Hälsa och välfärd
Invandrare har i allmänhet en sämre hälsa och välfärd än övriga befolkningen. Det kan bero på arbetslöshet och låg inkomst, diskriminering och svårigheter i användningen av social- och hälsovårdstjänster. Diskriminering och våld, psykiska symtom, sämre hälsa hos kvinnor och flickor samt för lite motion är problem som är vanligare bland invandrare än övriga befolkningen. Samma problem omfattar även Finlands romer. Studier visar att invandrarnas styrkor är att de upplever sin livskvalitet som god, har stöd från sin familj och sitt samfund, litar på det finländska servicesystemet och löper liten risk att drabbas av många av folksjukdomarna.
Coronaepidemins effekter för den invandrande befolkningen
Coronaepidemin försämrade den invandrande befolkningens hälsa, välfärd och funktionsförmåga. Effekterna av epidemin har varit större hos den invandrande befolkningen jämfört med hela befolkningen. Epidemins negativa effekter har synts till exempel genom:
- att framtiden oftare har sett dystrare ut än tidigare
- ökad upplevelse av ensamhet
- större svårigheter att somna
- ökad rökning.
Coronaepidemin har också haft en negativ inverkan på de dagliga aktiviteterna, vilket syns till exempel i att man känner sig mindre trygg hemma och motionerar mindre. Dessutom upplever nästan en fjärdedel av invandrarna att deras ekonomiska situation har försämrats under epidemin. När det gäller hela befolkningen upplever endast sex procent att deras ekonomi blivit avsevärt sämre under coronatiden.
Coronaepidemin har också haft positiva effekter på den invandrande befolkningen:
- I vissa fall har man haft mer kontakt med vänner under coronaepidemin.
- I synnerhet bland personer med flyktingbakgrund såg framtiden mer hoppfull ut än tidigare.
- Meningsskiljaktigheter inom familjen minskade.
Invandrare använder färre hälsotjänster än den övriga befolkningen
Under coronaepidemin ökade behovet av hälsotjänster. Största delen av invandrarna uppgav att de behövt hälsotjänster eller tjänster för barnfamiljer under epidemin. Tillgången till tjänster var dock osäker eftersom nästan hälften av dem som behövt mentalvårdstjänster och en tredjedel av dem som behövt tandläkartjänster upplevde att de tjänster de fått var otillräckliga.
