Vanliga frågor om finansiering av social- och hälsovården

Den statliga finansieringen av social- och hälsovården utgör en klumpsumma som årligen ökar i enlighet med fyra faktorer:

1. Ökningen av servicebehovet enligt prognosen i THL:s SOME-modell
2. Välfärdsområdesindexet som produceras av Statistikcentralen
3. Förändringar i välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter
4. Efterhandsjustering som görs av finansministeriet.

Eftersom finansieringen är avsedd att vara behovsbaserad, ökas den årligen i takt med ökningen av servicebehovet enligt prognosen i SOME-modellen. Modellen baseras på befolkningens ålders- och könsstruktur.

Social- och hälsovårdens finansiering justeras dock också med hänsyn till kostnadsökningar som inte beror på ökat servicebehov och som ligger utanför välfärdsområdenas (inklusive Helsingfors stads) kontroll. Sådana ökningar kan till exempel bero på stigande prisnivå. Dessa beaktas genom välfärdsområdesindexet och efterhandsjusteringen.

I efterhandsjusteringen jämförs de sammanlagda faktiska kostnaderna för alla välfärdsområden med den finansiering som beviljats dem, och finansieringen för följande år minskas eller ökas med skillnaden.

Målet med den nuvarande finansieringsmodellen är att bromsa kostnadsökningen och att fördela finansieringen regionalt på ett rättvist sätt. Till skillnad från aktivitetsbaserad finansiering kan ett välfärdsområde i en behovsbaserad modell inte öka sin finansiering genom att öka antalet vårdtillfällen eller kostnader.

Finansieringen fördelas rättvist om varje regions servicebehov kan fastställas med tillräcklig tillförlitlighet och regionen får finansiering i enlighet med sitt behov.

THL har granskat användningen av alternativa behovsfaktorer i behovsjusteringsmodellen och använder redan demografiska och socioekonomiska faktorer som en del av beräkningen av behovskoefficienter. I det uppdateringsförslag för behovsjusteringsmodellen som THL publicerade 2025 presenteras också behovskoefficienter där morbiditetsdata inte alls används för att fastställa servicebehovet. En sådan modell har ansetts vara fördelaktig särskilt ur incitamentssynpunkt, eftersom den inte uppmuntrar till överregistrering av diagnoser.

Individbaserade morbiditetsdata har dock en betydande inverkan på de regionala behovskoefficienterna. Därför skulle behovskoefficienter som beräknas utan morbiditetsdata missgynna regioner där sjukligheten är hög i förhållande till befolkningens ålders- och könsstruktur.

Enligt nuvarande kunskap är en registerbaserad bedömning av servicebehov det enda sättet att säkerställa finansiering som motsvarar servicebehovet.

Nej. Behovsjusteringen påverkar endast hur den statliga finansieringen av social- och hälsovården fördelas mellan välfärdsområdena, inte finansieringens totala storlek.

Behovsjusteringsmodellen gynnar inte systematiskt något område. På grund av modellens underliggande logik kan dock ett områdes finansiering bli lägre än dess potentiella nivå om diagnoser registreras bristfälligt eller överförs ofullständigt till THL:s register i det området.

Befolkningen i ett välfärdsområde beaktas två gånger i finansieringsmodellen: varje invånare ökar både den finansiering som beviljas på basis av servicebehov och den finansiering som beviljas på basis av befolkningsstorlek. Därför gynnar finansieringsmodellen de mest befolkningsrika välfärdsområdena.

Med utjämning avses att den behovsbaserade delen av den beräknade finansieringen för välfärdsområden (cirka 80 % av den totala beräknade finansieringen) fastställs utifrån genomsnittet av behovskoefficienterna för de två senaste åren – i stället för enbart den senaste årets behovskoefficient.

En förändringsbegränsare innebär i sin tur att ett maximalt tak fastställs i förväg för hur mycket finansieringen för ett enskilt välfärdsområde får minska eller öka. Skillnaden mellan metoderna är att förändringsbegränsaren endast påverkar de områden som överskrider den fastställda gränsen, medan utjämning påverkar alla områden lika.

Syftet med dessa metoder är att säkerställa att årliga förändringar i observerad sjuklighet inte leder till oskäligt stora förändringar i den finansiering som områdena får. Förändringar i observerad sjuklighet kan särskilt bero på förändringar i data (till exempel förbättrad registrering av diagnoser och överföring till THL:s register) samt på förändringar i den faktiska sjukligheten.

Utjämning och förändringsbegränsare är särskilt motiverade när förändringar i observerat servicebehov beror på förändringar i data och därmed inte återspeglar förändringar i det faktiska servicebehovet.

Om stabilitet i finansieringen prioriteras är utjämning och förändringsbegränsare användbara, eftersom de minskar de årliga variationerna. Om behovsbaserad fördelning däremot prioriteras kan de ses som en nackdel. Detta beror på att finansieringsnivån inte fullt ut reagerar på förändringar i det faktiska servicebehovet. I sådana fall gynnas regioner där det faktiska servicebehovet minskar, eftersom deras finansiering inte minskar lika mycket som behovet. Omvänt missgynnas regioner där det faktiska servicebehovet ökar: finansieringen ökar inte lika mycket som det faktiska servicebehovet.

Serviceutbudet beaktas i behovsjusteringsmodellen eftersom regressionskoefficienterna för andra faktorer annars skulle bli snedvridna. Till exempel kan en viss sjukdomsgrupp få en alltför hög koefficient om personer med denna sjukdom oftare bor i områden med ett högt serviceutbud: deras användning av den offentliga sektorn skulle i genomsnitt vara högre enbart på grund av bättre tillgång till vård. På motsvarande sätt kan ignorering av serviceutbud också leda till att regressionskoefficienterna blir för låga.

Även om utbudsfaktorer beaktas i behovsjusteringsmodellen, är avsikten inte att finansieringen till välfärdsområden ska baseras på hur lätt det är för befolkningen att få tillgång till vård. Därför neutraliseras behovsfaktorerna innan regressionskoefficienterna används för att prognostisera varje individs serviceanvändning för följande år. Detta innebär att värdet på varje individs behovsfaktor ersätts med det nationella genomsnittet.

Om ett välfärdsområde anställer mer personal har detta (i) ingen direkt effekt på behovskoefficienterna. Däremot har det (ii) en indirekt effekt, eftersom det påverkar regressionskoefficienterna för andra behovsfaktorer, såsom sjukdomsgrupper.

Det är inte möjligt att avgöra om en ökning av personal leder till en högre eller lägre behovskoefficient i den aktuella regionen. Effekten är i vilket fall som helst måttlig, eftersom den endast påverkar koefficienterna indirekt via regressionskoefficienterna för behovsfaktorer.

De behovskoefficienter som påverkar finansieringen för 2025 och 2026 baseras på den uppdatering av behovsmodellen som publicerades 2022. I rapporten om behovsjusteringsmodellen som THL publicerade 2025 ingår ett förslag till uppdatering av modellen. Beslut om att uppdatera modellen fattas av riksdagen, och förslaget bereds av finansministeriet utifrån THL:s förslag.

THL strävar kontinuerligt efter att förbättra rapporteringen i anslutning till finansieringsberäkningarna och transparensen i data.

Till exempel publicerade vi i december 2025 ett nytt rapporteringsverktyg som gör det möjligt att granska diagnosdata som används i beräkningen av finansieringen av social- och hälsovården både på nationell nivå och per välfärdsområde. Verktyget innehåller uppgifter om antalet fall av olika sjukdomar och deras utveckling baserat på olika datakällor för åren 2021–2024 i tabell- och diagramform.

Det finns skillnader mellan leverantörer av informationssystem i hur de tekniska anvisningarna för dataöverföring har tolkats. På motsvarande sätt har tolkningen av THL:s anvisningar för registrering av diagnoser varit inkonsekvent mellan leverantörer. Dessa skillnader i tolkning fanns redan före social- och hälsovårdsreformen.

Vid beräkningen av finansieringen är det avgörande att den baseras på så korrekta uppgifter som möjligt. Dessutom måste uppgifterna vara tillräckligt omfattande.

Det bör noteras att det inte finns helt felfria uppgifter. För att identifiera servicebehov krävs information om befolkningens sjuklighet, och enbart demografiska uppgifter beskriver inte behovet tillräckligt heltäckande.

Den utjämning av behovskoefficienter som THL föreslår syftar till att minska variationen mellan åren och därigenom öka förutsägbarheten i finansieringen.

Utjämning innebär att den behovsbaserade finansieringen fastställs utifrån genomsnittet av behovskoefficienterna för de två senaste åren. Utjämning minskar variationen i behovskoefficienter som beror både på sjuklighet och andra behovsfaktorer samt på förändringar i dataproduktionen.

Denna tillfälliga lösning jämnar ut variationen tills utmaningarna i sjuklighetsdata har lösts.

Beräkningen av servicebehov måste baseras på tillgängliga registeruppgifter, eftersom bättre uppgifter inte finns. Målet är att använda de mest aktuella uppgifter som finns tillgängliga på ett tillräckligt omfattande sätt.

Även om registeruppgifter inte är perfekta förbättras deras kvalitet kontinuerligt. Välfärdsområden och andra aktörer överför i allt större utsträckning uppgifter till THL:s register på ett mer omfattande och enhetligt sätt, vilket förbättrar noggrannheten i behovsberäkningarna.

Det bör dock noteras att välfärdsområdena måste producera uppgifter som är jämförbara med andra områden. Jämförbara uppgifter möjliggör en omfattande användning i behovsjusteringsberäkningar. För att uppgifterna ska vara jämförbara med andra uppgifter måste de registreras i enlighet med nationella anvisningar i registren, inte genom separata och ad hoc-baserade datauttag.

THL för en kontinuerlig dialog med systemleverantörer för att säkerställa att dataöverföringar sker i enlighet med THL:s anvisningar. Dessutom har flera automatiska valideringsmekanismer byggts in i THL:s system, vilket gör det möjligt att upptäcka avvikelser i dataöverföringar.

Ett grundläggande problem är att varken THL eller välfärdsområdena alltid har insyn i hur systemleverantörerna överför uppgifter, och därför saknas möjligheter att upptäcka alla eventuella fel.

Felet berodde på att de behovskoefficienter för 2023 som användes i finansieringsberäkningarna baserades på ofullständiga uppgifter. THL:s forskare upptäckte att ett av de datamaterial som användes i beräkningen var föråldrat. Detta material hade extraherats redan i juni 2024 och innehöll till exempel inte kompletterande dataleveranser kopplade till Apotti-systemet som gjordes i december 2024.

Felet korrigerades omedelbart, och de preliminära behovskoefficienterna för 2026 uppdaterades utan dröjsmål med de korrigerade uppgifterna. Finansministeriet publicerade den uppdaterade finansieringsberäkningen baserad på de korrigerade uppgifterna den 26 juni 2025. Uppgifter och beräkningar för tidigare år har granskats, och något motsvarande fel har inte identifierats i dem.

För att förhindra att liknande fel upprepas har THL stärkt personalresurserna för beräkningen av finansieringsbehov. I fortsättningen kommer fler personer att granska de inlämnade uppgifterna och beräkningsprocessen. Dessutom har THL förbättrat valideringsförfarandena i anslutning till datahanteringen.

Nej, det ökar inte. Diagnoser påverkar inte den nationella nivån på finansieringen av social- och hälsovården, utan endast hur finansieringen fördelas mellan välfärdsområdena.

Läkare ska registrera diagnoser och tillhörande uppgifter utifrån medicinska, inte ekonomiska, grunder.

Läkare ska följa anvisningarna för registrering, i synnerhet handboken för registrering av sjukdomar och de allmänna anvisningarna för registrering av patientuppgifter. De ska registrera den diagnos som fastställts för patienten vid en vårdperiod eller ett öppenvårdsbesök, och om det finns flera diagnoser ska de välja en primär diagnos som registreras som huvuddiagnos.

Nej, det gör den inte. I behovsjusteringsprocessen tilldelas kostnader till varje individ i första hand utifrån de sjukdomskategorier som personen tillhör baserat på registrerade diagnoser och andra koder som ingår i dessa kategorier.

Varje person kan endast ingå en gång i varje sjukdomskategori. Till exempel innebär den första registreringen av en viss diagnoskod som hör till diabeteskategorin för en person under ett kalenderår att personen placeras i diabeteskategorin, men den andra, tredje, fjärde osv. registreringen inom samma kategori påverkar inte längre finansieringen på något sätt.

Nej, det får ni inte. En ny registrering av en diagnos kan påverka regionens finansiering endast om personen som får diagnosen inte redan tidigare under året har haft andra koder som hör till samma sjukdomskategori registrerade. Detta beror på att en person endast kan tillhöra varje sjukdomskategori en gång.

Dessutom fördelas finansieringen inte direkt på basis av regressionskoefficienter, och koefficienterna påverkar inte den totala nivån på finansieringen av social- och hälsovården. I stället används regressionskoefficienterna för att beräkna prognostiserad serviceanvändning för varje individ.

Behovskoefficienterna för välfärdsområden beräknas som kvoten mellan den genomsnittliga prognostiserade serviceanvändningen för befolkningen i området och den nationella genomsnittliga prognostiserade serviceanvändningen. Det är dessa behovskoefficienter som i stor utsträckning avgör hur finansieringen fördelas mellan regionerna.

Eftersom regressionskoefficienterna påverkar behovskoefficienterna endast via prognoser för serviceanvändning, och behovskoefficienterna alltid beräknas i relation till situationen i alla andra regioner, är det inte möjligt att med en enkel beräkning fastställa hur mycket en enskild ytterligare diagnosregistrering i en viss sjukdomskategori påverkar finansieringen i en enskild region. För en sådan beräkning skulle man behöva veta hur diagnosen påverkar det prognostiserade servicebehovet både i regionen och i hela landet, och därefter beräkna behovskoefficienten utifrån detta.

När morbiditetsdata som ingår i sjukdomsklassificeringen i behovsjusteringsmodellen tas fram, beaktas diagnosuppgifter från öppenvårdsbesök och vårdperioder i vårdregistren (Terveys-Hilmo, Avohilmo och Sosiaalihilmo) (huvuddiagnoser, bidiagnoser och långvariga diagnoser samt skadediagnoser och symtomdiagnoser).

ICPC-2-anteckningar beaktas också för öppenvårdsdata. Inom primärvården beaktas uppgifter endast från läkares öppenvårdsbesök.

Ja. Utöver vårdregistren beaktas morbiditetsdata även från flera andra datakällor som upprätthålls av THL, Folkpensionsanstalten (FPA) och Pensionsskyddscentralen (PSC).

Detta kan bero på flera faktorer:

1. I behovsjusteringsprocessen räcker det att en individ har en enda registrering av en diagnos som hör till exempelvis diabeteskategorin i någon datakälla under ett kalenderår för att personen ska klassificeras i denna sjukdomsgrupp.
2. Utöver vårdregistren beaktas också uppgifter från andra register (se föregående fråga), vilka regionerna själva inte kan inkludera i sina egna analyser.

I allmänhet påverkar alla diagnoser som registreras i THL:s vårdregister, inklusive långvariga diagnoser, den finansiering som regionerna får.

Den felaktiga registreringen av långvariga ICD-10-diagnoser som ICPC-2-koder som identifierades våren 2025 har dock inte påverkat finansieringen. Detta beror på att diagnosuppgifter som hämtas både från fältet för besöksorsak och från fältet för långvariga diagnoser behandlas som likvärdiga i behovsjusteringsformlerna, vilket innebär att uppgifterna kan hämtas från endera fältet. Dessutom påverkar samma diagnos för samma person behovsberäkningarna endast en gång, och upprepade förekomster har ingen ytterligare effekt.

Anvisningarna för journalföring anger hur långvariga diagnoser ska rapporteras till vårdregistren. Anvisningarna gäller också andra uppgifter som lämnas till THL. THL:s kvalitetsrapporter gör det möjligt att granska antalet och andelen långvariga diagnoser i vårdhändelser, till exempel per region och per systemleverantör.

Diagnoser som registreras inom den privata sektorn för öppenvårdstjänster beaktas i definitionen av sjuklighet. 

Särskilt antalet dataleveranser från den privata sektorn till Avohilmo har ökat kraftigt under de senaste åren, men det har hittills varit svårt att avgöra om de inrapporterade uppgifterna också omfattar tjänster som välfärdsområden (och tidigare kommuner) har köpt av den privata sektorn genom servicesedlar eller andra former av utläggning.

Eftersom sjuklighetsdata i vilket fall som helst redan har inkluderat diagnoser som registrerats av privata läkare via andra datakällor (till exempel uppgifter om sjukdagpenning), har uppgifter från den privata sektorn hittills inte uteslutits.

Behovsjusteringsmodellen utvecklas dock kontinuerligt. I det uppdateringsförslag som THL publicerade 2025 föreslås att diagnoser som registrerats i alla Avohilmo-servicetyper, inklusive privat hälso- och sjukvård, företagshälsovård och Studenternas hälsovårdsstiftelse, ska beaktas vid fastställandet av individers sjuklighet.

Skälet till detta är att ett välfärdsområde enligt lag ansvarar för social- och hälsovårdstjänster för hela befolkningen inom sitt område, även om en del av befolkningen i praktiken inte använder offentliga tjänster.

Detta val kan öka finansieringen i regioner där privat hälso- och sjukvård eller företagshälsovård används i stor utsträckning. Därför föreslås att modeller som prognostiserar behovet av offentligt finansierade tjänster också ska innehålla variabler som beskriver användningen av andra sektorer, det vill säga i vilken utsträckning en individ har använt andra tjänster än offentligt finansierade, mätt i monetära termer.

Detta minskar i sin tur finansieringen i regioner där privat hälso- och sjukvård eller företagshälsovård används i stor utsträckning.

Eftersom tillräckligt omfattande uppgifter om deras användning inte har funnits tillgängliga i THL:s vårdregister.