En straffprocess inleds vid misstanke om våld mot barn då polisen får kännedom om misstanken. I straffprocessen utreder polisen om någon har gjort sig skyldig till brott. I straffprocessen ingår
- förundersökning
- åtalsprövning
- rättegång
- verkställighet av straff.
Polisen ansvarar för förundersökningen av brottet. Trots det är handräckning mellan myndigheterna viktig för att ett eventuellt brott ska kunna redas ut.
Förundersökning och barn under förundersökning
En brottsmisstanke kommer i allmänhet till polisens kännedom genom en anmälan av brottsoffret, någon utomstående eller en myndighet. Innan förundersökningen inleds ska polisen göra en göra en inledande utredning så att ingen utan orsak blir misstänkt. Om tröskeln för brottsmisstanke överskrids och åtalsrätten för brottet fortfarande föreligger, inleder polisen förundersökningen genom beslut av undersökningsledaren.
Förundersökningens förlopp
Under förundersökningen utreder polisen brottet och omständigheterna kring det, parterna och alla omständigheter som åklagaren behöver för åtalsprövningen.
Förhör är en av de viktigaste förundersökningsmetoderna. Polisen kan också inhämta utredning genom
- expertutlåtanden
- brottsplatsundersökningar
- kriminallaboratorieundersökningar
- tvångsmedel, till exempel husrannsakan, beslag, teleövervakning eller anhållande av en person.
Polisen utreder brott enligt principerna om rättvisa, opartiskhet och objektivitet. Reglerna är
- oskyldighetspresumtion, det vill säga ingen betraktas som skyldig förrän brottet har bevisats
- åklagarens bevisbörda, det vill säga åklagaren är skyldig att bevisa åtalet
- prioritering av den misstänkte, det vill säga saker som förblir oklara avgörs till förmån för den åtalade.
När förundersökningen avslutas skickar polisen handlingarna till åklagaren för åtalsprövning. Åtalsprövningen kan följas av en rättegång och verkställande av ett straff. Förundersökningen kan dock också avslutas genom beslut av polisen om
- undersökningen har visat att inget brott har begåtts
- ingen kan åtalas.
(Förundersökningslagen (805/2011))
Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande 17.3.2025 (Dnr EOAK/2634/2024) konstaterat att en förundersökning inte får vara ett hinder för terapi. ”Terapin har andra mål än förundersökningen. Utgångspunkten är dock att man kan lita på att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården förstår hur man ska gå till väga i terapin så att den inte stör förundersökningen, där avsikten är att samla in en så bra och tillförlitlig utredning som möjligt av det inträffade. Polisen bör därför klargöra och uttryckligen nämna att en förundersökning inte är ett hinder för terapi, om en sådan fråga uppstår.”
Riksdagens justitieombudsman 17.3.2025 (oikeusasiamies.fi)
Barn som brottsoffer
Som brottsoffer, dvs. målsägande, har barnet samma rättigheter och skyldigheter som andra målsägande.
- Barnet har rätt till skadestånd för den skada som åsamkats barnet.
- Barnet har rätt att låta bli att svara på frågor som ställts till barnet.
- Barnet har en skyldighet att tala sanning.
Utredningen av brottet får inte orsaka barnet ytterligare skada. Barnet ska bemötas enligt ålder och utvecklingsnivå. Vid behov ska polisen rådgöra med en läkare eller någon annan sakkunnig om det är möjligt att rikta undersökningsåtgärder mot barnet.
Intressebevakning för minderåriga offer
Om offret är under 15 år, företräder vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare barnet och för barnets talan vid förundersökning och rättegång. Undersökningsledaren kan dock ansöka om en intressebevakare för barnet om
- föräldern eller en annan vårdnadshavare misstänks för våld mot barn
- föräldern eller en annan vårdnadshavare vägrar föra barnet till nödvändiga undersökningar
- föräldern eller en annan vårdnadshavare har ett nära förhållande till den misstänkte, det vill säga den misstänkte är till exempel förälderns make, maka eller sambo.
En minderårig som fyllt 15 år har rätt att vid sidan av sin företrädare självständigt föra sin talan.
(Förundersökningslagen 4 kap. 8 §)
(Rättegångsbalken 12 kap. 1 §)
Målsäganden kan få ett rättegångsbiträde och en stödperson
Domstolen kan för förundersökning och rättegång utse ett rättegångsbiträde för målsäganden i sexual- och misshandelsbrott samt brott mot liv.
En stödperson med tillräcklig kompetens kan också utses åt målsäganden. Det är skäl att utse en stödperson till brottsoffret om han eller hon inte har några skadeståndsanspråk med anledning av brottet.
Om offret kräver skadestånd ska ett rättegångsbiträde utses åt personen i fråga. Barnets rättegångsbiträde och intressebevakare kan vara samma person.
Förhör av barn
Förhör med barn ska i regel skötas av poliser som är insatta i uppgiften. Undersökningsledaren kan också besluta att en person som är expert när det gäller att höra barn ställer frågor till den som förhörs under övervakning av polisen. Utredaren kan förbjuda barnets vårdnadshavare eller intressebevakare att närvara när barnet förhörs.
Myndighetssamarbete
(Förundersökningslagen 4 kap. 7 § och 14 §)
I en situation där barn hörs bör atmosfären vara sådan så att barnet lätt kan tala fritt.
Polisen spelar in förhöret
Polisen sparar förhöret i form av en bild- eller ljudupptagning. Barn under 15 år hörs inte i den egentliga rättegången. Därför ska den som misstänks för brott ges möjlighet att delta i förhöret så att hen kan ställa frågor till barnet.
Polisen spelar upp inspelningen från hörandet av barnet för den misstänkte och dennes biträde, och i samband med det har de möjlighet att ställa sina egna frågor till barnet. Samma person som tidigare har hört barnet ställer den misstänktes frågor till barnet. Även detta förhör spelas in.
Med hjälp av inspelningen får man bästa möjliga information om vad barnet har berättat under förhöret och hur. Dessutom kan förhörsförhållandena och förhörsmetoderna obestridligt konstateras i efterhand.
(Förundersökningslagen 9 kap. 4 §)
Åtalsprövning
När förundersökningen är klar skickar polisen ärendet till åklagaren för åtalsprövning. Åklagaren överväger på basis av förundersökningen om ärendet förutsätter att åtal väcks. Då måste det finnas sannolika skäl som stöder den brottsmisstänktes skuld.
För att åtal ska kunna väckas
- måste åklagaren komma fram till att sannolikheten för skuld är över 50 procent
- och åklagaren måste bedöma att en dom i ärendet är mer sannolik än att åtalet förkastas.
(Lagen om rättegång i brottmål 1 kap. 6 §)
Om bevisningen räcker för att väcka åtal, lämnar åklagaren en stämningsansökan till domstolen. Om bevisningen inte räcker till för att väcka åtal, utarbetar åklagaren ett motiverat beslut om att inte väcka åtal.
Rättegång
Rättegången sker i tingsrätten på den ort där brottet begicks. Offret, den misstänkte och vittnena får en skriftlig kallelse till den.
En person under 15 år hörs i regel inte längre i rättegångsskedet. I känsliga ärenden, såsom sexualbrott, hålls rättegången oftast bakom stängda dörrar på åklagarens eller offrets begäran.
Rättegången är direkt, muntlig och centraliserad. Detta innebär att
- samma domare och tre nämndemän är närvarande under hela rättegångsförhandlingen
- endast det material som muntligen presenteras i domstolen beaktas i målet
- man strävar efter att behandla ärendet i en sammanhängande förhandling.
Rättegångens förlopp är följande:
- Fastställande av närvarande
- Åklagarens åtal
- Målsägandens dvs. offrets yrkanden
- Svarandens, dvs. den misstänktes, ställningstagande till yrkandena
- Åklagarens föredragning
- Målsägandens och svarandens inlägg
- Framläggande av bevis
- Parternas slutpläderingar
- Påföljdsdiskussion
- Överläggning av beslutet
- Avkunnande av dom och anvisning om sökande av ändring.
Tröskeln för dom är hög, klart högre än tröskeln för att inleda förundersökning eller väcka åtal. Det är motiverad att tröskeln för dom är hög, eftersom en felaktig fällande lösning är betydligt mer skadlig för den person som är föremål för den än ett felaktigt frigörande beslut ur samhällets synvinkel.
Om behandlingen framskrider till flera rättsinstanser kan hela processen pågå i flera år.
Myndighetssamarbete
Polisen har det egentliga ansvaret för att utreda brott. Förundersökningslagen förutsätter att polisen också leder brottsutredningen. Lagen förtydligar olika myndigheters roller och ökar alla parters rättsskydd.
Övriga myndigheters samarbete med polisen grundar sig på ömsesidig handräckning. De andra myndigheterna är skyldiga att ge polisen handräckning.
(Polislagen 9 kap. 2 §.)
Polisen har rätt att utan avgift och trots sekretess få behövliga uppgifter och handlingar av en myndighet eller en sammanslutning som tillsatts för att sköta ett offentligt uppdrag, till exempel en privat barnskyddsanstalt eller ett familjehem.
(Polislagen 4 kap. 2 §.)
Även barnskyddet har rätt att få de uppgifter som behövs av andra myndigheter. Andra myndigheter ska utan avgift och trots sekretess lämna ut uppgifter som
- har en väsentlig inverkan på klientrelationen inom socialvården
- är nödvändiga för att den sociala myndigheten ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter.
(Lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården, 64 §)
För barnskyddsmyndigheter finns anvisningen Erhållande och utlämnande av uppgifter inom barnskyddet.
Även inom hälso- och sjukvården har enheterna för rättspsykiatri och -psykologi för barn och unga omfattande rätt att få uppgifter när de som handräckning undersöker misstanke om våldsbrott mot barn.
(Lagen om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn (1009/2008) 4 §.)
Polisen kan begära handräckning av universitetssjukhusens enheter för rättspsykiatri eller rättspsykologi för barn och unga. Verksamheten beskrivs närmare på webbplatsen barnahus.fi. Mer information finns i den finskspråkiga publikationen om verksamheten och verksamhetsprinciperna vid rättspsykologiska och -psykiatriska enheter för barn och unga i Finland (Lasten ja nuorten oikeuspsykologian ja -psykiatrian yksiköiden toiminta ja toiminnan periaatteet Suomessa, Julkari, på finska).
Barnskyddets uppgifter
Barnskyddets har vid misstanke om våld mot barn i uppgift att
- bedöma barnets behov av barnskydd
- ordnar stödåtgärder
- säkerställa barnets säkerhet.
Barnskyddet ska bedöma barnskyddsanmälan och vidta nödvändiga åtgärder utifrån den. Under utredningen av brottsmisstanken bedömer den myndighet som ansvarar för barnskyddet
- barnets situation
- barnets och familjemedlemmarnas behov av hjälp och stöd
- behovet av att placera barnet utanför hemmet.
Utredning av barnskyddsbehovet
Barnskyddsåtgärder behövs inte nödvändigtvis om
- det är uppenbart att det eventuella våldet mot ett barn har skett utanför familjen
- föräldrarna sörjer för barnets välbefinnande
- eventuellt stöd ordnas på annat sätt.
Vid behov kan man ansöka om en intressebevakare för barnet både i ett brottmål och i ett barnskyddsärende.
Intressebevakning inom barnskyddet
Myndighetsprocessernas tidsgränser och samordning
Lagen föreskriver inga tidsgränser för de skeden som ingår i straffprocessen, med undantag av tvångsmedel.
Polisen har allmänna anvisningar om att förundersökningsåtgärder ska vidtas utan dröjsmål när ett barn är part i ett brottmål. I praktiken är polisväsendet tvunget att prioritera fall utifrån brottsmisstankarnas karaktär.
Barnskyddets verksamhet regleras däremot av de tidsgränser som fastställs i barnskyddslagen. Till exempel ska en bedömning av servicebehovet göras och behovet av barnskydd utredas inom utsatt tid.
Tidsgränser inom barnskyddet
Vid misstanke om våld mot ett barn är barnets berättelse viktig både med tanke på förundersökningen och barnskyddet. Båda myndigheterna behöver få möjlighet att höra vad barnet har att berätta. Med tanke på barnets ställning är det bra om hörandet av barnet genomförs så att man undviker att olika yrkesutbildade personer upprepade gånger hör eller intervjuar barnet om samma saker. Situationen försvåras av att myndighetsprocesserna inte håller samma takt.
Myndigheterna ska samarbeta intensivt och trygga informationsgången så att ärenden kan diskuteras och avtalas på ett sätt som är förenligt med barnets bästa.
Den myndighet som ansvarar för barnskyddet kan inte låta bli att utreda barnets situation på grund av att en brottsutredning pågår, eftersom myndigheten ansvarar för barnets säkerhet vid misstanke om våld. I akuta situationer bör myndigheterna också sörja för barnets säkerhet i nära samarbete så att barnets säkerhet kan säkerställas och förundersökningen genomföras så bra som möjligt.
Information om brottsmisstankar som erhållits under förundersökningen kan för sin del vara en grund när myndigheterna överväger eventuella barnskyddsåtgärder.
Stödåtgärder inom öppenvården
Brådskande placering
Organisering av lokalt samarbete
Myndigheterna ska lokalt skapa sådana strukturer och samarbetsmodeller utifrån vilka alla aktörer känner till både sina egna och andras ansvar och uppgifter vid en utredning av misstankar om våld mot barn.
Lokalt ska åtminstone följande avtalas:
- På vilket sätt kan myndigheterna konsultera varandra vid misstanke om våld mot barn?
- Hur gör myndigheterna anmälningar till polisen? Hur har den lokala polisen ordnat mottagandet och behandlingen av anmälningar?
- Hur har barnskyddet ordnat behandlingen av barnskyddsanmälningar som gäller misstankar om sexual- och misshandelsbrott mot barn?
- Hur har barnskyddet och polisen ordnat sitt samarbete? Hur tryggar de det nödvändiga informationsutbytet mellan myndigheterna?
- Hur har hälso- och sjukvården ordnat eventuella brådskande somatiska undersökningar? I synnerhet när det gäller undersökningar som görs göras jourtid ska möjligheten till konsultation säkerställas.