I finansieringen av social- och hälsovården är det skäl att beakta skillnaderna mellan välfärdsområdena i serviceproduktionens förhållanden

THL:s färska forskning föreslår att beräkningsgrunderna för finansieringen av social- och hälsovården uppdateras. Finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna i de framtida välfärdsområdena kommer från staten, och finansieringen är sammanlagt över 20 miljarder euro per år.

Enligt undersökningen skulle finansieringen i huvudsak fördelas på välfärdsområdena utifrån den så kallade behovskoefficienten, som beskriver befolkningens servicebehov. Koefficienten bör korrigeras med beaktande av fem andra kriterier: 

• social- och hälsovårdspersonalens löneutgifter 
• de högre kostnaderna för universitetssjukhus än för andra centralsjukhus 
• befolkningens invandrarbakgrund
• välfärdsområdets befolkningstäthet 
• välfärdsområdets tvåspråkighet.

En del av de ovan nämnda så kallade omständighetsfaktorerna ingår också i den nuvarande finansieringsmodellen, men enligt forskningen borde deras betydelse i finansieringen uppdateras. Omständighetsfaktorerna bör beaktas för att alla områden ska kunna erbjudas lika möjligheter att ordna social- och hälsovårdstjänster.

Den väsentliga skillnaden mellan den modell som presenteras i forskningen och den nuvarande finansieringsmodellen för social- och hälsovården är att man i undersökningen föreslår att man avstår från finansiering som grundar sig på välfärdsområdets invånarantal. Numera är dess vikt betydande i finansieringsmodellen.

THL:s forskning om miljöfaktorer i finansieringen av social- och hälsovården kompletterar den tidigare forskningen om behovsfaktorer för finansieringen, där man inte har beaktat skillnader i kostnaderna för serviceproduktionen på grund av lokala förhållanden. Forskningen genomfördes i samarbete med Statens ekonomiska forskningscentral.

En noggrannare bedömning av finansieringsgrunderna förutsätter omfattande registermaterial

I forskningen granskades lönerna för personalen inom den offentliga social- och hälsovården, universitetssjukhusens kostnader jämfördes med centralsjukhusens kostnader och sambandet mellan andra eventuella omständighetsfaktorer och social- och hälsovårdsutgifterna bedömdes. Granskningen visar att lönerna varierar med sex procentenheter mellan välfärdsområdena.

Kostnaderna för universitetssjukhusen beräknas vara cirka 350 miljoner euro högre än för de övriga centralsjukhusen. Alternativt kan tillägget för universitetssjukhus beaktas som en separat öronmärkt ersättning från staten. I forskningen observerades också att det fanns skillnader mellan välfärdsområdena i hur människor upplever att de får tjänster från registren i förhållande till det uppskattade servicebehovet. 

I forskningen kunde man inte bedöma alla möjliga omständigheter, eftersom det inte fanns tillgång till regionala uppgifter om dem. Den sannolikt viktigaste informationen som saknas gäller social- och hälsovårdens fastighets- och övriga kapitalkostnader, men deras andel av social- och hälsovårdens utgifter är dock mycket liten.

"Med de nuvarande nationella informationssystemen kan serviceproduktionens kostnader, produktivitet, effektivitet, rättvisa, ändamålsenlighet och kvalitet inte bedömas grundligt. Bedömningen av lämpliga ersättningskriterier förutsätter långsiktig utveckling av datasystemen ", konstaterar Unto Häkkinen, professor emeritus vid THL. 

Kontaktuppgifter

Unto Häkkinen
Professor emeritus
THL
tfn 050 358 1141
[email protected]

Marja-Lisa Laukkonen
forskare
THL
tfn 029 524 7845
[email protected]