Biprodukter vid desinficering av hushållsvatten

Hushållsvattnet desinficeras så att det hålls mikrobiologiskt användbart. I Finland använder vattenverken i allmänhet klor vid desinficering av hushållsvatten eftersom det är billigt, enkelt och effektivt. Ibland används också ozonering eller UV-strålning. Det är nödvändigt att desinficera det hushållsvatten som distribueras i vattenledningsnäten för att undvika mikrobiologiska problem och hälsorisker.

Biprodukter uppstår om det finns humus i råvattnet

I samband med desinficeringen bildas det biprodukter, kemiska föroreningar, i vattnet ifall råvattnet innehåller humus, dvs. organiskt material. Ju mera humus, desto mer biprodukter bildas det. Humus finns särskilt i ytvatten, dvs. vattnet i sjöar och vattendrag. Hur effektivt humus avlägsnas från ytvatten beror på behandlingsprocesserna i vattenverken. Grundvatten innehåller vanligen så lite humus att man ofta varken behöver avlägsna humus eller desinficera eller att behovet av desinficering är mindre. Därför bildas det mycket lite biprodukter eller inga alls vid användning av grundvatten.

Den hälsorisk som orsakas av biprodukter kan minimeras genom att man avlägsnar humus från råvattnet så väl som möjligt före desinficeringen. Om man som råvatten använder grundvatten eller konstgjort grundvatten i stället för ytvatten minskar behovet av desinficering och mängden biprodukter. När råvattnet behandlas rätt och desinficeringen görs rätt är det säkert att använda hushållsvattnet.

Om vattnet desinficeras med klor bildas det klorerade biprodukter när kloret reagerar med humus. Exempel på klorerade biprodukter:

• Trihalometaner
• Halogenerade ättiksyror
• Klorat och klorit

Ifall råvattnet utöver humus också innehåller bromider och det desinficeras genom ozonering kan det bildas biprodukter som innehåller brom.

• Bromat

Läs mer: Social- och hälsovårdsministeriets förordning 1352/2015 om kvaliteten på hushållsvatten och övervakning av den samt om riskhantering i fråga om byggnaders vatteninstallationer

Hälsorisker hos biprodukter av desinficering

Biprodukterna vid desinficering kan vara skadliga för hälsan om halterna i hushållsvattnet kontinuerligt överskrider de hälsobaserade gränsvärdena. Biprodukter är ämnen som orsakar cancer och långvarigt intag, under flera årtionden, kan exempelvis öka risken för cancer i urinblåsan och tjocktarmscancer. Vissa biprodukter av desinficering kan också ha andra hälsorisker.

Läs mer: Riskbedömning

Cancerrisk

Långvarigt intag, under flera årtionden, av biprodukter i desinficerat råvatten kan medföra en liten ökning i cancerrisken. Cancerriskens storlek bedöms genom att man mäter vattnets mutagenitet. Mutagena kemikalier är ämnen som kan orsaka mutationer i cellerna. Ju mutagenare vattnet är, dvs. ju mer mutagena ämnen det innehåller, desto större cancerrisk medför användningen av det.

Biprodukterna av en desinficering bildar en blandning av många ämnen, och man vet inte exakt vilka som orsakar risk för cancer. En del av biprodukterna har kunnat klassificeras som eventuellt cancerorsakande för människa, men om de övriga finns det inte tillräcklig information. Biprodukterna kan också samverka så att de antingen förstärker eller försvagar varandras verkan.

Biprodukterna har konstaterats öka risken för cancer i urinblåsan och tjocktarmen. I enstaka studier har biprodukter också visats ha kopplingar till flera andra cancerformer. Biprodukterna kan både påverka uppkomsten av en tumör och främja utvecklingen av den.

Man har uppskattat att biprodukter i hushållsvattnet årligen orsakar i medeltal 14 extra fall av cancer i urinblåsan i Finland¹. Uppskattningen är sannolikt något för hög för den baserar sig på uppgifter från en uppföljning av hushållsvattnets mutagenitet 1998. Hushållsvattnets mutagenitet har sedan dess minskat, beroende på att man på många orter börjat använda konstgjort grundvatten. 

Andra hälsofaror

I enstaka studier har man upptäckt ett samband mellan biprodukter och tidiga negativa effekter under en graviditet, såsom ökat antal missfall, förtida förlossningar, låg födelsevikt hos barn och till och med utvecklingsstörningar. Det finns emellertid inte tillförlitliga belägg för de här skadorna.

Vissa biprodukter har i djurförsök i stora doser visats störa fortplantningen och fosterutvecklingen. Vi vet inte om de små halter som konstaterats i hushållsvatten orsakar en likadan hälsorisk hos människan.

Maximihalter för biprodukter vid desinficering

Kvalitetskraver, det vill säga den högsta tillåtna koncentrationen, beträffande biprodukter vid desinficering för vatten distribuerat av vattenverken (SHMf 1352/2015) är:

• Trihalometaner högst 100 µg/l ; i halten räknar man ihop halterna av kloroform, bromoform, dibromklormetan och bromdiklormetan
• Halogenerade ättiksyror högst 60 µg/l; i halten räknar man ihop halterna av monoklor-, diklor- och triklorättiksyra samt mono- och dibromättiksyra
• Både klorat och klorit högst 0,25 mg/l; om en desinfektionsmetod som genererar klorat eller klorit används för desinfektion ska parametervärdet vara högst 0,70 mg/l
• Bromat högst 10 µg/l

Läs mer: Social- och hälsovårdsministeriets förordning 1352/2015 om kvaliteten på hushållsvatten och övervakning av den samt om riskhantering i fråga om byggnaders vatteninstallationer

Mer information

1. Hänninen m.fl. (2010) Elinympäristön altisteiden terveysvaikutukset Suomessa. Ympäristö ja Terveys 3/2010. (på finska)