Inom barnskyddet används drogscreeningar till exempel för att bedöma föräldrarnas användning av rusmedel samt som en del av missbrukarvården för barn. När resultaten av drogtest används ska man i alla screeningsituationer veta vad screeningarna berättar och vilken information de inte ger. Drogscreening är inte den enda indikatorn för uppföljning av rusmedelsfrihet och screening av urin lämpar sig inte för att bedöma berusning.

Allmänt om drogtest

Drogtestning inom hälso- och sjukvården

Testning inom hälso- och sjukvården är en del av patientens vård och kräver patientens samtycke. Syftet med drogtestning inom hälso- och sjukvården är att främja hälsan hos den som testas. Orsaken till drogtestning inom hälso- och sjukvården kan till exempel vara att identifiera missbruk av rusmedel och följa upp vården samt att ställa en differentialdiagnos mellan användning av rusmedel och psykiatriska störningar, förgiftningar och sjukdomar. Drogscreening är inte den enda indikatorn i uppföljningen av rusmedelssituationen, utan den är ett av verktygen för vård och uppföljning.

Resultatet av en drogscreening inom hälso- och sjukvården tolkas som en del av helhetssituationen och personen får inte nekas vård, rehabilitering eller service på basis av ett enskilt screeningresultat. Genomförandet av testningen och resultatets betydelse avtalas på förhand med patienten och principerna antecknas i vårdplanen.

Drogtestning i kontrollsyfte

Resultatet av ett drogtest i kontrollsyfte kan få juridiska, ekonomiska, sociala eller andra rättsskyddsrelaterade följder för den som undersöks.

Drogtester i kontrollsyfte kan göras för rättsmedicinska utredningar, till exempel för att utreda ett brott, körning i berusat tillstånd eller dödsorsaken, samt för att utreda användning av droger hos fångar, arbetssökande, arbetstagare, elever vid läroanstalter och inom barnskyddet.

Inom barnskyddet kan det bestämmas att ett drogtest ska göras för ett barn i vård utom hemmet som placerats på en anstalt, om det finns grundad anledning att misstänka att barnet har använt rusmedel. Beslut om detta fattas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Dessutom kan resultatet av ett drogtest genom tjänsteinnehavarens beslut vara en förutsättning till exempel för ett möte mellan barnet och föräldern. I dessa situationer utförs drogscreeningen i kontrollsyfte.

Till skillnad från test inom hälso- och sjukvården kan även ett enskilt resultat ha betydelse i fråga om test som tagits i kontrollsyfte. Till grundprinciperna för drogtestning i kontrollsyfte hör att alla följande faktorer förverkligas: övervakad provtagning, provernas integritet, analys i ett ackrediterat laboratorium, verifiering av alla positiva resultat och rätt tolkning av resultaten.

Metoder för drogtestning

Immunologiska screeningar

Snabba screeningtest för droger och sjukhuslaboratoriernas vanliga screeningar grundar sig på immunologisk teknik där man utnyttjar antikroppar som tillverkats för det undersökta ämnet eller ämnesgruppen. Immunologiska screeningresultat fås snabbt och är förmånliga. Å andra sidan är urvalet av ämnen som kan screenas och metodens tillförlitlighet begränsade. Immunologiska screeningar kan ge felaktiga positiva resultat till följd av korsreaktioner. Därför måste positiva resultat av immunologiska screeningar alltid säkerställas genom en tillförlitlig kromatografisk-masspektrometrisk verifieringsanalys.

Kromatografiska-masspektrometriska screeningar och verifieringar

De verifieringsanalyser som görs i speciallaboratorier skiljer sig avsevärt från de immunologiska teknikerna, eftersom de ämnen som undersöks alltid identifieras enligt förening. Ett positivt testresultat i verifieringen visar att det undersökta provet innehåller det konstaterade ämnet. På så sätt kan man till exempel bekräfta resultatet av ett snabbtest.

Masspektrometriska metoder kan också användas vid screening av rusmedel och läkemedel. Beroende på laboratorium omfattar screeningarna några hundra föreningar. En masspektrometrisk screening skiljer sig från en verifieringsanalys genom att analyserna i en undersökning på verifieringsnivå görs i två steg med två olika delprov i stället för med ett prov. På så sätt kan man minimera risken för felaktiga positiva resultat på grund av till exempel kontamination av provet under analysen eller något annat mänskligt fel.

Prover som ska genomgå screening

Urin

Användning av rusmedel screenas vanligtvis från urinen. Drogtester som tas från urinen vittnar om att det undersökta ämnet använts några dagar före screeningen. Vissa ämnen kan vara konstateras i urinen i upp till några veckor. Små halter och användningsmängder, rester av användning och användning som skett för flera dagar sedan kan förbli oupptäckta både i snabbscreeningar och i verifieringen av screeningar.

Blod

I blodet kan man mäta halten av läkemedel, som anger ämnets effekt vid tidpunkten för provtagningen. Mätningar av halten kan utnyttjas till exempel för att bedöma om en person tar sina läkemedel, om hen tar sina läkemedel enligt anvisningarna eller om hen har en genetisk avvikelse som kan påverka doseringen av läkemedlet.

Den halt av läkemedel eller droger som uppmätts i ett blodprov anger inte direkt hur mycket eller när personen har tagit ämnet och vilken effekt som upplevts av ämnet. Effekten av ett läkemedel eller en drog påverkas förutom av halten även av till exempel hur van en person är vid ämnets effekter, det vill säga tolerans, och hur regelbundet ämnet används.

Saliv

Ett salivprov berättar på samma sätt som ett blodprov om akut användning av en drog. I ett salivprov kan man med ett snabbtest undersöka vissa droger och läkemedel. Ett salivprov kan inte användas för att tillförlitligt bedöma en persons berusningstillstånd. Om något ämne konstateras i salivprovet är det inte nödvändigtvis orsaken till personens symtom eller berusning, utan det kan finnas andra ämnen i kroppen som inte avslöjas i salivprovet.

Hår

Utifrån håret kan man försöka utreda användning av droger under de senaste månaderna. Utifrån hårprov kan inte bedömas om droger använts nyligen eller personens berusningstillstånd. Droger undersöks i hårprover endast i sällsynta undantagssituationer där informationen är särskilt nödvändig och inte kan fås på något annat sätt.

Mekonium

Mekonium, det vill säga barnbeck, ger information om huruvida mamman använt droger och läkemedel eller rikligt med alkohol under graviditeten. Mekonium berättar om användningen av rusmedel under den sista trimestern. Den nyföddas exponering för rusmedel i slutet av graviditeten kan också undersökas via blod från navelsträngen, genom ett urinprov eller hår från barnet.

Bedömning av berusningstillståndet

I praktiken kan screeningar för droger inte användas för att bedöma berusning i barnskyddets eller missbrukarvårdens vardag. Verifieringar av drogtest och andra screeningar än snabbscreeningar görs i ett speciallaboratorium och det tar tid att färdigställa resultaten.

Urinscreeningen avslöjar rusmedelsanvändning under de föregående dagarna eller ibland veckorna. Ett negativt resultat av en snabbscreening av urin utesluter inte berusning. Ett salivtest förknippas med flera osäkerhetsfaktorer, vilka beskrivs ovan, och därför lämpar det sig inte som ett verktyg för beslutsfattande. Berusningstillståndet ska bedömas särskilt genom att observera personen.

Därmed kan till exempel barnskyddets bedömning av föräldrarnas möjlighet att träffa sina barn i vård utom hemmet inte enbart grunda sig på ett screeningresultat. Personen kan vara berusad när hen kommer till mötet även om screeningresultatet är negativt. Vid behov ska förälderns berusningstillstånd bedömas före umgänget mellan föräldern och barnet.
(Barnskyddslagen, 13.4.2007/417)

En alkometer kan användas för att mäta alkoholberusning. Berusning orsakad av droger eller läkemedel bedöms genom att observera personen. Ett beteende eller tillstånd som avviker från det normala kan tyda på berusning eller till exempel på ett akut sjukdomstillstånd, som måste uteslutas och vid behov behandlas.

Ett tecken på berusning kan till exempel vara avvikande trötthet. Då kan personen vara kraftigt sömnig och långsammare i sina handlingar, ögonen vill inte hållas öppna, talet är sluddrigt och personen kan somna mitt under mötet. Personen kan ha svårt att gå, hålla balansen och hålla en bra hållning i kroppen.

Alternativt kan personen vara exceptionellt uppspelt, pratsam, rastlös eller till och med aggressiv eller ha hallucinationer. Personen kan ha färska injektionsspår på huden. Fysiska tecken på berusning kan vara till exempel högt eller lågt blodtryck och hög eller låg puls, svettningar, mycket små eller stora pupiller och vid svårt berusningstillstånd långsammare andning. Det är viktigt att anteckna observationerna noggrant och med konkreta exempel.

Man bör särskilt komma ihåg:

  • Det går inte att verifiera att en person är rusmedelsfri enbart med stöd av screening.
  • Det väsentliga är en övergripande bedömning: utöver screeningar och observationer av tillståndet följer man till exempel upp hur saker man kommit överens om förverkligas.
  • Denna övergripande bedömning ska göras multiprofessionellt i samarbete mellan hälso- och sjukvården och barnskyddet.

Litteratur

  • Mykkänen S, Kuoppasalmi K, Tissari P, Henriksson M (red.). Suositus terveydenhoidollisesta huumetestauksesta. Asianmukaiset menettelytavat sosiaali- ja terveydenhuollon toimintayksiköilleLänk till en annan webbplatsÖppnas i en ny flik. Institutet för hälsa och välfärd (THL) och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Handledning 5/2015. Helsingfors 2015.
  • Aalto M, Alho H, Niemelä S (red.). Huume- ja lääkeriippuvuudet. Kustannus Oy Duodecim, 2018.
  • Huumeongelmat. God medicinsk praxis-rekommendation.Länk till en annan webbplatsÖppnas i en flik Arbetsgrupp tillsatt av Finska Läkarföreningen Duodecim och Finlands förening för beroendemedicin. Helsingfors: Finska Läkarföreningen Duodecim, 2022 (hämtad 27.12.2022).