Social- och hälsovårdens miljarder fördelas till välfärdsområdena utifrån befolkningens servicebehov – målet är jämlika tjänster i hela landet

Staten finansierar välfärdsområdena med cirka 27 miljarder euro årligen. Summan är enorm: den motsvarar ungefär en tredjedel av statens hela årsbudget. Som jämförelse uppgår utgifterna för den grundläggande utbildningen till cirka 6 miljarder euro per år.

”Summan för social- och hälsovårdsfinansieringen har ökat i snabb takt under de senaste åren och väntas enligt prognoser fortsätta öka även under de kommande åren. Den främsta orsaken är befolkningens åldrande”, säger THL:s specialforskare Tuukka Holster.

De 21 välfärdsområdena, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen ansvarar för att ordna social- och hälsovårdstjänster. Det handlar om en stor mängd olika offentliga tjänster: hälsocentraler, sjukhus, mentalvårds- och missbrukartjänster, tjänster för personer med funktionsnedsättning, rådgivningar och äldreomsorg och så vidare.

Ett välfärdsområde kan antingen producera tjänsterna själv eller skaffa dem från privata serviceproducenter.

Finansieringsnivån ökar varje år

Lagstiftaren, det vill säga riksdagen, har i sista hand rätt att besluta om finansieringsnivån för social- och hälsovårdssystemet. I praktiken bestäms finansieringen dock enligt en viss mekanism på kalkylmässiga grunder.

Den viktigaste faktorn som påverkar finansieringens storlek är befolkningens servicebehov. För närvarande ökar finansieringen varje år med cirka en procent, det vill säga cirka 250 miljoner euro, på grund av det ökande servicebehovet.

”Befolkningens hälsotillstånd och därmed servicebehovet kan naturligtvis förändras av andra orsaker än åldrande. I praktiken är det dock den förväntade demografiska utvecklingen, det vill säga åldrandet, som är den avgörande faktorn bakom finansieringens tillväxt”, säger Holster.

Vid beräkningen av social- och hälsovårdsfinansieringen beaktas också ökningen av kostnadsnivån i enlighet med välfärdsområdesindexet samt eventuella förändringar i välfärdsområdenas uppgifter.

En viktig faktor är också den så kallade efterhandsjustering. I den jämförs de faktiska kostnaderna två år i efterhand med den dåvarande finansieringen, och en eventuell skillnad kompenseras till områdena.

Till exempel gav efterhandsjusteringen år 2025 välfärdsområdena nästan 1,5 miljarder euro i tilläggsfinansiering.

”I finansieringsmodellen strävar man efter att alla välfärdsområden ska ha likvärdiga möjligheter att svara på invånarnas servicebehov.”

Servicebehovet bedöms utifrån förekomsten av vissa sjukdomar

Den totala summan för social- och hälsovårdsfinansieringen fördelas till välfärdsområdena enligt så kallade behovsfaktorer.

Största delen av finansieringen, det vill säga 80 procent, fördelas utifrån invånarnas servicebehov. 13 procent bestäms enligt folkmängden och resten enligt så kallade omständighetsfaktorer, såsom andelen invånare med främmande språk. Olika omständighetsfaktorer kan försvåra ordnandet av tjänster, vilket är orsaken till att de beaktas i finansieringen.

Dessutom påverkas områdets finansiering av koefficienten för främjande av välfärd och hälsa (HYTE) med cirka en procent. Den belönar områden för förebyggande arbete och uppmuntrar till effektivare verksamhet.

Vid bedömningen av servicebehovet granskas inte all sjuklighet, utan förekomsten av vissa sjukdomar, såsom diabetes och högt blodtryck. Dessutom beaktas olika bakgrundsfaktorer, såsom invånarnas ålder samt socioekonomiska faktorer, såsom områdets inkomstnivå och antalet arbetslösa.

”I finansieringsmodellen strävar man efter att alla välfärdsområden ska ha likvärdiga möjligheter att svara på invånarnas servicebehov”, beskriver Holster den grundläggande idén bakom fördelningen av finansieringen.

Finansieringsmodellen har både styrkor och svagheter

Enligt Holster har den nuvarande finansieringsmodellen utformats för att ge staten ett starkt grepp om kostnaderna för social- och hälsovården. Tidigare var ordnandet och finansieringen av tjänster i stor utsträckning beroende av enskilda kommuners beslut och skatteinkomster.

En konsekvent fördelning av nationell finansiering utifrån servicebehov motsvarar också idén om att människor i Finland ska ha jämlik tillgång till tjänster oberoende av bostadsort.

Modellen har dock också sina svagheter.

”Under de senaste åren har man sett att en strikt beräkningsmodell är oflexibel. Det kan till exempel uppstå kraftig inflation eller en pandemi, och den kalkylmässiga ramen hänger inte med. Det är just därför som efterhandsjusteringen har fått en oväntat stor roll”, säger Holster.

Många experter har också framfört att modellen inte på bästa möjliga sätt uppmuntrar välfärdsområdena att förebygga sjukdomar eller effektivisera sin verksamhet och därigenom begränsa sina kostnader. Tröskeln för områdena att begära mer pengar från staten kan bli för låg.

”Det återstår att se hur stort problem denna så kallade mjuka budgetrestriktion kan bli”, säger Holster.

Han påminner om att finansieringsmodeller alltid innebär en avvägning mellan jämlikhet och incitament.

”I framtiden kunde man till exempel överväga att lägga något större vikt vid förebyggande arbete. Och beskattningsrätt kunde också uppmuntra välfärdsområdena till kostnadseffektivitet. Om områdena hade ett delansvar för finansieringen av social- och hälsovården kunde staten hålla sin egen finansiering stramare.”