När man väljer en vårdplats för vård utom hemmet för ett barn som använder rusmedel är det viktigt att känna till barnets övergripande situation och behov. Vårdplatsens specialkompetens och sakkunskap i förhållande till barnets behov och de bakomliggande orsakerna till rusmedelsbruket är centrala.
När det gäller rusmedel är det viktigt att bedöma om den ungas beroende har utvecklats till en nivå som kräver en separat avgiftningsfas. Om barnets rusmedelsbruk förutsätter starka begränsningsåtgärder ska även detta beaktas vid valet av platsen för vård utom hemmet. Även användningen av särskild omsorg kan vara motiverad för att bryta rusmedelsspiralen.
Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har en nyckelroll i att säkerställa att barnet får tillgång till missbrukartjänster även när barnet är i vård utom hemmet. I barnets klientplan för vård utom hemmet antecknas åtgärderna och de mål som man tillsammans med vårdplatsen vill uppnå.
Socialarbetarens skyldighet är att främja samarbetet mellan platsen för vård utom hemmet, vårdnadshavaren och föräldern. Socialarbetaren är också skyldig att träffa barnet personligen tillräckligt ofta.
Att ingripa i rusmedelsproblem inom vård utom hemmet
Om ett barns rusmedelsproblem förvärras under vård utom hemmet måste man bedöma om barnet kan fortsätta på samma vårdplats eller om vårdplatsen behöver ändras tillfälligt eller permanent. Vid detta övervägande ska även kontinuiteten i barnets positiva mänskliga relationer beaktas. Beroendet kan vara så allvarligt att avgiftning är nödvändig. Det måste bedömas om en så kraftig intervention kan vara skadlig för barnet. Å andra sidan kan en alltför milt reagerande också strida mot barnets bästa.
Under vård utom hemmet kan barnet stödjas i att frigöra sig från rusmedel och från nätverk som är kopplade till rusmedelsbruket genom begränsningsåtgärder, om barnets skydd och individuella situation kräver detta. Begränsningsåtgärder kan vara nödvändiga för att skydda barnet från rusmedel och riskerna i rusmedelsmiljöer.
För vissa barn som kommer in i barnskyddet kan rusmedelsbruket vara mycket rikligt och en vägande orsak till omhändertagande. Dessa unga saknar ofta flera faktorer som skyddar mot skadeverkningarna av rusmedel, medan faktorer som ökar riskerna kan vara mycket framträdande.
Vårdplatsen och dess arbetssätt kan också påverka barnets utveckling negativt. På vissa institutioner innebär övervakning och kontroll av rusmedelsbruket många gränsdragnings- och konfliktsituationer mellan barnen och personalen, vilket kan försvaga barnens tillit till vuxna och försämra atmosfären på vårdanstalten. Barnens rusmedelsbruk påverkar även personalens säkerhet.
Förebyggande rusmedelsarbete inom barnskyddet
Barnskyddsanstalter är en viktig men utmanande miljö för förebyggande rusmedelsarbete. Inom barnskyddets förebyggande rusmedelsarbete är det särskilt viktigt att bemöta de unga på ett tryggt och icke moraliserande sätt och stärka deras självkänsla, vilket det bör finnas utrymme för i anstalternas vardag.
En annan betydande utmaning är samtalet om rusmedel, där barn ska erbjudas kunskap och verktyg på flera olika nivåer samtidigt. För att förebyggandet ska lyckas behöver barnet både motivation och redskap för att kunna avstå från rusmedel. Samtidigt måste barnet få information om riskerna med rusmedelsbruket och hur riskerna kan minimeras om barnet ändå använder rusmedel.
Särskilt användning av droger medför särskilda risksituationer som måste beaktas också på barnskyddsanstalterna. Risken för opioidöverdos är störst om rusmedel används efter en längre period av uppehåll, då toleransen har minskat. Sådana situationer är till exempel när en rehabiliteringsperiod avslutas eller när en person friges från fängelse.
Olovlig frånvaro från barnskyddsanstalten innebär en särskild risk. Barnet kan rymma oväntat eller låta bli att återvända enligt överenskommelse, till exempel efter en veckoslutsledighet hemma. Rusmedelsbruk är mycket vanligt i sådana situationer. Det är viktigt att barnet har kunskap som minskar skadorna för att skydda sig själv och att barnet vet att det är tryggt att återvända till anstalten.
Uppföljning av rusmedelsbruket
Testning och annan kontroll som används för att följa upp rusmedelsbruket ska vara sekundära metoder för att ingripa i ungas rusmedelsbruk. Särskilt barn och unga som använder droger kan uppleva ett djupt utanförskap, eftersom droger är något samhället är starkt fördömer och skyr.
I sådana situationer kan alltför hårda straff sannolikt bara öka känslorna av utanförskap och skam och skapa en skadlig identitet som präglas av utanförskap. Den unga ska i alla situationer ha möjlighet till effektiv missbruksvård samt andra former av hjälp och stöd.
Hörnstenar i rusmedelsarbetet på en barnskyddsanstalt
- Regelbunden bedömning av vårdens effektivitet
- Syn på barnet som en helhet tillsammans med sin familj, inte enbart som en rusmedelsanvändare
- Betonande av styrkor och resurser samt upplevelser av välbehag
- Stärkande av de skyddande faktorerna och minskning av utsättande faktorers inverkan
- Stärkande av upplevelsen av delaktighet
- Rättvisa och transparens i processerna och besluten som rör barnet
- Delaktighet som uppstår när den unga upplever att hen kan påverka sin egen situation
- En trygg miljö och en känsla av säkerhet, som kan stärkas med olika evidensbaserade arbetssätt
- Läkande relationer (barnet och den egna handledaren) samt trygga gränser
- En trygg och förutsägbar vardag: gemenskap, individanpassning och aktivitet
Terapeutisk vård
- Terapeutiskt arbetssätt i familjearbetet: skapande av ett fungerande samarbete med föräldrarna samt stöd för föräldraskapet och färdigheter i vardagen
- Stärkande av upplevelsen av att bli hörd och strävan efter gemensam förståelse
- Tillförlitlighet, trygghet och genuin närvaro
- Personalens interaktions- och metodkompetens, till exempel:
- KBT
- DBT
- terapeutiskt arbetssätt
- metoder inom missbrukarvården
- ART
- livshistoriearbete
- förändringsfasmodellen
- traumaarbete
- planmässighet och målorientering i rusmedelsarbete (GAS)
- motivering av klienten
- Nepsy coachning
Begränsningsåtgärder
Barn som använder rusmedel har ofta mycket svårt att engagera sig i vården utom hemmet och missbruksrehabiliteringen. Särskilt i början av placeringen kan det vara motiverat att använda olika begränsningsåtgärder.
Det kan vara nödvändigt att begränsa kontakten med omvärlden. Beslagtagning av barnets telefon eller andra enheter kan vara förenligt med barnets bästa, till exempel för att förhindra planering av rymning eller skaffande av rusmedel. Också barnets rörelsefrihet kan behöva begränsas, till exempel efter en olovlig rymning eller en annan krissituation, när barnets vistelse i enheten behöver lugnas.
Det ska alltid finnas en i lagen angiven grund för användningen av begränsningar enligt barnskyddslagen, och vid användningen av sådana ska förfarandet enligt barnskyddslagen följas.
I fråga om alla begränsningar ska man noggrant bedöma deras nödvändighet och om de är förenliga med barnets bästa. När begränsningsåtgärder används måste barnets kontakt med närstående personer som inte innebär en risk i fråga om rusmedel alltid tryggas. Barnets rätt till utbildning ska också beaktas vid beslut om begränsningsåtgärder.