Under de första åren har välfärdsområdena samordnat de tidigare kommunala och samkommunala tjänsterna och arbetssätten.
De har förnyat sina servicenätverk, utvecklat digitala tjänster och harmoniserat sina verksamhetssätt. Tempot varierar mellan områdena, vilket är förståeligt eftersom verksamhetsmiljöerna och utgångslägena skiljer sig åt.
”Det är bra att minnas att det handlar om en ovanligt stor administrativ reform. Välfärdsområdena inledde sin verksamhet först för tre år sedan. Reformen syns i människors vardag till exempel genom nya kundapplikationer, och kontakten till tjänsterna kan ha förändrats betydligt. Självklart känns det också när fysiska verksamhetsställen koncentreras och resvägen blir längre”, säger överläkare Sara Launio.
Välfärdsområdenas ansvar och uppgifter
Välfärdsområdena ansvarar för ett mycket brett utbud av social- och hälsovårdstjänster – från rådgivningar till barnskydd och från levnadsvanevägledning till intensivvård. Basservicen utgör systemets ryggrad, där majoriteten av människors behov tas om hand och där bedömningen av vilket stöd som behövs görs.
Socialtjänsterna ger stöd i situationer där vardagen, ekonomin eller familjesituationen belastar. Inom hälsovården främjas funktionsförmågan genom förebyggande arbete och god vård.
Välfärdsområdena ansvarar också för tjänster på specialiserad nivå inom både socialvård och specialiserad sjukvård. Krävande kirurgi har centraliserats till universitetssjukhusen, medan vård av de vanligaste sjukdomarna och jourverksamhet ordnas i alla välfärdsområden.
Dessutom utbildar välfärdsområdena yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, ansvarar för beredskap och säkerhet samt samarbetar med kommunerna och tredje sektorn i arbetet för att främja välfärd och hälsa. De har också en betydande roll inom forskning i social- och hälsovårdssektorn.
Målet med reformen är att skapa en så enhetlig serviceväg som möjligt kring människors behov.
Mötena fungerar väl och användarna är nöjda
Enligt THL:s undersökning Friska Finland ansåg två av tre användare av hälsotjänster och drygt hälften av användarna av socialtjänster att deras senaste mottagningsbesök varit en positiv upplevelse. Även utredningar om kundupplevelser inom rådgivningar, munhälsa och hälsocentraler visar att tjänsternas kvalitet upplevs som god.
Samtidigt väcker social- och hälsovårdssystemet livlig debatt. Ekonomiska utmaningar, personalbrist och förändringar i servicenätet lyfts fram i offentligheten, vilket kan skapa osäkerhet – även då de egna erfarenheterna av tjänsterna varit goda.
”Förtroende byggs inte bara i mottagningsrummet, utan också genom hur man berättar om förändringar och hur människor förstår vart systemet är på väg”, säger Launio.
Tjänsternas förändringar och effekterna av dem följs noggrant. THL samlar information om bland annat tjänsternas kvalitet, tillgången till vård och kundernas erfarenheter för att beslut ska kunna baseras på aktuell kunskap.
Välfärdsområdena utvecklar nya sätt att ge stöd – digitalt och nära
Trots utmaningarna upplever välfärdsområdena att utvecklingen av tjänsterna har lyckats. Digitala tjänster har utvecklats snabbt. Många ärenden kan skötas på nätet utan köer, och distansmottagningar kompletterar fysiska besök.
Men digitala tjänster passar inte alla, och därför utvecklar välfärdsområdena samtidigt mobila tjänster, hälsostationer och tjänster som ges i hemmet. I områden med långa avstånd kan uppsökande team föra tjänsterna närmare dem som annars skulle behöva resa långt.
Ett viktigt mål är att förtydliga servicekedjorna. Det innebär att social- och hälsovårdstjänsterna i allt högre grad arbetar tillsammans i stället för parallellt – exempelvis inom mentalvård, beroendevård, socialtjänster och familjestöd. Målet är att människor inte ska behöva berätta sin historia om och om igen, utan att tjänsterna bildar en sammanhängande helhet.
Förtroende bygger på kontinuitet – stabila vårdrelationer gör vården mer verkningsfull
Oavsett systemmodell är avgörande i människors vardag om man får hjälp när behovet uppstår. Förutom tillgången till vård är att stärka kontinuiteten i vården ett av de centrala utvecklingsmålen. När en person möter samma professionella gång på gång blir vården tryggare, mer högkvalitativ och mer verkningsfull. Inom basservicen innebär detta att varje person har en egen yrkesutbildad person eller ett team som känner situationen utan att man måste börja om från början.
”De offentliga tjänsterna är enligt min mening ett av våra nationalklenoder, och vi måste bygga dem klokt.”
”Den personliga vårdkontinuiteten är enligt internationell forskning nödvändig för en högkvalitativ primärvård. Den minskar sjuklighet och dödlighet, ökar kvaliteten och patientnöjdheten samt sänker totalkostnaderna”, säger Launio.
Välfärdsområdena har utvecklat olika lösningar för att bygga husläkarmodellen. ”Vissa välfärdsområden har erbjudit egenläkartjänster för hela befolkningen, medan andra har börjat med patienter som behöver många olika tjänster och sedan stegvis utvidgat modellen. Erfarenheterna är uppmuntrande och arbetet för att ge alla en egen läkare fortsätter”, säger Launio.
”Vi har nu ett nationellt och systematiskt mål att bygga kontinuitet. Det sker inte på ett ögonblick och kräver resurser, men riktningen är gemensam.”
Styrande princip: jämlikhet
En central och lagstadgad princip för social- och hälsovårdstjänster är jämlikhet. Hjälp ges utifrån behov – inte betalningsförmåga. Tjänsterna finansieras huvudsakligen med skattemedel, och avgiftstaket skyddar mot oskäliga kostnader.
”Grundtanken i Finland är att alla har lika rätt till social- och hälsovårdstjänster. Internationellt och historiskt sett är en sådan jämlik fördelning av välfärd långt ifrån självklar”, påminner Launio.
Det syns konkret i vardagen: vi är förpliktade att upprätthålla befolkningens funktionsförmåga så att människor kan sträva efter det som är viktigt för dem. Jag gläds när jag på jouren kan remittera en patient till pacemakerkö utan att fråga om betalningsförmåga eller försäkring. Samtidigt är sociala skillnader mycket tydliga just i jourmiljön.
”Hälsa och välfärd byggs förstås också utanför vårdsystemet: i vardagen, i gemenskaperna och i andra offentliga strukturer. De offentliga tjänsterna är enligt min mening ett av våra nationalklenoder, och vi måste bygga dem klokt”, säger Launio.