För vem är anvisningen avsedd?
Denna anvisning är avsedd för socialarbetare, personal vid platser för vård utom hemmet samt andra yrkesutbildade personer inom barnskyddet och missbrukarvården som arbetar med att förebygga och behandla barns och ungas rusmedelsbruk.
Med rusmedelsarbete avses förebyggande och korrigerande arbete som syftar till att förebygga och minska problematiskt rusmedelsbruk och de sociala och hälsomässiga skadeverkningar som är förknippade med det. Målet med rusmedelsarbetet är också att främja funktionsförmågan och säkerheten hos personer med problematiskt rusmedelsbruk och deras närstående. Rusmedelsarbete består av förebyggande rusmedelsarbete och korrigerande rusmedelsarbete.
(Lagen om missbrukarvård, 41/1986)
Korrigerande rusmedelsarbete omfattar
- tjänster som riktar sig till rusmedelsskador eller till det bruk som lett till skadorna
- vårdtjänster för problematiskt bruk eller rusmedelsberoende
- förebyggande av återfall i missbruk
- minskning av skadeverkningar av problematiskt bruk eller rusmedelsberoende samt förebyggande av försämring.
Med barnets vård utom hemmet avses ordnande av vård och fostran utom hemmet för ett barn som har omhändertagits, placerats i brådskande ordning eller placerats med stöd av ett interimistiskt förordnande av domstol. Vården utom hemmet kan ordnas som institutionsvård, familjevård eller på annat sätt som barnets behov förutsätter.
I barnskyddslagen avses med barn en person under 18 år och med ung en 18–24-årig person som får eftervård. I detta innehåll används oftast uttrycket ”barn och unga”, även om det i vården utom hemmet rör sig om minderåriga barn.
Identifiering av rusmedelsbruk
Ibland förblir rusmedelbruk dolt under en lång tid och symtomen tolkas som uttryck för en pubertetsrelaterad beteendeförändring. Byte av kamratkrets, barnets oväntade tillbakadragenhet, tystnad eller annan förändring i beteendet kan förutom pubertet också tyda på ett missbruksproblem.
I barnets och den ungas liv kan till exempel problem i hemmet och familjen samt olika typer av beteendesymtom ta sig uttryck i form av rusmedelsbruk. Inte ens riklig användning av rusmedel innebär dock nödvändigtvis ett rusmedelsberoende.
Man ska fråga barnet eller den unga personen direkt och tillräckligt detaljerat om rusmedelsbruket. Olika enkäter eller intervjumallar kan användas som stöd. Den vuxna bör tydligt uttrycka att hen inte godkänner rusmedelsbruket. Fördömande och press hjälper däremot vanligtvis inte till att minska användningen. Det är viktigt att utreda orsakerna bakom symtomen som uttrycks genom rusmedelsbruk och att behandla dem.
Orsaker och bakgrund till rusmedelsbruk
Det kan finnas mycket olika faktorer bakom rusmedelsbruket. Det är viktigt att identifiera dem för att förstå hur barnet på bästa sätt kan hjälpas. Den ungas rusmedelsbruk är inte en isolerad företeelse, utan hänger ofta samman med humöret, familjesituationen eller andra viktiga relationer.
Uppmärksamma till exempel
- rusmedelsbruk över generationsgränserna
- föräldrarnas attityder till rusmedel
- problem i familjens växelverkan
- barnets psykiska mående
- traumatiska eller stressande händelser, såsom illabehandling
- en eventuell neuropsykiatrisk symtombild.
Ensamhet, ångest och depression ökar risken för rusmedelsbruk. Den unga kan söka acceptans och känsla av betydelse i rusmedel eller i en kamratkrets som använder dem. Barnet eller den unga kan också sakna färdigheter och värderingar som främjar nykterhet. Det är därför nästan alltid viktigt att mentalvårdstjänsterna deltar i behandlingen av rusmedelsproblem.
Den utvecklingsmässiga fasen och till exempel den ålderstypiska impulsiviteten och kortsiktigheten påverkar både rusmedelsbruket och förmågan att engagera sig i vården. Nykterhet kan kräva förändringar i vardagsrytmen, fritidsintressena, kamratkretsen, känsloregleringen, självkänslan, mål¬sättningen och sättet att söka välbehag.
Allvarligt rusmedelsbruk hos unga hänger ofta ihop med skuldsättning och brottslighet samt ibland även hot om våld. Dessa kan orsaka stark ångest och rädsla hos den unga, och det kan vara svårt att tala om dem. När man arbetar med en ung person som använder rusmedel är det viktigt att hålla dessa tabun i åtanke och sträva efter att förstå helheten kring rusmedelsbruket och dess negativa följder.
Barnets rusmedelsbruk kan komma fram i alla skeden av barnskyddet. Det kan hända att rusmedelsbruket blir känt för socialvården i samband med bedömningen av behovet av barnskydd, men ibland avslöjas den först efter ett långvarigt arbete.
När man misstänker rusmedelsbruk är det viktigt att lära känna barnet och skapa en förtroendefull klientrelation. Att lära känna resten av familjen och bilda sig en uppfattning om det sociala nätverket är också viktigt för att förstå barnets helhetssituation och beteende.
Att ingripa i problemen
Enligt forskning är det bästa sättet att förebygga barns och ungas rusmedelsproblem att stödja föräldraskapet, erbjuda ändamålsenlig information samt lära barnet sociala färdigheter. Risken för att utveckla problematiskt bruk ökar ju yngre barnet är när hen först prövar rusmedel.
Interventioner
Interventioner som stöder föräldraskapet skjuter upp barns och ungas debut med alkohol och minskar användningen. Att betona föräldrarnas roll och att stödja föräldraskapet är därför av största vikt i det tidiga stödet. Det är viktigt att den närmaste kretsen och familjen hjälper den unga i rätt riktning och själva får stöd för detta.
Alkoholiongelmaisen hoito (God medicinsk praxis rekommendation, på finska)
I verkningsfulla interventioner fokuserar man dessutom på att öka barns och ungas kunskap om rusmedel och deras självkänsla samt att förbättra färdigheterna i att säga nej och förmågan att lösa problem. Att öva på och lära sig dessa färdigheter förebygger riskfyllt alkoholbruk, rökning och användning av cannabis hos unga.
Också mini interventioner som görs av yrkesutbildade personer inom hälso och sjukvården, till exempel inom studerandehälsovården, har visat sig vara en nyttig tidig stödform. Diagnos och behandling av eventuella neuropsykiatriska svårigheter och särskilda utmaningar förebygger experiment med rusmedel och utvecklingen av senare rusmedelsstörningar.
Förebyggande rusmedelsarbete
Inom det förebyggande rusmedelsarbetet strävar man efter att påverka barns och ungas attityder till rusmedel genom att ge dem information om de skador och risker som är förknippade med rusmedelsbruk samt verktyg för att hantera olika livssituationer och utvecklingsskeden utan skadligt bruk av rusmedel.
(Lag om organisering av det förebyggande rusmedelsarbetet, 523/2015)
Former av förebyggande rusmedelsarbete med barn och unga är bland annat
- social förstärkning: att finnas närvarande i de ungas vardag och stärka deras sociala färdigheter och förmåga att lösa olika konflikter
- allmän prevention: att förmedla rusmedelsinformation till barn och unga och genom samtal stärka attityder som skyddar mot rusmedelsskador
- förebyggande av risker bland barn och unga som använder rusmedel och behöver kunskap för att hantera riskerna med användningen (preventiimi).
Det är bra att använda digitala informationssidor och applikationer (till exempel kannabishanke.fi).
Vård av barn och unga med rusmedelsproblem
De bästa resultaten uppnås när barnet eller den unga får hjälp så tidigt som möjligt. Man ska inte enbart följa med hur rusmedelsproblemet etableras och förvärras, utan ingripa så snart problemet upptäcks. Vården ska fokusera på att stärka skyddande faktorer och minska effekterna av faktorer som ökar risken.
God vård av barn och unga med rusmedelsproblem förutsätter samarbete mellan olika aktörer såsom barnskyddet, missbrukarvården, ungdomspsykiatrin och elevhälsan. Genom samarbete kan man förebygga skador av rusmedelsbruk, identifiera problematiskt bruk och ingripa i tid. Att förstå barnet som en del av ett socialt system hjälper att hitta rätt form av stöd.
Öppenvård
Stöd eller avsaknad av därav i närmiljön är av största viktnär man strävar efter nykterhet. Öppenvården kan ingripa i rusmedelsproblem när barnet och familjen har motivation och förmåga att engagera sig i öppenvården. Grunden för en lyckad öppenvård är förtroende, respektfullt bemötande, resursfokus och inriktning på helheten.
En väl organiserad öppenvård
- ger sakkunnig information om rusmedel
- erbjuder psykosocialt stöd och uppföljning i anslutning till att minskarusmedelsbruket och
- kan erbjuda strukturerade psykosociala interventioner och gruppvård.
Många psykosociala behandlingsformer syftar till att förändra den ungas tanke och beteendemönster.
Inom det individuella arbetet inom finländska tjänster för unga med rusmedelsproblem används till exempel motiverande samtal och interventioner baserade på kognitiv beteendeterapi. Det finns vetenskapliga bevis som stöder båda. God interaktion och en förtroendefull relation mellan medarbetaren och klienten är viktigt för att de psykosociala behandlingarna ska lyckas.
Multimodala systemiska terapier bygger på att den ungas familj och vid behov andra närstående tas med i vårdprocessen. Av dessa är familjeterapi och interventioner som kombinerar familjeterapi och individuell vård (såsom MDFT) effektiva vid behandling av ungas rusmedelsstörningar.
Som en del av vården kan man vid behov använda rusmedelstester. De utgör dock inte i sig rusmedelsvård. Utöver testerna behövs ett helhetsinriktat bemötande av barnet eller den unga personen som använder rusmedel, lyssnande och beaktande av hens behov. Kroppsvisitation enligt barnskyddslagen kan endast göras för ett barn som är placerat i vård utom hemmet. Rusmedelstester inom hälso och sjukvården baseras i allmänhet på patientens samtycke.
Suositus terveydenhoidollisesta huumetestauksesta. Asianmukaiset menettelytavat sosiaali- ja terveydenhuollon toimintayksiköille. (Julkari, på finska)
Om barnets rusmedelsbruk fortsätter trots öppenvårdstjänsterna, bruket är allvarligt och varken barnet eller föräldrarna ser behov av att ingripa i det är det nödvändigt att inleda en klientrelation inom barnskyddet (om en sådan ännu inte inletts). En barnskyddsanmälan leder inte alltid till en klientrelation inom barnskyddet, utan en lättare intervention inom de ovan nämnda tjänsterna kan ibland vara tillräcklig.
Institutionsvård
Om öppenvårdens tjänster inte räcker till för att trygga barnets säkerhet, måste institutionsvård övervägas. Institutionsvård inom missbrukarvården är frivillig vård avsedd för vuxna. Barn eller unga som behöver institutionsvård vårdas i praktiken på barnskyddsanstalter. Placering i en barnskyddsanstalt förutsätter att kriterierna för placering i öppenvård, brådskande placering eller omhändertagande enligt barnskyddslagen uppfylls.
Med institutionsvård är det möjligt att bryta barnets onda cirkel av rusmedelsbruk. Enbart begränsning av tillgången till rusmedel under en viss tid och fysisk nykterhet förhindrar dock inte att rusmedelsbruket fortsätter, om barnet inte får andra beteendemönster och källor till välbehag och meningsfullhet i stället.
Institutionsvård kan behövas i avgiftningsfasen, vid användning av injektionsdroger, vid allvarliga psykiska störningar och i samband med självmordsrisk.
Missbrukarvårdens öppenvårdstjänster i välfärdsområdena
Ett placerat barn har rätt till samma missbrukspsykiatriska tjänster som andra barn. Att säkerställa dessa tjänster är primärt inom vården utom hemmet. Om den unga också har en psykiatrisk störning är det ofta den specialiserade sjukvården som ansvarar för vården.
Ett placerat barn som uppvisar symtom på rusmedelsbruk har också rätt till stöd från skol och studerandehälsovården och elevvården samt till missbrukarvårdens tjänster som är avsedda för barn och unga. Tjänsterna bör även ha kompetens i behandling av funktionella beroenden (till exempel internetberoende).
Missbrukarvårdens öppenvårdstjänster för barn och unga är ordnas på varierande sätt. Missbrukarvård erbjuds inom hälso och sjukvården, i tjänster enligt socialvårdslagen och inom barnskyddet. I många välfärdsområden finns lågtröskelenheter som är specialiserade på missbruksproblem och mentala problem, såsom ungdomsstationer och mottagningar. Dessa erbjuder multiprofessionellt stöd för rusmedelsproblem utan remiss.
Vid lindriga rusmedelsproblem kan barnet tillsammans med familjen vända sig till skolan eller elevhälsan. Den som är orolig för sitt eget eller en närståendes rusmedelsbruk kan också få stöd och rådgivning via olika digitala tjänster och samtalshjälp via t.ex. chattjänster.
Organisering och genomförande av missbrukartjänster för minderåriga ligger inte på någon enskild aktörs ansvar. Det centrala i genomförandet är att yrkesutbildade personer samarbetar smidigt i ett nätverk när de arbetar med en ung person som använder rusmedel.
I välfärdsområdena är det viktigt att skapa en vårdväg för minderåriga som använder rusmedel, där alla nödvändiga aktörer inom social och hälsovården deltar i den ungas vård och rehabilitering är med.
Det är viktigt att arbeta på ett sätt som gör det möjligt för den unga och hens närstående att genuint delta i och påverka processen. Missbrukarvårdens öppenvårdstjänster är frivilliga också för minderåriga, och den unga kan inte tvingas till exempelvis drogtestning. Kroppsvisitation som begränsningsåtgärd är endast möjlig för ett barn som placerats med stöd av barnskyddslagen.
Stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård
Barnskyddet har en nyckelroll i att förebygga social utsatthet kopplad till rusmedelsbruk, eftersom experiment med rusmedel i genomsnitt börjar tidigare bland barn som omfattas av barnskyddet.
Rusmedelsbruk som börjat tidigt ökar risken för problematiskt bruk i vuxen ålder. Barn och unga som är klienter inom barnskyddet har ofta även andra faktorer i bakgrunden som ökar risken för rusmedelsproblem, såsom föräldrarnas missbruksproblem och missförhållanden i hemmet.
Barnskyddet samarbetar med aktörer som erbjuder missbrukartjänster. Om öppenvårdens stöd inte är tillräckligt eller ändamålsenligt och placering ligger i den ungas intresse kan vården fortsätta i vård utom hemmet. Ju yngre barnet är, desto mer bör man uppmärksamma behovet av att också erbjuda tjänster till barnets föräldrar och andra närstående.
När barnet är klient inom barnskyddets öppenvård har vårdnadshavarna huvudansvaret för barnets välbefinnande. Barnskyddet ska stödja dem som bär uppfostrings och omsorgsansvaret genom att ordna nödvändiga tjänster och stödåtgärder och anteckna dem i barnets klientplan.
Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska bevaka och främja tillgodoseendet av barnets bästa. Socialarbetarens uppgift är att säkerställa att barnet får tillräckliga tjänster. Stödet skräddarsys utgående från barnets behov genom multiprofessionellt samarbete med familjen och barnets nätverk. Även tjänster inom barnskyddets öppenvård, såsom familjearbete, stödpersonverksamhet eller multimodalt familjeterapeutiskt arbete (t.ex. MDFT terapi), kan vara ett effektivt sätt att hjälpa ett barn eller en ung person med rusmedelssymtom.
Placering inom öppenvården är möjlig om barnet och hela familjen är motiverade för institutionsvård. Om öppenvårdens stödåtgärder inte räcker till, måste brådskande placering eller omhändertagande övervägas.
