Allmänna förutsättningar för bruk av begränsningar och dokumentation

För vem är anvisningen avsedd?

Anvisningen är avsedd för tjänsteinnehavare och yrkesutbildade personer som fattar beslut om begränsning av kontakter och begränsningsåtgärder, och som behöver använda och tillämpa dem i sitt arbete.

Anvisningen grundar sig på gällande lagstiftning, rättspraxis och beslut från laglighetsövervakare. Begränsning av kontakter och andra begränsningsåtgärder behandlas mer ingående i separata anvisningar.

Allmänna förutsättningar för bruk av begränsningar

Begränsningar enligt barnskyddslagen kan endast riktas mot:

• ett barn som är brådskande placerat,
• ett barn som är omhändertaget, eller
• ett barn som är placerat med stöd av förvaltningsdomstolens interimistiska beslut.

Begränsningar får inte användas om barnet är föremål för placering som stödåtgärd inom öppenvården.
(Barnskyddslagen 61 §)

Med begränsning avses begränsning av kontakter. Alla andra begränsningar är begränsningsåtgärder.

Begränsningsåtgärder får användas endast i anstaltvård inom vård utom hemmet, men begränsning av kontakter får användas även i andra former av vård utom hemmet, såsom i familjevård. Med anstalter avses barnhem, ungdomshem, skolhem och andra därmed jämförbara barnskyddsanstalter.
(Barnskyddslag 61 §)

Beslutsfattande, sökande av ändring och delgivning som gäller begränsningar har sammanställts i tabellen Begränsningar i ett nötskal.

Enligt de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna måste användningen av begränsningar alltid bygga på noggrant angivna, tydliga och lagstadgade förutsättningar. Begränsningar innebär ett ingrepp i barnets grundläggande fri‑ och rättigheter samt mänskliga rättigheter.

Ett beslut om begränsning ska tydligt ange bland annat grunderna för beslutet, och specificerad information om hur beslutet påverkar barnet och andra berörda. Av ett beslut om begränsning av kontakter ska det till exempel tydligt framgå var och hur ofta möten får äga rum. Ett beslut om begränsning får inte ersättas med en anteckning i barnets klientplan.
(Förvaltningslagen 44 § 1 mom. 3 punkten)
(HFD 2020:5)

Begränsningsåtgärder får användas endast om

• begränsningen är förenlig med barnets bästa
• begränsningen står i rätt proportion till barnets ålder och utvecklingsnivå
• begränsningen är motiverad och lämplig med tanke på barnets vård och omsorg eller förverkligandet av syftet med vården utom hemmet
• det är nödvändigt att tillgripa en begränsning på grund av att barnets egen eller någon annans hälsa är utsatt för allvarlig fara eller för att trygga barnets egen eller någon annans fysiska integritet eller förhindra omfattande egendomsskada, Avvikande från detta kan barnets kontakter begränsas om barnet själv motsätter sig kontakten (mer information på sidan Begränsning av kontakter).
• begränsningen står i rätt proportion till det intresse som ska skyddas
• barnets åsikt om begränsningen har utretts enligt 20 § i barnskyddslagen, om den inte är uppenbart omöjlig att utreda (mer information på sidan Hörande och utredning av barnets åsikt) och
• andra, lindrigare metoder inte lämpar sig för situationen.

(Barnskyddslagen 61 a §)

Alla förutsättningar måste uppfyllas samtidigt för att en begränsningsåtgärd ska kunna vidtas.

Dessutom ska det beaktas att:

• Barnets vård, uppfostran, tillsyn eller omsorg får inte omfatta sådana begränsningar som avses i 11 kap. Barnskyddslagen 4 a § 2 mom.
• Begränsningen ska ske tryggt med respekt för barnets människovärde och med hänsyn till barnets individuella situation, ålder, kön och kulturella och religiösa bakgrund.
• Under tiden för begränsningen ska barnets grundläggande och individuella behov tryggas.
• Begränsningen får inte innehålla undertryckande, bestraffning eller annan kränkande behandling. Bruket av en begränsning får inte orsaka skada eller men för barnet.
• En begränsningsåtgärd ska upphöra genast när begränsningen inte längre är nödvändig.
• Begränsningsåtgärder får inte tillgripas som straff.

(Barnskyddslagen 61 a § 3 mom.)

Om barnet utsätts för flera begränsningsåtgärder samtidigt eller i följd, ska förutsättningarna bedömas separat för varje begränsning. Uppfostrande gränssättning kan aldrig jämställas med lagstadgade begränsningsåtgärder. Begränsningar som ingriper i barnets grundläggande rättigheter får endast tillgripas med stöd av bestämmelserna i 11 kap. barnskyddslagen.

När barnet inte kan hjälpas med lindrigare metoder är anstalten skyldig att använda sådana begränsningsåtgärder som föreskrivs i barnskyddslagen. Vid användning av begränsningsåtgärder ska förverkligandet av barnets rättsskydd säkerställas genom:

• beslutsfattande
• utredning av barnets åsikt och hörande
• dokumentation
• information till barnet om rättsmedel

(JO/1997/2020)

Begränsningsåtgärder och sedvanlig uppfostran

Även inom vård utom hemmet avser sedvanlig uppfostran sådan allmänt i samhället accepterad sedvanlig uppfostran som stöder barnets individuella uppväxt, utveckling och välbefinnande. Sedvanlig uppfostran är tidsbunden, och dess definition utvecklas i takt med att forskningskunskapen om barns uppväxt och utveckling ökar. Vid användningen av uppfostrande metoder ska barnets ålder och utvecklingsnivå samt andra individuella behov och omständigheter beaktas.

De sedvanliga uppfostrande gränser som sätts för barnet får inte leda till användning av begränsningar utan beslutsfattande och utan att förutsättningarna i lagen uppfylls. Uppfostrande gränser får inte heller leda till inskränkningar i barnets andra grundläggande rättigheter, såsom rätten till undervisning.

Hemkomsttiderna, tiderna då barnet går och lägger sig eller deltagande i gemensamma vardagsrutiner förändras enligt barnets ålder, uppväxt och utveckling. Också barnets funktionsnedsättning eller sjukdom ska beaktas när regler och gränser sätts upp. Barnets sensoriska känslighet, behov av medicinsk vård eller neurologiska utmaningar kan exempelvis påverka vilka regler som kan eller inte kan ställas upp för barnet och i vilka situationer reglerna måste anpassas på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom.

Regler i anslutning till uppfostran får inte vara godtyckliga eller överdrivna. Sedvanlig uppfostran får inte innehålla något som inte allmänt anses vara godtagbart bemötande av barn. I och med den teknologiska utvecklingen använder barn i dag smarta enheter, och utgångspunkten är att barnet ska kunna använda sin egen telefon i enlighet med sin ålder och utvecklingsnivå. Om användningen av telefonen inte orsakar skada för barnet finns det ingen grund att ingripa i användningen.

Av uppfostrande skäl kan man ingripa i barnets telefonanvändning om användningen medför skada för barnets tillväxt och utveckling. Då handlar det om att ordna barnets dagliga vård och omsorg samt att stödja tillväxten och utvecklingen. I skolan eller under terapi kan enheten tas ifrån barnet om användningen äventyrar en normal åldersenlig, utvecklingsfrämjande dagsverksamhet.

Om användningen av enheten inte orsakar skada för barnet, finns det inte heller på basis av sedvanlig uppfostran någon grund att ingripa i användningen, att beslagta enheten ”för säkerhets skull” eller som bestraffning. Om telefonen tas ifrån barnet ska det dock säkerställas att åtgärden inte i praktiken begränsar barnets kontakt med sina närstående.

Om barnet till exempel inte sover på nätterna på grund av telefonanvändningen, kan telefonen tas bort under natten för att trygga sömnen. Skadan ska alltid bedömas i förhållande till det enskilda barnets ålder, utvecklingsnivå och individuella situation. Ett separat beslut om begränsning behövs inte om varken barnet eller vårdnadshavaren motsätter sig åtgärden.

En uppfostrande åtgärd får dock inte till syfte, intensitet eller varaktighet motsvara en begränsningsåtgärd. Om situationen fortsätter är det nödvändigt att diskutera med barnets socialarbetare om behovet av ett eventuellt beslut om begränsningsåtgärd. Beslagtagning av telefonen får inte i praktiken begränsa barnets kontakter, om inte ett särskilt beslut om begränsning av kontakter fattas.

Riksdagens biträdande justitieombudsman fäste i sitt inspektionsprotokoll EOA 27.6.2019 dnr 5916/2018 uppmärksamhet vid ett barnskyddshem där barnets telefonanvändning i skolan hade begränsats. Platsen för vård utom hemmet kan inte besluta om disciplinära eller säkerhetsrelaterade åtgärder under skoltiden. Sådana beslut fattas i skolan enligt bland annat lagen om grundläggande utbildning.
(JO/5916/2018

Det finns olika applikationer föräldrar eller andra vuxna som ansvarar för barnets vård och uppfostran kan installera för att hantera barnets smarta enhet. Mannerheims Barnskyddsförbund har samlat information om sådana applikationer på sin webbplats.
Median käyttöä rajaavat sovellukset ja laitteiden ruutuaika-asetukset (Mannerheims Barnskyddsförbund, på finska).

För ett barn som är placerat i vård utom hemmet kan användningen av sådana applikationer innebära en begränsning av kontakter om telefonanvändningen regleras via applikationen. Dessutom samlar vissa applikationer in uppgifter om till exempel barnets rörelse eller vilka personer barnet har kontakt med. Detta utgör ett intrång i barnets integritet. Därför rekommenderas inte användningen av sådana applikationer.

Dokumentation av begränsningsåtgärder

Begränsningsåtgärder ska dokumenteras. Dokumentationen tryggar möjligheten att följa upp och övervaka användningen av åtgärderna.
(Barnskyddslagen 74 § 1 mom.)

Anvisningar om dokumentation inom socialvården finns i Kanta-tjänsternas handbok Kanta-palvelujen käsikirja sosiaalihuollon toimijoille (yhteistyötilat.fi).

Dokumentationen är av stor betydelse för barnets ansvariga socialarbetare när denne bedömer vilket stöd och vilken hjälp barnet behöver. Upprepad användning av begränsningsåtgärder kan vara ett tecken på att barnet behöver mer stöd eller mer vård.

Under tiden för särskild omsorg ska både enhetspersonalen och barnets ansvariga socialarbetare dokumentera läkarkontroller och andra åtgärder som hör till särskild omsorg. Dessutom ska deras inverkan på barnet och barnets situation samt på det framtida ordnandet av vård utom hemmet dokumenteras.
(Barnskyddslagen 73 § 2 mom.)

Även andra begränsningsåtgärder ska dokumenteras. Dokumentationen ska innehålla:

• en beskrivning av begränsningsåtgärden
• en beskrivning av hur åtgärden har genomförts
• en beskrivning av vilka andra begränsningar som eventuellt har använts samtidigt
• grunden för åtgärden och dess längd
• namn på de personer som fattat beslutet om åtgärden, genomfört åtgärden i praktiken och varit närvarande
• vid behov uppgifter om de motiverade skäl som lett till en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
• vid behov uppgift om den särskilda orsak som gjort det nödvändigt att genomsöka barnets rum eller egendom utan att barnet eller annan person varit närvarande
• en beskrivning av åtgärdens inverkan på vård- och fostringsplanen
• sättet på vilket barnet hörts och barnets åsikt.

Utöver detta ska personalen dokumentera följande i handlingarna som gäller isolering:

• situationen som ledde till isoleringen
• hur isoleringen genomfördes
• hur grunderna för att fortsätta isoleringen fortlöpande har bedömts under hela isoleringen.

Innehållet i dokumentationen ska skickas till barnets ansvariga socialarbetare månatligen.
(Barnskyddslag 74 §, 66 § 1 mom., 66 a § 1 mom. och 67 § 3 mom.)

Barnspecifik bedömning av begränsningsåtgärden

Den anställda vid enheten för vård utom hemmet ska tillsammans med barnet bedöma användningen av begränsningen så snart barnet är i stånd att förstå åtgärdens betydelse. I bedömningen ska följande gås igenom tillsammans med barnet:

• situationen som ledde till begränsningen
• behovet av och grunderna för användningen av begränsningen
• hur begränsningen genomfördes och hur den personal som deltog i åtgärden agerade
• begränsningens verkningsfullhet
• barnets rätt att söka ändring och de rättsmedel som står till buds.

Begränsningen och hur den genomförs ska även gås igenom med vårdnadshavarna, om detta inte är omöjligt eller uppenbart onödigt.
(Barnskyddslagen 74 a § 1 mom. och 32 a §)

Målet är att barnet och de vuxna tillsammans utvärderar sina handlingar och lyssnar på varandra. Genomgången av begränsningarna fungerar som ett redskap för yrkesmässig utveckling för de vuxna, stöder barnets tillväxt och utveckling och ökar barnets ansvarstagande för sitt eget beteende. I bästa fall kan man förebygga att liknande situationer upprepas.

Begränsningar kan bidra till att trygga barnets säkerhet och möjliggöra ett ingripande i problemens grundorsaker. Önskvärt beteende kan stärkas genom uppmuntran och positiv respons.

Det ska beaktas att användningen av begränsningsåtgärder kan väcka negativa känslor hos barnet. Barnet kan uppleva att hen inte kan påverka situationen eller uppleva begränsningen som en bestraffning, vilket kan undergräva den emotionella tryggheten. Barnets eventuella tidigare erfarenheter av begränsningar eller av andra platser för vård utom hemmet kan också påverka hur barnet upplever situationen. En närvarande vuxen som bryr sig om och tar hand om barnet ökar däremot tryggheten.

Riksdagens biträdande justitieombudsman ansåg att motiveringarna i ett beslut som gällde genomsökning av ett barns rum var knappa och bristfälliga jämfört med de utredningar som lämnats under handläggningen av klagomålet: ”Det är inte tillräckligt att de mer detaljerade grunderna för användningen av begränsningsåtgärden endast framgår av de dagliga anteckningarna om barnet, eftersom dessa anteckningar vanligtvis inte lämnas till barnet eller vårdnadshavaren för kännedom.” Det ansågs däremot positivt att man följande dag och även senare gått igenom genomsökningen och omständigheterna som ledde till den tillsammans med barnet.
(JO/1914/2020)

Socialarbetaren som ansvarar för barnets angelägenheter ska bedöma barnets övergripande situation om barnet utsatts för flera, efterföljande, samtidiga eller långvariga begränsningar. I helhetsbedömningen ska socialarbetaren bedöma:

• om barnet får lämplig och tillräcklig vård
• om de stödåtgärder och tjänster som erbjudits är ändamålsenliga och tillräckliga
• om barnets placeringsställe är lämpligt, det vill säga
• om personalstyrkan, personalens kompetens och lokalerna motsvarar barnets behov
• om placeringsstället kan tillgodose just detta barns behov.

Socialarbetaren ska diskutera begränsningarna och deras grunder med barnet och vårdnadshavarna, om det inte är uppenbart onödigt eller omöjligt.
(Barnskyddslag 74 § 1 mom.)

Åtgärder på ett placeringsställe där begränsningsåtgärder inte får användas

Det är viktigt att känna till bestämmelserna om begränsningsåtgärder även på de placeringsställen där sådana åtgärder inte får användas. Bestämmelserna anger vad som inte kan betraktas som godtagbara vård- och fostringsmetoder.

Om placeringsstället enligt lag inte har rätt att använda begränsningsåtgärder, kan man heller inte agera på ett sätt som i praktiken innebär att sådana åtgärder används, men utan dokumentation eller utan att fatta de beslut som lagen förutsätter.

I en enskild situation ska man handla så att barnets liv, hälsa eller säkerhet inte äventyras. Övervakningen ska ordnas så att barnet inte kan skada sig själv eller andra. Att till exempel ta farliga föremål ifrån mycket små barn är normalt säkerställande av säkerheten och kräver givetvis inget särskilt beslut.

Krissituationer ska omedelbart anmälas till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter, och vid behov till socialjouren. Socialarbetaren bedömer de nödvändiga fortsatta åtgärderna genom att utreda situationen som helhet och vad som är barnets bästa. Det kan bli aktuellt med exempelvis samtal med barnet, ett möte kring barnets ärenden, en brådskande placering eller som sista hands åtgärd byte av placeringsställe.

Före ett eventuellt byte av placeringsställe ska man överväga bland annat:

• får familjevårdaren tillräckligt stöd?
• får barnet det stöd och de tjänster som hen behöver?
• har barnet behov av särskilt stöd?

Om barnet beter sig våldsamt kan nödvärn enligt strafflagen bli aktuellt. En försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett påbörjat eller överhängande obehörigt angrepp är tillåten som nödvärn, om inte handlingen uppenbart överskrider det som utifrån en helhetsbedömning kan anses försvarligt. Vid bedömningen beaktas angreppets art och styrka, försvararens och angriparens person samt övriga omständigheter.

Nödvärn kan också användas för att skydda någon annan, till exempel för att skydda ett barn mot en annan barns angrepp. Sådana situationer bedöms alltid individuellt i rättspraxis och är en absolut sista hands åtgärd. Uppfostrande metoder är alltid den primära lösningen.
(Strafflagen 4 kap. 4 § (nödvärn))

Att lämna information om tillgängliga rättsskyddsmedel

Den arbetstagare som fattat beslutet ska utan dröjsmål ge barnet, vårdnadshavaren och andra personer som begränsningen av kontaker gäller, information om ändringssökande och de rättsmedel som står till deras förfogande samt om möjligheten att få rättshjälp. Barnet ska dessutom informeras om var hen kan få hjälp och råd för ändringssökande eller klagomål.

Om en begränsning har riktats mot barnet vid en tidpunkt då barnet inte har varit i stånd att förstå åtgärdens innebörd, ska informationen ges så snart barnet är i stånd att förstå dess betydelse.

Informationen ska ges i begriplig form och på ett tillgängligt sätt med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå och de kommunikationsmetoder som mottagaren använder.
(Barnskyddslagen 32 a §)

Socialarbetaren som ansvarar för barnets angelägenheter har ett särskilt ansvar för att barnet får tillräcklig information om sina rättigheter och om de åtgärder som vidtagits eller håller på att vidtas i barnets ärende.
(Barnskyddslagen 53 § 2 mom.)