Gör de osynliga synliga! Social tillbakadragenhet är en samhällsfråga, inte individens fel

Allt fler finländare tillbringar större delen av sina liv ensamma hemma, avskurna från studier, arbete och andra människor. De syns knappt i statistik eller i tjänster. Men de finns på nätet – och där kan de nås.

Social tillbakadragenhet, isolering, hikikomori – vad handlar det om?

Social tillbakadragenhet innebär en situation där en person gradvis har dragit sig undan social interaktion, ofta i månader eller år. I Finland har fenomenet hamnat i skymundan bakom splittrade begrepp: vi talar om marginalisering, utanförskap från arbetslivet, psykisk ohälsa och ensamhet. I Japan har samma fenomen studerats i över tre decennier under namnet hikikomori, där det framför allt förstås som en förlust av en social roll – en person som inte längre upplever sig ha en plats i samhället.

Även i Finland finns långa traditioner av “hemmasoner” och “gamla pigor”. Fenomenet är inte nytt, utan lika gammalt som människors sociala relationer.

Social tillbakadragenhet är inte i första hand en psykisk störning som bör behandlas, utan ett mångfacetterat socialt fenomen. Det kan påverkas genom förståelse, gemenskap och delaktighet.

Varför förblir fenomenet dolt?

En tillbakadragen person söker inte hjälp – hen klarar sig. Att be om hjälp är svårt för många av oss, och särskilt tungt blir det om det finns flera misslyckade försök bakom sig, dåliga erfarenheter av tjänster eller en känsla av att inte höra hemma någonstans. En vanlig tanke är också att man inte mår “tillräckligt dåligt” för att ta hjälp från någon som behöver den mer. Och när man till sist mår tillräckligt dåligt kan tanken på att fysiskt ta sig någonstans och berätta om sin situation för en främling kännas oöverstiglig.

Därför syns dessa människor inte. De finns inte i arbetslöshetsstatistik eller i vårdköer. De är osynliga – men inte försvunna. De finns på nätet.

Längtan efter gemenskap kan leda fel

En människa som längtar efter gemenskap och kontakt hittar det någonstans. På nätet finns det gemenskaper som erbjuder enkla förklaringar till svåra frågor: orsaken till ensamhet och utanförskap ligger alltid utanför individen, ofta hos andra grupper av människor. Det så kallade incel-fenomenet är ett välkänt exempel på detta.

Det är viktigt att skilja mellan dessa saker. Social tillbakadragenhet och till exempel kvinnohat är inte samma sak och inte direkt kopplade till varandra. Men behovet av gemenskap är så starkt att om det enda tillgängliga stödet kommer från en gemenskap som göder bitterhet och utanförskap, formar det människors sätt att tänka. Äkta kamratstöd leder någon annanstans – till en plats där individen blir sedd utan att behöva hitta någon att skylla på.

Vad vill tillbakadragna människor ha?

Socialt tillbakadragna människor vill samma saker som alla andra: bli accepterade, höra till och känna sig betydelsefulla. De vill i första hand inte bli behandlade eller pressade tillbaka till arbetslivet. De vill ha en plats där de kan vara sig själva utan prestationskrav.

Förändring är möjlig om den inte behöver göras ensam. Även vägen till arbetslivet blir möjlig när tiden är mogen – och när målen får sättas av individen själv.

När det byggs upp en stödjande gemenskap kring en person börjar tilliten till sig själv, till andra och till framtiden gradvis växa. Det sker inte genom att “fixa” individen, utan genom att stärka de sociala band som byggs runt personen. Och det börjar där människor som längtar efter gemenskap redan finns – i nätgemenskaper.

Arbetet utgår från människor, inte från system

Projektet Försvunna på nätet, som genomförs av Settlementet i Tammerfors, riktar stödet dit där de tillbakadragna redan finns.  I en Discord‑gemenskap, en nätbaserad chattplattform, ordnas gemensam nätverksamhet varje vardag, och för dem som vill erbjuds veckovisa möten ansikte mot ansikte. För många är det första gången på flera år som de vågar vara del av något som sig själva, utan roller.

När stödet förs in i vardagsmiljöer blir det lättare att ta emot. Det räcker inte att stödet väntar någonstans – det måste också gå till dem som inte orkar eller kan söka det själva.