Biobanksverksamhetens etiska aspekter

Biobankslagen har som mål att förbättra medborgarnas möjligheter, både friska personer som undersöks och patienter, att få information om pågående forskningsprojekt och förbättra självbestämmanderätten när det gäller de egna proverna. För att möjliggöra detta förutsätter biobankslagen olika datatekniska lösningar. 

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet (Fimea) styr och utövar tillsyn över biobanksverksamheten. För att grunda en ny biobank krävs dessutom att den förordas av nationella kommittén för medicinsk forskningsetik (TUKIJA).

Förutom provgivarens självbestämmanderätt och integritetsskydd anger lagen också många detaljer som anknyter till biobankernas organisation och verksamhet. Den reglerar både överföringen av tidigare insamlade prover till en biobank och nya insamlingar.

Syftet med biobanker är att främja medicinsk forskning så att varje forskare inte själv behöver samla in prover och analysera dem för sin forskning, utan att forskaren istället kan utreda om det redan finns ett lämpligt material i biobankerna. Biobankslagens viktigaste reform är därför att prover kan samlas i en biobank för olika slag av forskning, även om forskningens detaljer ännu inte är klara i det skede som proverna samlas in.

Hittills har sammanställningen av forskningsprover i allmänhet iakttagit en likadan process som till exempel vid klinisk läkemedelsforskning, där deltagarna får mycket detaljerad information om hurdana faktorer som kommer att undersökas i de prover de lämnat och vem som undersöker proverna. Undersökningsmaterialet har också vanligen förstörts efter en viss tid. Därför har det inte varit möjligt att analysera betydelsefulla faktorer ur tidigare insamlat material i ljuset av nya forskningsresultat utan ett nytt samtycke av den undersökta personen. Forskaren har också nytta av tidigare forskning, eftersom lagen har som mål att centrala analysuppgifter ska läggas till biobankens uppgifter och således också stå till förfogande för följande forskare.