Förebyggande av självmord

Till självdestruktivitet hör såväl riskhöjande som skyddande bakgrundsfaktorer. De viktigaste är individuella psykiska faktorer, i kombination med växelverkan i närkretsen och de mer vidsträckta sociala, samhälleliga och kulturella faktorerna.

Självdestruktivitet tar sig i uttryck antingen indirekt som risktagande eller dödslängtan eller direkt som självmordstankar och ibland även som självmordsförsök, av vilka en del leder till självmord. Självdestruktivitet innebär inte nödvändigtvis att personen kommer att begå självmord, utan det är möjligt att ingripa i händelseförloppet på många punkter och följaktligen hindra självmord.

Prevalens i Finland

Självmordstankar är inte ovanliga. Enligt intervjuundersökningar har var sjätte person någon gång under sitt liv funderat på självmord. Under ett år har två eller tre personer av hundra självmordstankar. För de flesta är tankarna snabbt övergående.

Då man i intervjuundersökningar kunnat beakta också de självmordsförsök som inte lett till att respondenten uppsökt vård, har det visat sig att en av hundra försökt begå självmord per år. Riskfaktorerna för självmordsförsök liknar riskfaktorerna för självmord, men impulsivt beteende som anknyter till alkoholproblem eller personlighetsstörningar är mer frekvent vid självmordsförsök.

Självmordsdödligheten ökade fram till år 1990. Därefter har självmordsdödligheten sakta men säkert minskat. Även om självmorden har minskat kraftigt under de senaste åren är det fortfarande aktuellt att förebygga självmord.

Självmordsdödlighet i Finland från 1921 till 2021.

Bakgrundsfaktorer

Självdestruktivitet utvecklas av riskfaktorer som anhopas i sakta mak, såsom psykiska störningar. Dessutom händer det ofta att skyddande faktorer, såsom det sociala stödnätverket, försvagas och till slut saknas helt. Det händelseförlopp som leder till självmord omfattar så gott som alltid en anhopning av livsproblem.

Behandling

I arbetet för att hjälpa en självdestruktiv person understryks vikten av bra behandling av depressioner eller andra affektiva störningar, impulsivt beteende utan hänsyn till följderna, brist på verklighetsuppfattning, ångest och missbruk. Personen lider vanligtvis av flera psykiska störningar och ofta även av fysiska sjukdomar eller symtom.

Det viktigaste är att genast utarbeta en vårdplan och en tillräcklig tät uppföljning av måendet.