Kognitiv beteendeterapi (KBT) är enligt forskning en effektiv metod vid behandling av spelproblem. Målet med behandlingen är att hjälpa klienten att identifiera och förändra tanke- och beteendemönster som upprätthåller spelandet.
Bedömningen av behovet av behandling och stöd inleds med en noggrann inledande kartläggning. I kartläggningen utreder man hur allvarligt spelandet om pengar är, eventuella associerade sjukdomar och klientens livssituation. Med dessa uppgifter kan behandlingen riktas på ett ändamålsenligt sätt och i rätt tid. Centralt i behandlingen är att stärka klientens vårdmotivation och att identifiera förändringsmålet.
Allteftersom behandlingen fortskrider strävar man efter att öka förståelsen för det skadliga beteende som upprepas och som ligger bakom spelandet om pengar. I KBT identifieras även felaktiga föreställningar som upprätthåller spelandet. Parallellt med detta övar man på färdigheter i att identifiera risksituationer, utveckla fungerande strategier för att komma över risksituationer och färdigheter att förebygga återfall. Vårdperioden avslutas med en slutbedömning och fortsatt uppföljning som ett stöd för att den uppnådda förändringen upprätthålls.
Den kognitiva delen av behandlingen – att öka kunskapen
Enligt forskning är spelberoende ofta förknippat med felaktiga föreställningar om spel. Till exempel kan spel som baserar sig på skicklighet och slumpen blandas ihop. Det kan leda till att personen tror sig kunna påverka utfallet i spel om pengar. I det kognitiva arbetet fokuserar man på att identifiera och korrigera dessa felaktiga föreställningar.
I majoriteten av spel om pengar, går det inte att påverka vinsten. Det finns inga strategier som förbättrar chanserna att vinna och man kan inte bli bättre genom att öva. Till exempel i spelautomater kan spelaren enbart trycka på knappar och göra val där utfallet helt och hållet baserar sig på slumpen. Insikt i att spelens utfall är slumpmässiga är en central del i att bryta ner felaktiga föreställningar om spel och i att stöda återhämtningen.
Spelomgångar i spel om pengar är oberoende av varandra
Alla spel om pengar omfattas av samma absoluta princip om oberoende resultat. Det innebär att varje spelomgång är en separat händelse och har inte något samband med tidigare spel eller händelser. Detta kan åskådliggöras för klienten genom ett experiment med kulor.
Experiment med kulor
I experimentet har experten en behållare med 20 glaskulor. En av kulorna är röd och de övriga är vita. Klienten kan blunda och välja en kula. Du kan fråga klienten hur sannolikt det är att hen väljer den röda kulan. Svaret är 1:20. Kulan som klienten tog upp läggs tillbaka i behållaren och klienten ombeds välja en ny kula. Hur stor är sannolikheten den här gången att få den röda kulan? Och när kulan väljs för 50:e eller 100:e gången? Det korrekta svaret är alltid detsamma, det vill säga 1:20. Sannolikheten att få den röda kulan ökar inte, oavsett hur många gånger en kula väljs. Övningen kan också göras som en mental visualisering.
Granskning av högrisksituationer
Högrisksituationer är situationer där det är svårt att motstå spel om pengar. Sådana situationer kan till exempel vara lönedagen eller en situation där det finns brist på pengar, att bli utsatt för miljöer där spel om pengar är närvarande, konflikter i relationer, brist på sysselsättning eller användning av rusmedel.
Högrisksituationer väcker felaktiga föreställningar hos personen som spelar och de här föreställningarna utgör grunden för att personen spelar om pengar. Att identifiera och korrigera dessa felaktiga föreställningar (t.ex. ”Jag klarar av att spela bara en liten del av lönen och sedan sluta”) är viktigt.
Sammanfattningsvis kan man säga att referensramen som grundar sig på kognitiv beteendeterapi hjälper experten att arbeta med:
- att väcka spelarens motivation till förändring
- att identifiera utlösande faktorer för spelande och spelsituationer
- felaktiga föreställningar kopplade till spel om pengar som uppstår i spelsituationer (t.ex. ”I dag är min segerdag”, ”Automaten är på ett generöst humör”, ”Genom att spela vinner jag tillbaka de pengar jag förlorat”)
- att stärka kontrollen över spelandet
- att förebygga tillfälliga snedsteg och återfall.
Ett behandlingsprogram omfattar typiskt cirka 10–12 besök. Det rekommenderas att träffarna i början av behandlingen sker mera frekvent, till exempel en gång i veckan. I takt med att kontrollen över spelandet förbättras kan intervallet mellan träffarna förlängas något, så att behandlingen varar så länge som möjligt. Vårdprogrammet kan genomföras individuellt eller i grupp.