För vem är anvisningen avsedd?
Denna anvisning är avsedd för yrkesverksamma inom funktionshinderområdet. Anvisningen är en rekommendation som grundar sig på lagstiftningen.
Anvisningen på sidan följer den nya lagen om funktionshinderservice (675/2023). Den nya lagen om funktionshinderservice gäller från och med den 1.1.2025 och innehåller en övergångsperiod till och med den 31.12.2027. På Åland tillämpas fortfarande den gamla lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987).
Läs mer om övergångsbestämmelserna i lagen om funktionshinderservice
Information om beslut om funktionshinderservice och om hur man ansöker om funktionshinderservice fås genom att kontakta välfärdsområdets funktionshinderservice. THL behandlar inte enskilda klientärenden.
Vem beviljas funktionshinderservice?
Bestämmelser om särskilda tjänster för personer med funktionsnedsättning, det vill säga funktionshinderservice, finns i lagen om funktionshinderservice. Funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning om personen uppfyller
- kriterierna som fastställs i tillämpningsområdet för lagen om funktionshinderservice och
- de servicespecifika beviljningskriterierna.
I 2 § i lagen om funktionshinderservice föreskrivs om lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning:
I lagen om funktionshinderservice föreskrivs om särskilda tjänster för personer med funktionsnedsättning, nedan funktionshinderservice. Med person med funktionsnedsättning avses i lagen om funktionshinderservice en person som på grund av en långvarig fysisk, kognitiv, psykisk, social eller sinnesrelaterad funktionsbegränsning som förorsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigtvis behöver hjälp eller stöd i normal livsföring.
Tjänster för en person med funktionsnedsättning ordnas i första hand med stöd av socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen, lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre, lagen om småbarnspedagogik, lagen om grundläggande utbildning eller någon annan primär lag.
Med stöd av lagen om funktionshinderservice ordnas tjänster för de personer med funktionsnedsättning vars nödvändiga behov av hjälp och stöd på grund av funktionsbegränsningen avviker från det behov av hjälp och stöd som normalt hör till den aktuella livsskede. Med livsskede avses i lagen om funktionshinderservice en period i människans allmänna livsförlopp som är förenad med för den typiska utvecklingsskeden och uppgifter. Livsskeden enligt lagen om funktionshinderservice är barndom, ungdom, vuxen ålder och ålderdom.
När rätten att få funktionshinderservice bedöms i olika livsskeden ska det som föreskrivs i 1 § i lagen om funktionshinderservice om lagens syfte beaktas. Vid bedömningen ska dessutom kontinuiteten i tjänsterna beaktas när man övergår från en livsskede till en annan. Bedömningen av rätten att få funktionshinderservice i olika livsskeden ska göras individuellt som en del av bedömningen av servicebehovet enligt 4 § i lagen om funktionshinderservice och 36 och 37 § i socialvårdslagen.
Tjänster ordnas med stöd av lagen om funktionshinderservice endast om de tjänster som avses i någon annan lag inte är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse. Bestämmelser om klientens intresse finns i 4 och 5 § i socialvårdslagen.
För social- och hälsovårdstjänster som ordnas med stöd av den primära lagstiftningen kan avgift tas ut i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.
Utöver vad som föreskrivs i 11 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården om att låta bli att ta ut en avgift eller att sänka en fastställd avgift, ska en avgift som fastställs för social- och hälsovårdstjänster som ordnas med stöd av den primära lagstiftningen inte fastställas eller tas ut, eller avgiften ska sänkas, om avgiften hindrar att tjänsterna för en person med funktionsnedsättning ordnas individuellt eller väsentligt försvårar det, eller om det finns skäl till det med beaktande av vårdmässiga omständigheter.
(Lagen om funktionshinderservice 2 §)
Definition av en person med funktionsnedsättning enligt lagen
Med person med funktionsnedsättning avses i denna lag en person som på grund av en långvarig fysisk, kognitiv, psykisk, social eller sinnesrelaterad funktionsbegränsning som förorsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigtvis behöver hjälp eller stöd i normal livsföring.
(Lagen om funktionshinderservice 2 §)
Rätten att få en tjänst grundar sig inte på en diagnos, utan på den funktionsbegränsning som funktionsnedsättningen tillsammans med samhälleliga hinder orsakar och på det behov av hjälp eller stöd som följer av detta.
Vid alla funktionsbegränsningar ska behovet av individuell hjälp, stöd och omsorg, lämpligheten hos de allmänna tjänsterna och rätten att med stöd av lagen om funktionshinderservice få tjänster bedömas på ett jämlikt sätt.
Avsikten är att det i fortsättningen inte ska finnas så kallade personer som faller mellan stolarna, utan att till exempel servicebehovet hos personer inom autismspektrumet och neurodiversitetsspektrumet samt personer med lindrig utvecklingsstörning ska bedömas individuellt, på samma grunder som för andra.
Långvarig funktionsbegränsning
Funktionsbegränsningen som en funktionsnedsättning eller sjukdom orsakar ska dessutom vara långvarig. En funktionsbegränsning som varar i minst ett år anses vara långvarig. Tidsgränsen är dock inte absolut, utan bedömningen av nedsättningen av funktionsförmågan ska alltid göras individuellt utifrån en helhetsbedömning av personens situation.
I begreppet långvarighet ingår också att funktionsbegränsningen är bestående. Att en funktionsbegränsning är bestående innebär till exempel att en person som insjuknar i en obotlig sjukdom som framskrider snabbt ska få de tjänster som personen behöver på grund av den funktionsbegränsning som sjukdomen orsakar utan dröjsmål. Däremot ger en tillfällig nedsättning av funktionsförmågan, till exempel efter en operation, inte rätt till tjänster enligt lagen om funktionshinderservice.
Långvarighet och bestående karaktär bedöms på samma sätt som under den tidigare lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987).
Social begränsning i funktionsförmågan
En social begränsning i funktionsförmågan ska, liksom andra begränsningar i funktionsförmågan, alltid ha samband med en långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom för att det nödvändiga behovet av hjälp och stöd som följer av den ska kunna tillgodoses med tjänster enligt lagen om funktionshinderservice.
Sociala begränsningar i funktionsförmågan visar sig som olika problem i anslutning till sociala relationer, interaktion och kommunikation. Sociala begränsningar i funktionsförmågan kan försvåra normala aktiviteter som hör till livsskedet, såsom att sköta ärenden, att röra sig med kollektivtrafik, skolgång, studier och arbetsliv, att skapa och upprätthålla mänskliga relationer samt att delta i fritidsintressen.
Sociala begränsningar i funktionsförmågan kan också medföra ett sådant behov av omsorg som vanligtvis inte förekommer hos en person i samma ålder. De situationer, omständigheter och uppgifter där en person med funktionsnedsättning behöver hjälp och stöd på grund av sin sociala begränsning i funktionsförmågan varierar. För vissa personer betonas svårigheter i att sköta praktiska ärenden och för andra till exempel utmaningar som gäller social interaktion.
Den sociala modellen för funktionshinderservice
I paragrafen om tillämpningsområdet för lagen om funktionshinderservice nämns inte den sociala modellen för funktionsnedsättning som bygger på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, men enligt regeringens proposition (RP 122/2024) och social- och hälsovårdsutskottets betänkande (ShUB 28/2024) omfattar definitionen av person med funktionsnedsättning den sociala modellen för funktionsnedsättning.
Rätten att få funktionshinderservice grundar sig inte på en diagnos, utan på den funktionsbegränsning som funktionsnedsättningen tillsammans med samhälleliga hinder orsakar och på det behov av hjälp eller stöd som följer av detta.
Behovet av hjälp och stöd som personens funktionsnedsättning eller sjukdom orsakar ska alltid bedömas i förhållande till verksamhetsmiljön och personens individuella livssituation. Förutsättningen uttrycker den sociala modellen för funktionsnedsättning, som motsvarar FN-konventionens definition av funktionsnedsättning. Detta innebär att personens möjlighet att delta jämlikt i samhället, utöver funktionsnedsättningen eller sjukdomen, också beror på samhälleliga hinder. Dessa hinder kan vara fysiska eller gälla tillgänglighet eller attityder.
En persons funktionsförmåga kan variera av olika orsaker. Funktionsförmågan påverkas till exempel av personens livssituation, miljön tillgänglighet och informationens åtkomlighet. Det kan också ha betydelse om det är fråga om en situation eller verksamhetsmiljö som är bekant eller obekant för personen med funktionsnedsättning.
Bedömning av hjälpens och stödets nödvändighet
Vid bedömningen av nödvändigheten ska man beakta vilka begränsningar, hinder och behov av hjälp eller stöd som funktionsbegränsningen medför individuellt och vilka slags tjänster genomförandet av aktiviteten då förutsätter. Bedömningen av om hjälp och stöd är nödvändigt påverkas till exempel av livssituationen, personens ålder, familjeförhållanden, boendeförhållanden och verksamhetsmiljön.
Hjälp eller stöd är nödvändigt om personen utan det inte klarar av den aktuella aktiviteten. Hjälp eller stöd ska också bedömas som nödvändigt om personens hälsa eller säkerhet skulle äventyras utan hjälp eller stöd. Bedömningen görs inte utifrån hur nödvändig själva aktiviteten är.
Det nödvändiga behovet av hjälp eller stöd kan vara omfattande och ofta dygnet runt. Så är det till exempel i en situation där personen fortlöpande behöver en annan persons hjälp för att säkerställa sin säkerhet på grund av andningssvikt eller bristande riskuppfattning. Ett nödvändigt behov av hjälp eller stöd förutsätter dock inte krävande eller multiprofessionella tjänster.
En person kan på grund av sin funktionsbegränsning nödvändigtvis behöva hjälp eller stöd i någon situation, angelägenhet eller verksamhetsmiljö inom normal livsföring, även om personen klarar sig självständigt utan hjälp i någon annan situation.
Också ett behov av hjälp och stöd som försvårar personens tillvaro i oförutsedda, oplanerade eller nya situationer för personen kan vara nödvändigt.
För att ordna nödvändiga och lämpliga tjänster som förutsätts för att jämlikhet ska kunna uppnås ska jämförelsen göras i förhållande till en person utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp och i en liknande livssituation.
Normal livsföring
Innehållet i normal livsföring ska bedömas i förhållande till syftet med lagen om funktionshinderservice.
Detta innebär att innehållet i normal livsföring bestäms inte bara av värderingar och handlingssätt som godtas i samhället, utan också av målet med lagen om funktionshinderservice. Syftet med lagen är att främja jämlikhet och delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att stödja personens självständiga liv och förverkligandet av självbestämmanderätten.
Begreppet normal livsföring ska också bedömas mångsidigt så att det omfattar människors varierande livssituationer och individuella behov.
Beslutsfattande som gäller det egna livet samt jämlikt deltagande i samhället hör som en väsentlig del till normal livsföring. Funktioner som hör till normal livsföring är till exempel:
- att ta hand om sig själv, sin familj och sitt hem
- att röra sig
- studier och arbete
- annat deltagande i samhället
- interaktion med andra människor samt
- socialt liv och fritid eller semestervistelse.
Funktioner inom normal livsföring jämförs med funktioner hos personer utan funktionsnedsättning som hör till samma åldersgrupp och befinner sig i en liknande livssituation.
Till ett barns normal livsföring hör till exempel lek, fritidsintressen, att skapa och upprätthålla sociala relationer samt att delta i familjens vardag, småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen.
Vad är inte normal livsföring?
Välfärdsområdet är inte skyldigt att ordna tjänster enligt lagen om funktionshinderservice om situationen avviker avsevärt från jämförelsegruppens nivå och kostnaderna för tjänsterna inte kan anses skäliga med beaktande av aktivitetens mål, betydelse för personen med funktionsnedsättning och situationen som helhet.
Sådana situationer kan till exempel vara ofta återkommande eller exceptionellt långa och dyra utlandsresor och de tjänster som behövs för dem, eller någon annan motsvarande situation som avviker avsevärt från vad som allmänt bedöms höra till normal livsföring.
Vid bedömningen ska dock alltid också personens individuella livssituation och vad som i det enskilda fallet är normal livsföring för personen beaktas.
Livsskeden
Med stöd av lagen om funktionshinderservice ordnas tjänster för de personer med funktionsnedsättning vars nödvändiga behov av hjälp och stöd på grund av funktionsbegränsningen avviker från det behov av hjälp och stöd som normalt hör till det aktuella livsskedet.
Med livsskede avses i lagen om funktionshinderservice en period i människans allmänna livsförlopp som är förenad med för perioden typiska utvecklingsskeden och uppgifter. Livsskeden enligt lagen är barndom, ungdom, vuxen ålder och ålderdom.
Syftet med bestämmelsen om livsskeden är att hjälpa till att bedöma just om en persons behov av hjälp och stöd avviker från det behov som normalt hör till livsskedet.
Syftet med bestämmelsen om livsskeden är inte att personer med funktionsnedsättning som i olika livsskeden lever med stöd av funktionshinderservice ska överföras till den allmänna lagstiftningens tillämpningsområde när deras nödvändiga behov av hjälp och stöd beror på en långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom. Avsikten är inte att ändra tillämpningspraxis i detta avseende.
Lagens syfte ska beaktas vid tillämpningen av livsskeden
När rätten att få funktionshinderservice bedöms i olika livsskeden ska det som föreskrivs i 1 § i lagen om funktionshinderservice om lagens syfte beaktas.
Syftet med lagen om funktionshinderservice är att
- främja jämlikhet, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning samt förebygga och undanröja hinder för att dessa ska förverkligas
- stödja personens självständiga liv och förverkligandet av självbestämmanderätten samt
- trygga tillräckliga tjänster av god kvalitet som motsvarar personens individuella behov och intresse.
(Lagen om funktionshinderservice 1 §)
När rätten att få funktionshinderservice bedöms ska syftet med lagen att främja jämlikhet, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att stödja personens självständiga liv och förverkligandet av självbestämmanderätten beaktas. Förverkligandet av dessa rättigheter förutsätter tillräckliga tjänster av god kvalitet som motsvarar personens individuella behov och intresse. För att en person med funktionsnedsättning ska kunna vara en fullvärdig medlem av samhället måste självbestämmanderätten och delaktigheten tryggas med tjänster av god kvalitet.
Kontinuitet i tjänsterna vid övergång mellan livsskeden
När rätten att få funktionshinderservice bedöms i olika livsskeden ska utöver syftet med lagen om funktionshinderservice också kontinuiteten i tjänsterna beaktas när man övergår från ett livsskede till ett annat. Kontinuiteten i tjänsterna beaktas när personen med funktionsnedsättning har använt funktionshinderservice i tidigare livsskeden. Bedömningen ska göras som en del av den individuella processen för bedömningen av servicebehovet.
Enligt 38 § i socialvårdslagen ska stöd för personer vars behov av stöd är bestående eller långvarigt ordnas så att kontinuiteten i tjänsterna tryggas, om inte ändringar i tjänsterna är förenliga med klientens intresse. Skyldigheten att beakta kontinuiteten som ingår i 2 § i lagen om funktionshinderservice är mer förpliktande än bestämmelsen i 38 § i socialvårdslagen. Den tryggar kontinuiteten i tjänsterna också vid övergångar mellan livsskeden, då tillgången till tjänster annars kunde försvåras även om servicebehovet då ofta ökar.
Bestämmelsen gäller alla livsskeden och främjar jämlikhet mellan personer med funktionsnedsättning i olika livsskeden. Kontinuiteten i tjänsterna säkerställer att syftet med lagen om funktionshinderservice förverkligas i alla livsskeden.
Ett av de centrala målen med den nya lagen om funktionshinderservice har varit att förbättra barns och ungas ställning och främja deras delaktighet. Målet med bestämmelsen om livsskeden är att hjälpa till att bedöma när ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning har rätt att få funktionshinderservice. Avsikten är inte att försämra barns och ungas ställning.
Ett barn och en ung person med funktionsnedsättning ska stödjas med allmänna tjänster och särskilda tjänster så att de har möjlighet att fungera på jämlika villkor med andra barn och unga. Eftersom barn och unga med funktionsnedsättning befinner sig i en särskilt utsatt ställning förutsätter förverkligandet av deras rättigheter ofta positiv särbehandling. Under barndomen och ungdomen läggs grunden för hela det framtida livet.
När tjänster för barn och unga ordnas ska barnets eller den ungas individuella behov av hjälp och stöd i olika utvecklingsskeden beaktas. Servicehelheten för barnet eller den unga ska genomföras så att den på bästa möjliga sätt stöder barnets eller den ungas utveckling och möjligheter att leva ett fullvärdigt liv trots funktionsnedsättningen.
Att skapa en servicehelhet som är förenlig med barnets bästa förutsätter att barnets och den ungas delaktighet stöds i klientprocessen på det sätt som 3 § i lagen om funktionshinderservice förutsätter. För att barnets och den ungas välbefinnande ska kunna tryggas ska också familjen stödjas med tjänster enligt behov. Till livsskeden barndom och ungdom hör många olika övergångsskeden, där särskild uppmärksamhet ska fästas vid att ordna tjänster i rätt tid och i tillräcklig omfattning.
Även om definitionerna av barn och ung person är knutna till en viss ålder kan tidpunkterna för när dessa livsskeden börjar och slutar inte exakt fastställas, utan övergången från ett livsskede till ett annat sker gradvis. För en person med funktionsnedsättning kan utvecklingen också ske i en annan takt än för personer utan funktionsnedsättning.
Med barn avses i lagen om funktionshinderservice en person under 18 år. Livsskedet barndom omfattar därmed de första 18 åren av livet. Därför ingår flera utvecklingsskeden i barndomen som har betydelse vid bedömningen av behovet av hjälp och stöd.
Till den tidiga barndomen hör snabb fysisk tillväxt och utveckling av motoriska färdigheter samt utveckling av språket och interaktionsfärdigheterna. Hos barn i lekåldern och skolåldern utvecklas färdigheter och självständighet och initiativförmåga ökar, sociala relationer utvidgas samt identitet och självkänsla utvecklas. De förändringar som puberteten medför påverkar den gradvisa övergången från barndom till ungdom.
När ett barns utveckling avviker från den normala utvecklingsbanan ska funktionshinderservice vid behov stödja barnets tillväxt och utveckling samt familjens möjligheter att stödja barnet i dess utvecklingsuppgifter.
I den tidiga barndomen behöver alla barn mycket vård och omsorg, vilket innebär att ett barn med funktionsnedsättning mer sällan har ett behov av hjälp och stöd som avviker från det normala behov som hör till åldern.
Om barnet till exempel behöver mer hjälp och stöd än jämnåriga barn i dagliga aktiviteter eller i kommunikation och interaktion, eller om barnets nödvändiga vård och omsorg är mer betungande än för ett barn utan funktionsnedsättning, ska funktionshinderservice beviljas för dessa särskilda behov. Man ska alltid också se till att barnets delaktighet stöds på det sätt som barnets ålder och utvecklingsskede förutsätter.
I det skede då barn vanligtvis börjar göra saker själva utan hjälp, umgås med sina vänner eller ägna sig åt intressen självständigt utanför hemmet, betonas behovet av att stödja delaktigheten för ett barn med funktionsnedsättning. Vid behov ska detta behov tillgodoses med funktionshinderservice. Därtill ska funktionshinderservice beviljas när ett barns behov av vård och omsorg är större än det normala behovet hos ett jämnårigt barn.
Funktionshinderservice ska också svara mot utmaningar som uppstår under puberteten på grund av funktionsnedsättningen och stödja barnet med funktionsnedsättning i en ofta mer långvarig självständighetsprocess än för andra barn.
Syftet med allmänna tjänster och särskilda tjänster är att tryggar barnets möjlighet att leva i familjen och i barnets övriga verksamhetsmiljö som en jämlik aktör och att göra samma saker som barn vanligtvis gör. Därför ska barnets behov av hjälp och stöd jämföras med behovet av hjälp och stöd hos jämnåriga barn utan funktionsnedsättning.
När ett barns funktionsförmåga på grund av funktionsnedsättningen avviker från funktionsförmågan hos jämnåriga barn har barnet rätt att få hjälp och stöd i sådana saker som barnet på grund av sin funktionsnedsättning inte kan göra på samma sätt som jämnåriga barn. När barnets rätt att få funktionshinderservice bedöms ska det säkerställas att de beslut som fattas tillgodoser barnets bästa.
De viktigaste primära socialtjänsterna som stöder familjen och barnet är bland annat familjearbete enligt socialvårdslagen, hemservice för barnfamiljer, stödtjänster samt hemvård. Tjänster enligt lagen om småbarnspedagogik (540/2018) och lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är alltid primära i förhållande till särskilda tjänster.
Om tjänster enligt den primära lagstiftningen inte kan tillgodose de behov som beror på barnets funktionsnedsättning och trygga tillräcklig och lämplig hjälp och stöd för barnet med funktionsnedsättning i enlighet med barnets bästa, ska tjänsterna ordnas eller kompletteras med stöd av lagen om funktionshinderservice. För barnet kan till exempel ordnas träning, stöd för rörligheten, personlig assistans och särskilt stöd för delaktigheten.
Utgångspunkten är att i första hand alltid trygga att barnet kan bo hemma, oavsett hur stort behovet av hjälp och stöd är. För barnet med funktionsnedsättning och barnets familj ska en nödvändig servicehelhet ordnas, som ofta består av både tjänster enligt den primära lagstiftningen och tjänster enligt lagen om funktionshinderservice.
När barnets bästa bedöms ska utöver 4 § i socialvårdslagen om klientens intresse också 5 § om barnets bästa beaktas. Dessutom ska 10 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), som gäller minderåriga klienters ställning, beaktas.
Med ung person avses i lagen om funktionshinderservice en person i åldern 18–24 år. Livsskedet ungdom infaller under dessa år. Det är dock viktigt att notera att det inte finns några åldersgränser i funktionshinderservice som ordnas för en ung person med funktionsnedsättning och att övergången från ett livsskede till ett annat sker gradvis. Att växa upp till ungdom och bli självständig börjar redan mot slutet av livsskedet barndom och på motsvarande sätt börjar den unga gradvis bära ansvar och skyldigheter som hör till vuxenlivet.
En ungs psykiska utveckling går vanligen långsammare än den fysiska utvecklingen. För en ung person med funktionsnedsättning kan både den psykiska och den fysiska utvecklingen gå långsammare än för andra unga. När utvecklingen avviker från utvecklingen hos jämnåriga unga och den unga personen med funktionsnedsättning behöver mer hjälp och stöd än andra unga, ska detta behov av hjälp och stöd ofta tillgodoses med funktionshinderservice.
Tjänsterna ska ordnas så att den unga kan göra samma saker som andra jämnåriga unga. Det är också viktigt att stödja utvecklingen av självkänslan hos en ung person med funktionsnedsättning. En ung person som blir självständig ska kunna göra saker utan sina föräldrar när andra unga också gör så.
Den ungas ansvar för sitt eget liv ökar när skolan avslutas. Den ungas möjligheter att bli en fullvärdig medlem av samhället ska särskilt stödjas i detta livsskede som innefattar stora förändringar. En ung person med funktionsnedsättning behöver ofta mer stöd för att kunna börja leva ett självständigt ungt liv. Vid behov ska den ungas delaktighet och sociala relationer stödjas till exempel med hjälp av träning, personlig assistans eller särskilt stöd för delaktigheten eller stöd för rörligheten.
Till livsskedet ungdom hör vanligen också att flytta till ett eget hem. Om en ung person behöver mer stöd än andra unga för att lösgöra sig från barndomshemmet och bo i ett eget hem och de allmänna tjänsterna inte kan tillgodose den ungas behov, kan den unga ha rätt att få nödvändig funktionshinderservice. Den unga kan i detta livsskede också behöva till exempel stöd i att fatta beslut som ordnas som en tjänst för att kunna fatta betydande beslut om sitt eget liv.
Syftet med allmänna tjänster och särskilda tjänster är att möjliggöra att en ung person med funktionsnedsättning kan leva ett ungt liv och göra samma saker som unga vanligtvis gör. Därför ska den ungas behov av hjälp och stöd jämföras med behoven hos jämnåriga unga utan funktionsnedsättning. Den unga har rätt att få hjälp och stöd i sådana saker som den unga på grund av sin funktionsnedsättning inte kan göra på samma sätt som jämnåriga unga.
Ett barn som deltar i småbarnspedagogik har rätt att med stöd av lagen om småbarnspedagogik få det stöd som barnets individuella utveckling, lärande eller välbefinnande förutsätter. Dessa tjänster är primära i förhållande till tjänster som ordnas med stöd av lagen om funktionshinderservice.
Lagen om grundläggande utbildning betonar undervisningsväsendets skyldighet att ordna undervisningen i enlighet med elevernas ålder och förutsättningar och så att den främjar elevernas sunda växt och utveckling. Också i förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen ska barnets bästa i första hand beaktas. Eleven har med stöd av lagen om grundläggande utbildning rätt att få de tolknings- och biträdestjänster samt särskilda hjälpmedel som deltagandet i förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen förutsätter. De tjänster som en elev med funktionsnedsättning behöver för att kunna delta i undervisningen ska alltid i första hand ordnas med stöd av lagen om grundläggande utbildning.
Gymnasielagen (714/2018) innehåller inte motsvarande bestämmelser om biträdes- och tolktjänster som ges till en elev. Därför ska de vid behov ordnas med stöd av speciallagstiftning. De tjänster som en person med funktionsnedsättning behöver i en vanlig yrkesläroanstalt på grund av funktionsnedsättningen ska vid behov ordnas med stöd av lagen om funktionshinderservice, eftersom det inte föreskrivs om dem i lagen om yrkesutbildning.
En studerande som får krävande särskilt stöd har rätt till gemensamma biträdestjänster som studierna förutsätter och särskilda hjälpmedel för gemensamt bruk. Anordnandet av krävande särskilt stöd har getts som uppgift endast till vissa utbildningsanordnare. Tjänsterna ska vid behov kompletteras med tjänster enligt lagen om funktionshinderservice.
Anordnaren av småbarnspedagogik och tjänsteproducenten har med stöd av diskrimineringslagen en särskild skyldighet att främja jämlikhet inom småbarnspedagogiken. Samma skyldighet gäller också utbildningsanordnaren och den läroanstalt som utbildningsanordnaren upprätthåller. De ska också göra skäliga anpassningar i enlighet med diskrimineringslagen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, så att ett barn med funktionsnedsättning på jämlika villkor kan få småbarnspedagogik samt förskoleundervisning och grundläggande utbildning. Dessa åtgärder är primära i förhållande till särskilda tjänster.
Vuxen ålder börjar när ungdomen slutar vid cirka 24 års ålder. Som livsskede är det dock svårt att dra en tydlig gräns för när vuxen ålder börjar, eftersom en ung person gradvis växer in i vuxenlivet. Vuxen ålder är ett långt och på många sätt aktivt livsskede som innefattar ansvar för det egna livet och ofta också för andras liv.
Till olika skeden av vuxen ålder hör ofta stora livsförändringar, såsom att bilda familj och övergå till arbetslivet. Vuxenlivet innefattar dessutom olika ansvarsfulla roller. Det kan till exempel vara roller i anslutning till studier, uppgifter som arbetstagare eller arbetsgivare samt föräldraskap.
Bestämmelsen om livsskeden hjälper till att bedöma när behoven hos en vuxen person med funktionsnedsättning avviker från det behov av hjälp och stöd som normalt hör till vuxenlivet. Funktionshinderservice ska ordnas när en vuxen person med funktionsnedsättning på grund av den funktionsbegränsning som funktionsnedsättningen orsakar nödvändigtvis behöver sådan hjälp och stöd som vuxna i allmänhet inte behöver i detta livsskede och när behovet inte kan tillgodoses med tjänster som ordnas med stöd av allmänna lagar.
Vid val av lag ska olika livssituationer, roller, ansvar och skyldigheter som hör till vuxenlivet beaktas. Om en person med funktionsnedsättning på grund av sin funktionsnedsättning inte kan klara av dessa uppgifter och ansvar, trots att andra vuxna vanligen kan det, är det fråga om ett behov som ska tillgodoses med funktionshinderservice.
I livsskedet vuxen ålder kan personer med funktionsnedsättning behöva hjälp och stöd i dagliga aktiviteter, boende, rörlighet, social interaktion och fritidsintressen. Vuxna tar vanligen hand om sig själva och sin familj samt sköter sitt hem och sin försörjning. Därför avviker behovet av hjälp och stöd hos en person med funktionsnedsättning i livsskedet vuxen ålder oftast från det normala behovet av hjälp och stöd.
Tidpunkten för när livsskedet ålderdom börjar kan inte exakt fastställas, utan övergången från vuxen ålder till ålderdom sker gradvis i takt med åldrandet. Ålderdomen är ett mångfacetterat livsskede som innefattar olika skeden. Äldre personers servicebehov varierar beroende på dessa skeden, men de kan börja vid olika tidpunkter och avvika avsevärt från varandra.
Många fortsätter i arbetslivet till exempel närmare 70 års ålder. Vanligen hör till exempel tiden efter pensioneringen ännu inte till ett behov av vård och omsorg, utan äldre personer bär fortfarande ansvar för sig själva och sitt eget liv samt sitt hem. I detta livsskede är det typiskt att aktivt delta i gemensamma angelägenheter. Tiden kallas ofta den tredje åldern. I detta livsskede kan behovet av hjälp och stöd hos en person med funktionsnedsättning ofta bedömas avvika från det behov av hjälp och stöd som normalt hör till livsskedet.
Till den senare delen av livsskedet ålderdom, det vill säga den så kallade fjärde åldern, hör däremot vanligen bestående begränsningar i funktionsförmågan och hälsoproblem, svårigheter att självständigt klara av dagliga aktiviteter och därmed ett bestående behov av vård och omsorg. Den fjärde åldern har i Finland i genomsnitt förskjutits till en allt högre ålder, men den individuella variationen är stor. Den kronologiska åldern avgör inte om en persons livsskede är den tredje eller den fjärde åldern, och gränsen mellan dem är inte tydlig.
Även om ett större behov av hjälp, stöd samt vård och omsorg vanligen koncentreras till äldre personers sista levnadsår, avgör inte en enskild omständighet, såsom enbart klientens ålder, vilken lag som ska tillämpas. Dessutom ska bedömningen av klientens servicebehov vid behov uppdateras när behoven av hjälp och stöd förändras. Servicebehovet i livets slutskede kan påverkas genom handledning som ges i tidigare livsskeden samt genom tjänster i rätt tid och förebyggande tjänster.
Ett av syftena med bestämmelsen om kontinuitet i tjänsterna är att trygga att personer med funktionsnedsättning också när de blir äldre kan få funktionshinderservice. Såsom avsikten varit när lagen om funktionshinderservice stiftades, ska personer med funktionsnedsättning som tidigare har fått funktionshinderservice också få den när de blir äldre, när behovet av hjälp och stöd samt omsorg beror på deras tidigare funktionsnedsättning och det inte är fråga om ett tydligt nytt behov av hjälp och stöd som är normalt i livsskedet.
Även om det är fråga om ett nytt behov av hjälp och stöd som är normalt i livsskedet ska man dock beakta en fungerande helhet med tanke på personens tjänster och att personens funktionsförmåga på grund av funktionsnedsättningen kan försämras snabbare än vanligt när personen blir äldre.
Servicebehovet hos äldre personer i livets slutskede, som ofta betonar vård och omsorg och beror på det naturliga åldrandet, kan oftast anses vara ett normalt behov som hör till livsskedet.
Med stöd av lagen om funktionshinderservice ska, när övriga förutsättningar uppfylls, tjänster beviljas till personer som som äldre har fått en funktionsnedsättning genom en olycka samt till personer vars behov av hjälp och stöd på grund av en tidigare långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom visar sig eller förvärras först i livsskedet ålderdom.
Dessutom kan funktionshinderservice utifrån en individuell bedömning av servicebehovet beviljas i situationer där en person har fått en funktionsnedsättning på grund av en långvarig sjukdom i livsskedet ålderdom.
Social- och hälsovårdsutskottets betänkande (ShUB 52/2022 rd)
Social- och hälsovårdsutskottet ansåg i sitt betänkande om den nya lagen om funktionshinderservice (ShUB 52/2022 rd) att det med tanke på lagstiftningens mål och också genomförbarheten är viktigt att skilja de tjänster som ordnas för äldre personer utifrån deras individuella behov från de särskilda tjänster som ordnas för personer med funktionsnedsättning.
Utskottet konstaterade att äldre personers servicebehov vanligen kan tillgodoses fullt ut genom tjänster som ges i hemmet och genom boendetjänster enligt socialvårdslagen. Genom bestämmelserna i socialvårdslagen om tjänster som stöder rörligheten kan man säkerställa en äldre persons rätt att röra sig.
Välfärdsområdets skyldighet att ordna tjänster enligt allmän lagstiftning
Särskilt när det gäller äldre personer i den fjärde åldern kan deras behov av hjälp och stöd vanligen tillgodoses med socialvårdstjänster enligt socialvårdslagen som är avsedda för äldre personer. Besluten ska alltid fattas utifrån en individuell bedömning av servicebehovet och en klientplan. Då ska man se till att klienten får tillräckliga tjänster på det sätt som 19 § 3 mom. i grundlagen förutsätter.
Välfärdsområdena ska se till att tjänster enligt socialvårdslagen och andra allmänna lagar ordnas enligt behovet i områdena.
Lagen om funktionshinderservice i förhållande till annan lagstiftning
Tjänster för en person med funktionsnedsättning ordnas i första hand med stöd av socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012), lagen om småbarnspedagogik (540/2018), lagen om grundläggande utbildning (628/1998) eller någon annan primär lag.
Tjänster ordnas med stöd av lagen om funktionshinderservice endast om de tjänster som avses i någon annan lag inte är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse.
(Lagen om funktionshinderservice 2 §)
Personer med funktionsnedsättning har rätt till allmänna tjänster, som är primära i förhållande till särskilda tjänster. Lagen om funktionshinderservice kompletterar som speciallag de allmänna socialtjänsterna endast när de tjänster som avses i någon annan lag inte är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse. Lagen om funktionshinderservice är således sekundär i förhållande till socialvårdslagen och andra allmänna lagar inom social- och hälsovården.
Välfärdsområdet ansvarar för att tjänsterna ordnas
Till välfärdsområdenas organiseringsansvar hör skyldigheten att se till att det i området finns tillgång till tjänster enligt både primär och sekundär lagstiftning på jämlika villkor utifrån invånarnas behov. Beslutet om att ordna tjänsterna ska grunda sig på bedömningen av servicebehovet och klientplanen.
Det är inte avsikten att lagen om funktionshinderservice ska ersätta tjänster enligt allmänna lagar som välfärdsområdet och kommunen ansvarar för att ordna.
När lämpligheten och tillräckligheten hos tjänster enligt allmänna lagar bedöms är det centralt att bedöma det nödvändiga behovet av hjälp och stöd som beror på en långvarig funktionsbegränsning som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom samt hur personens livssituation påverkar behovet av hjälp och stöd. Vid valet av lag görs jämförelsen mellan bestämmelserna i den allmänna lagen och speciallagen, inte mellan hur tjänsterna genomförs i praktiken.
Dessutom ska man till exempel bedöma om och med vilka tjänster enligt socialvårdslagen det är möjligt att tillgodose personens servicebehov. Samtidigt bedöms om dessa tjänster, ordnade i enlighet med lagen, skulle vara tillräckliga, lämpliga och förenliga med klientens intresse.
Välfärdsområdet har en lagstadgad skyldighet att ordna tjänster och en skyldighet att reservera tillräckliga anslag för tjänster enligt den allmänna lagstiftningen. Vid behov ska välfärdsområdet rikta de anslag som reserverats för tjänster på godtagbara grunder, till exempel till personer och grupper i utsatt ställning. I sista hand ansvarar välfärdsområdet alltid för att klienterna får tillräckliga social- och hälsovårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen.
De primära och även de sekundära tjänsterna samt sätten att ordna tjänster ska vid behov anpassas så att de är tillgängliga för och faktiskt kan användas av en person med funktionsnedsättning. Vid val av lag och beslutsfattande bör man också beakta rätten till skäliga anpassningar enligt diskrimineringslagen (1325/2014), vilka i sin tur bidrar till att uppnå målen i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Syftet med lagen om funktionshinderservice ska beaktas vid lagvalet
När rätten att få funktionshinderservice bedöms i olika livsskeden ska syftet med lagen om funktionshinderservice beaktas.
Dessutom ska syftet med lagen om funktionshinderservice beaktas när man bedömer om de tjänster som avses i den primära lagstiftningen är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse.
Syftet med lagen om funktionshinderservice är att:
- främja jämlikhet, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning samt förebygga och undanröja hinder för att dessa ska förverkligas
- stödja personens självständiga liv och förverkligandet av självbestämmanderätten samt
- trygga tillräckliga tjänster av god kvalitet som motsvarar personens individuella behov och intresse.
(Lagen om funktionshinderservice 1 §)
Dessutom ska bestämmelsen i 22 § i grundlagen om det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses beaktas.
(Finlands grundlag 22 §)
Allmänna lagar och speciallagar kan tillämpas parallellt
Lagen om funktionshinderservice kan tillämpas parallellt med allmänna lagar, även om lagen om funktionshinderservice är sekundär i förhållande till allmänna lagar. En persons servicehelhet kan till exempel bestå av närståendevårdsstöd och stöd för rörligheten enligt lagen om funktionshinderservice, eller så kan en familj med ett barn med funktionsnedsättning samtidigt få både hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och träning enligt lagen om funktionshinderservice för att lära sig kommunikationsfärdigheter.
Bedömning av klientens intresse
Vid bedömningen av klientens intresse beaktas inte den avgift som tas ut för tjänsten. Bestämmelser om avgifter som tas ut för socialtjänster finns separat.
I 4 och 5 § i socialvårdslagen föreskrivs om klientens och barnets intresse. Vid val av lag och beslutsfattande ska dessa bestämmelser beaktas.
(Socialvårdslagen 4 §)
(Socialvårdslagen 5 §)
I tillämpningsguiden för socialvårdslagen beskrivs klientens intresse. (I guiden har lagändringar som trätt i kraft fram till 1.1.2024 beaktats.)
Bedömningen av klientens intresse påverkas inte av om tjänsterna är avgiftsbelagda eller avgiftsfria för klienten eller av hur stor klientavgiften eventuellt skulle vara.
Avgifter som tas ut för tjänster styr inte på vilken lagstiftning tjänsterna ordnas för klienten, utan endast personens behov av tjänster. Klienterna ska hänvisas till tjänster som ordnas med stöd av olika lagstiftning utifrån sina servicebehov utan att andra omständigheter, såsom att tjänsterna är avgiftsfria, påverkar detta. Beviljandet av tjänster ska grunda sig på servicebehovet också med beaktande av aspekter som gäller klientsäkerheten.
Källor
Lag om ändring av 2 och 4 § i lagen om funktionshinderservice (Finlex)
Social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 26/2025 rd (Riksdagen)
Lagen om funktionshinderservice 675/2023 (Finlex)
Social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 52/2022 rd (Riksdagen)
Lag om ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (Finlex)