörligheten ska säkerställa att den berörda personens individuella behov av rörlighet tillgodoses. Dessutom ska man säkerställa att de valda genomförandesätten lämpar sig för den enskilda person som har rätt till tjänsten.
Om stöd för rörligheten genomförs som färdtjänst ska också det praktiska sättet att ordna färdtjänst motsvara personens individuella behov. En person med funktionsnedsättning har ingen subjektiv rätt till ett visst genomförandesätt, såsom rätt att använda en fast taxi.
I rättspraxis som gäller den gamla lagen om funktionshinderservice (380/1987) har man dock ansett att sättet att ordna transportservice inte i praktiken får hindra en person från att använda den service som beviljats hen.
Stöd för rörligheten kan också genomföras med hjälp av personlig assistans. Detta är möjligt när personen med funktionsnedsättning kan använda den offentliga kollektivtrafiken med assistentens hjälp eller annars röra sig med assistentens hjälp. När antalet assistanstimmar bedöms ska den tid som används för rörlighet beaktas.
Personlig assistans som sätt att genomföra stöd för rörligheten kan vara särskilt lämplig i situationer där personen med funktionsnedsättning har en personlig assistent till sitt förfogande till exempel hela dagen, under arbetsdagen eller dygnet runt.
Som ett tredje sätt att genomföra stöd för rörligheten kan tjänsten genomföras med hjälp av ledsagare. Ledsagare kan också beviljas som ett separat sätt att genomföra stöd för rörligheten och inte enbart som en tjänst som hör ihop med färdtjänsten.
Välfärdsområdet kan som ekonomiskt stöd ställa en bil eller ett annat färdmedel till en persons med funktionsnedsättnings förfogande eller bevilja ekonomiskt stöd för anskaffning av dem. Då förutsätts att personens behov av stöd för rörligheten är omfattande. Ett omfattande behov av stöd för rörligheten kan bero till exempel på arbete eller studier.
(Lagen om funktionshinderservice 29 §)
I tillämpningspraxis som gäller den gamla lagen om funktionshinderservice (380/1987) har man ansett att en bil kan ställas till förfogande för familjen till ett barn med funktionsnedsättning eller att familjen kan beviljas stöd för anskaffning av bil, om bilen behövs för att transportera barnet och de hjälpmedel barnet behöver. På samma sätt kan man förfara också vid tillämpningen av den nya lagen om funktionshinderservice.
Att ställa en bil eller ett annat färdmedel till en persons med funktionsnedsättnings förfogande eller att stödja anskaffningen av dem kan ge flexibilitet i personens eller familjen till ett barn med funktionsnedsättning rörlighet. Det kan på längre sikt bli förmånligare än att ersätta enskilda resor. Bilar eller andra färdmedel som ställs till förfogande för personer med funktionsnedsättning kan vara välfärdsområdets egna eller så kan välfärdsområdet skaffa dem till exempel med ett leasingavtal.
Bestämmelser om att ställa en bil eller ett annat färdmedel till en persons med funktionsnedsättnings förfogande, om beloppet av det stöd som beviljas för anskaffning av bil eller annat färdmedel samt om ersättning för nödvändiga ändringsarbeten som görs i en standardbil eller ett annat färdmedel finns i 32 § i lagen om funktionshinderservice om ekonomiskt stöd.
Som annat färdmedel kan till exempel en snöskoter eller en terränghjuling komma i fråga. Med annat färdmedel avses inte elrullstol, elmoped eller andra hjälpmedel som beviljas som medicinsk rehabilitering.
Stöd för rörligheten kan också genomföras på något annat lämpligt sätt. Ett annat lämpligt sätt kan till exempel vara en digital applikation eller distanshandledning, om personen har svårt att orientera sig i omgivningen, avläsa klockan eller stiga på rätt buss.
Stöd för rörligheten kan också genomföras genom att kombinera olika genomförandesätt. Personen med funktionsnedsättning kan till exempel kunna använda den offentliga kollektivtrafiken tillsammans med en personlig assistent under en del av resan. Då kan den övriga delen av resan genomföras till exempel som transportservice.
Vid valet av genomförandesätt ska man då fästa uppmärksamhet vid bestämmelserna i 1 kap. i lagen om funktionshinderservice om beslutsfattande och genomförande av tjänster.
Vid valet av genomförandesätt ska man dessutom, i enlighet med rättspraxis enligt den gamla lagen om funktionshinderservice (380/1987), beakta att genomförandesättet inte får hindra eller inskränka den subjektiva rätten till stöd för rörligheten.
Transportserviceresor kan samordnas så att de genomförs med samma färdmedel, om det inte leder till en oskälig förlängning av restiden eller annan oskälig olägenhet för personen med funktionsnedsättning. Vid bedömningen av oskälig olägenhet ska man beakta omständigheter som påverkar personens funktionsförmåga eller hälsa samt resans syfte.
Behovet av hjälp som beror på personens funktionsbegränsning och till exempel hjälp av en annan person under resan kan utgöra ett hinder för samordning av resor. Dessutom kan en lång resas varaktighet i vissa situationer orsaka personen en oskälig belastning.
Arbete och studier förutsätter punktlighet och ofta resor under rusningstid, och därför borde restiden särskilt för dessa resor inte förlängas oskäligt. Samordningen får inte orsaka annan oskälig olägenhet.