Behovsstandardiserade utgifter

Behovsstandardiserade utgifter är statistik som hjälper till att granska kommunernas och välfärdsområdenas årliga nettoutgifter per invånare, servicebehov och behovsstandardiserade utgifter inom social- och hälsovården.

I statistiken beskrivs kostnaderna för användningen av social- och hälsovårdstjänster. I nettokostnaderna ingår inte administrativa kostnader eller inkomstöverföringar. 

De behovsstandardiserade utgifterna är ett statistiskt jämförelsematerial som producerats av THL och gör det möjligt att jämföra olika kommuners och välfärdsområdens utgifter för social- och hälsovård och som beaktar invånarnas olika servicebehov.

Jämförelsen ger information som används för att utveckla servicesystemet och identifiera de egna styrkorna eller svagheterna.

Statistiken över behovsstandardiserade utgifter är avsedd särskilt för utveckling av social- och hälsovårdens servicesystem och de används av beslutsfattare, ledande tjänsteinnehavare, planerare och forskare.

Sedan 2012 har kommunernas och sjukvårdsdistriktens behovsstandardiserade utgifter presenterats för både social- och hälsovården och hälso- och äldreomsorgen. Från och med 2015 har uppgifterna också publicerats landskapsvis. De behovsstandardiserade utgifterna för 2020 har presenterats enligt den uppdaterade behovsstandardiseringen utifrån en rapport som publicerades våren 2022.
Rapport: Sote-rahoituksen tarvevakiointi: Päivitys 2022 (Julkari, på finska)

Behovskoefficienter som använts vid beräkning av behovsstandardiserade utgifter:
Koefficienter för behovsstandardiserade utgifter i välfärdsområden (Excel, 47kt)
Koefficienter för behovsstandardiserade utgifter kommunvis (Excel,127kt)
Koefficienter för behovsstandardiserade utgifter per postnummer (Excel, 927kt)
 

De behovsstandardiserade utgifterna kan inte direkt jämföras med material från tidigare år, eftersom nyckeltalen har beräknats utifrån tvärsnittsmaterialet. Uppgifterna om behovsstandardiserade utgifter har beräknats enligt gängse priser och de har ställts i relation till medeltalet för landet under beräkningsåren, så uppgifterna för olika år kan inte direkt jämföras sinsemellan. 

I ett utkast till arbetsdokument som publicerades sommaren 2020 presenteras däremot en tidsmässig jämförelse från 2017 till 2018.
Työpaperiluonnos: Sosiaali- ja terveydenhuollon tarvevakioidut menot 2017 ja 2018: Uudistetut tarvekertoimet ja tekninen toteutus (pdf 728 kb) (på finska)

Beaktande av servicebehovet möjliggör jämförelse

När de behovsstandardiserade utgifterna statistikförs räknas en koefficient ut för varje område som beskriver invånarnas behov av social- och hälsovårdstjänster och ställer det områdesspecifika behovet i proportion till genomsnittet i hela landet. Behovskoefficienten grundar sig på uppgifter om befolkningens ålders- och könsstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska ställning i områdena. 

Områdenas behovsstandardiserade utgifter får man fram genom att dividera områdenas nettoutgifter för social- och hälsovården med en områdesspecifik behovskoefficient.

De behovsstandardiserade utgifterna tolkas på motsvarande sätt som behovskoefficienten: avvikelsen från landets medelvärde (100) anger hur många procent områdets behovsstandardiserade utgifter avviker i förhållande till hela landet. Områdets behovsstandardiserade utgifter till exempel är 95, är social- och hälsovårdsutgifterna i förhållande till områdets servicebehov 5 procent lägre än i landet i genomsnitt. 

De behovsstandardiserade utgifterna säger inget om tjänsternas kvalitet

Förutom befolkningens servicebehov påverkas kommunernas och sjukvårdsdistriktens social- och hälsovårdsutgifter också av många andra faktorer.

De behovsstandardiserade utgifterna säger exempel ingenting om social- och hälsovårdstjänsternas kvalitet eller tillgänglighet. Utifrån statistikuppgifterna kan man inte heller dra några slutsatser om användningen eller tillgången till privata och offentliga tjänster i regionerna.

Om områdets behovsstandardiserade utgifter är lägre än i landet i genomsnitt, kan det vara ett tecken på att vårdkedjorna fungerar och att enhetskostnaderna är små eller att tillgången till och nivån på offentliga tjänster är dålig.

På motsvarande sätt kan höga utgifter vara ett tecken på att verksamheten är ineffektiv eller att området har råd att producera social- och hälsovårdstjänster med hög servicenivå. Områden vars behovsstandardiserade utgifter avviker avsevärt från landets medelvärde bör granska de faktorer som påverkar detta, såsom kundnöjdheten samt tjänsternas effektivitet och tillräcklighet.

Publikationer om behovsstandardiserade utgifter

Uppdaterad: