Begrepp inom likabehandling

Begreppen inom likabehandling har på denna sida definierats ur social- och hälsovårdstjänsternas synvinkel. Definitionerna grundar sig på publikationen Sosiaali- ja terveyspalvelujen yhdenvertaisuuden käsitteet (Begrepp inom likabehandling inom social- och hälsovårdstjänsterna). 
Sosiaali- ja terveyspalvelujen yhdenvertaisuuden käsitteet 2.0 (Julkari, på finska)

Sidans innehåll

Likabehandling

Likabehandling är ett tillstånd där människor inte utan godtagbart skäl är i en ojämlik ställning i fråga om det mål eller den verksamhet som granskas.

I samband med social- och hälsovårdstjänsterna är begreppet likabehandling lika omfattande som i Finlands grundlag (731/1999), vilket innebär att det även omfattar jämställdhet mellan könen. Enligt grundlagen innebär likabehandling att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Myndigheterna har en lagstadgad skyldighet att främja likabehandling i sin verksamhet. Myndigheterna ska också ha en funktionell likabehandlingsplan för att främja likabehandling.

Personliga faktorer 

Ur social- och hälsovårdstjänsternas synvinkel granskas likabehandlingen särskilt utifrån följande personliga faktorer: 

  • ålder
  • kön och könsidentitet
  • sexuell läggning
  • familjeförhållanden
  • bostadsort
  • etniskt eller nationellt ursprung
  • medborgarskap
  • språk
  • funktionshinder
  • hälsotillstånd
  • funktionsnedsättning
  • socioekonomisk ställning. 

Utifrån dessa faktorer och kombinationer av dem kan man bilda befolkningsgrupper som olika aktörer, till exempel kommuner, landskap och forskningsinstitut, följer upp och bedömer för att utreda hur likabehandlingen i tjänsterna förverkligas i olika befolkningsgrupper. 
Befolkningsgrupp

Anordnare av social- och hälsovårdstjänster ska i enlighet med Finlands grundlag 

  • trygga allas grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter samt tillräckliga social- och hälsovårdstjänster 
  • förebygga diskriminering och främja faktisk likabehandling inom social- och hälsovårdstjänsterna. Servicesystemet får inte försätta människor i en ojämlik ställning.

Förutom i grundlagen finns det bestämmelser om likabehandling i speciallagstiftningen, särskilt i diskrimineringslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Syftet med diskrimineringslagen (1325/2014) är att främja likabehandling och förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering. I diskrimineringslagen finns bestämmelser om förbud mot diskriminering av andra orsaker än kön. Förbjudna diskrimineringsgrunder är ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsvariation, sexuell läggning samt andra personliga attribut. 

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986) innehåller bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön, könsidentitet och könsuttryck och om främjande av jämställdhet mellan könen. Bestämmelser om likabehandling inom olika social- och hälsovårdstjänster finns dessutom i annan speciallagstiftning.

Faktisk likabehandling

Med faktisk likabehandling avses likabehandling som förverkligas i resultaten oberoende av allas olika utgångspunkter och möjligheter.

Inom social- och hälsovårdstjänsterna innebär faktisk likabehandling att alla får tillräckliga och så bra social- och hälsovårdstjänster som möjligt med tanke på sina behov. Den faktiska likabehandlingen bedöms på befolkningsgruppsnivå.

Faktisk likabehandling kan innebära att man avviker från principen om likabehandling för att uppnå ett jämlikt resultat. I praktiken kan likabehandling uppnås genom att olika människor behandlas olika.

Faktisk likabehandling främjas till exempel 

  • genom positiv särbehandling 
  • med hjälp av funktionell likabehandlings- och jämställdhetsplanering
  • med rimliga anpassningar, såsom nödvändiga hjälpmedel.

Främjande av likabehandling

Främjande av likabehandling innebär åtgärder genom vilka en myndighet systematiskt bedömer och främjar likabehandling i sin verksamhet.

Funktionell likabehandlingsplan

En funktionell likabehandlingsplan är en plan som en myndighet utarbetat för de åtgärder som myndigheten vidtar för att främja likabehandling.

I den funktionella likabehandlingsplanen ska verksamheten granskas i förhållande till alla diskrimineringsgrunder som nämns i diskrimineringslagen (1325/2014) och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Rättvisa

Rättvisa innebär att människor behandlas etiskt och juridiskt korrekt.

Inom social- och hälsovårdstjänsterna bedöms rättvisa i förhållande till behovet av vård eller service. Rättvisan granskas ofta mellan olika patient- eller befolkningsgrupper. 

Rättvisa kan bedömas ur två synvinklar:

  • mellan personer som behöver likadan vård eller service (horisontell rättvisa) eller 
  • mellan personer som är i behov av olika slag av vård eller service (vertikal rättvisa).

Jämställdhet

Jämställdhet innebär att människors politiska och sociala rättigheter, möjligheter och resurser är jämlikt fördelade.

Med jämställdhet avses ett jämställt samhälles politiska och sociala värderingar, såsom jämn fördelning av makt, resurser och välfärd. Här skiljer det sig från likabehandling, som ofta handlar om en juridisk fråga på individnivå. Jämställdhet används dock ibland också som synonym till likabehandling och faktisk likabehandling. 

Liksom i begreppet likabehandling kan man även i begreppet jämställdhet skilja mellan en formell och en faktisk nivå:

  • Formell jämställdhet innebär icke-diskriminering samt jämlika rättigheter och jämlik behandling.
  • Faktisk jämställdhet är jämställdhet i fråga om resultaten, till exempel om tjänsten har en lika positiv inverkan på allas hälsa. 

Med jämställdhet avses oftast jämställdhet mellan könen. Bestämmelser om detta finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (Finlex)

Socioekonomisk ställning

Med socioekonomisk ställning avses en helhet som består av människans materiella resurser och de förutsättningar som behövs för att skaffa dem.

Indikatorer för socioekonomisk ställning är 

  • materiella resurser, såsom inkomster, förmögenhet och boendenivå
  • förutsättningar för anskaffning av materiella resurser, såsom utbildning, yrke och ställning i arbetslivet. 

Det finns ett starkt samband mellan socioekonomisk ställning och användningen av social- och hälsovårdstjänster. En låg socioekonomisk ställning kan försvåra tillgången till social- och hälsovårdstjänster och minska nyttan av dem. 

Till exempel är välutbildade människor ofta mer medvetna om hälsovårdstjänsterna och kan bättre söka information om bland annat serviceställen och hur man uppsöker vård än personer med mindre utbildning. För låginkomsttagare kan däremot klientavgifter och resekostnader vara en tröskel för att söka vård eller hjälp.

Den socioekonomiska ställningen och tillhörande traditioner, värderingar, attityder och sociala nätverk styr människans levnadsvanor i stor utsträckning. Det påverkar till exempel också om en människa exponeras i sina vardagliga livsmiljöer, såsom i sitt arbete och boende, för faktorer som äventyrar hälsan eller stärker den.

I synnerhet i allmänspråket används ibland social ställning som synonym till socioekonomisk ställning. Den sociala ställningen bestäms förutom av eller i stället för den socioekonomiska ställningen också av många andra kulturbundna faktorer, exempelvis status som grundar sig på ålder eller någon annan egenskap.

Diskriminering

Diskriminering är när en person utan godtagbar orsak behandlas sämre än andra på grund av personliga faktorer.

Ur social- och hälsovårdstjänsternas synvinkel granskas eventuell diskriminering särskilt utifrån de personliga faktorer som räknas upp i början av sidan. 
Personliga faktorer

Myndigheten ska sträva efter att förebygga eventuell diskriminering av olika befolkningsgrupper inom social- och hälsovårdstjänsterna bland annat med hjälp av funktionella likabehandlings- och jämställdhetsplaner. Organisationen ansvarar för att förhindra diskriminering.

Diskriminering kan orsaka ojämlikhet. Positiv särbehandling är inte diskriminering.

Syftet med diskrimineringslagen (1325/2014) är att främja likabehandling och förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering. I lagen finns bestämmelser om förbud mot diskriminering av andra orsaker än kön. 
Diskrimineringslagen (Finlex)

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986) innehåller bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön, könsidentitet och könsuttryck och om främjande av jämställdhet mellan könen.
Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (Finlex)

Olika former av diskriminering 

  • Vid direkt diskriminering behandlas en person på ett mer ofördelaktigt sätt än någon annan har behandlats, behandlas eller skulle behandlas i en liknande situation.
  • Vid indirekt diskriminering försätter en skenbart jämlik regel, motivering eller praxis någon i en sämre ställning än andra. Indirekt diskriminering kan till exempel vara att en serviceenhet endast betjänar på finska, att den enda servicekanalen är en elektronisk tjänst eller att man inte kommer in i lokalen med rullstol på grund av trappor eller andra hinder.
  • Vid diskriminering som grundar sig på ett antagande kan man till exempel tro att en person som lider av en viss sjukdom är berusad och förvägra denne en social- eller hälsovårdstjänst på grund av förmodad berusning.
  • Strukturell eller institutionell diskriminering innebär diskriminering i en organisations eller samhällets strukturer, såsom i avtal, lagstiftning och tjänster, vilket försätter en befolkningsgrupp i en sämre ställning än andra.

Ojämlikhet

Ojämlikhet innebär att det förekommer orättvisa eller oetiska skillnader mellan människor som kunde undvikas.

Ojämlikhet inom social- och hälsovårdstjänsterna granskas särskilt som skillnader i välfärd och hälsa mellan olika befolkningsgrupper, som man strävar efter att minska genom att främja faktisk likabehandling. 

Ojämlikheten har också att göra med hur människor använder social- och hälsovårdstjänster i förhållande till sina behov samt vårdens slutresultat i olika befolkningsgrupper.

Inom social- och hälsovårdstjänsterna kan ojämlikhet granskas ur olika synvinklar, såsom 

  • regional ojämlikhet
  • socioekonomisk ojämlikhet eller
  • ojämlikhet orsakad av diskriminering på grund av strukturella faktorer.

Med tanke på social- och hälsovårdstjänsterna kan ojämlikhet granskas enligt befolkningsgrupp särskilt utifrån de personliga faktorer som räknas upp i början av sidan.
Personliga faktorer 

Positiv särbehandling

Positiv särbehandling är proportionell särbehandling av människor i syfte att trygga faktisk likabehandling.

Positiv särbehandling är berättigad endast i den mån den är nödvändig för att uppnå faktisk likabehandling.

Inom social- och hälsovårdstjänsterna tryggar positiv särbehandling faktisk likabehandling genom specialåtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för utsatta befolkningsgrupper. Till exempel är ett påskyndat förfarande i bedömningen av äldre personers servicebehov positiv särbehandling.

Tillgänglighet

Tillgänglighet innebär att byggd miljö, produkter och service är så 

  • fungerande
  • lätta att använda 
  • och lättillgängliga som möjligt.

Tillgänglighet förverkligas när så många hinder för att röra sig, agera, se, höra, förstå och kommunicera som möjligt avlägsnas från miljön. Traditionellt har tillgängligheten kopplats till den byggda miljön, men på senare tid har begreppet utvidgats till att även omfatta tillgänglighet i service, kommunikation och interaktion mellan människor. Service ska tillhandahållas så tillgängligt som möjligt.

På finska används begreppen esteettömyys och saavutettavuus ofta överlappande om tillgänglighet. Esteettömyys (tillgänglighet, framkomlighet) förknippas ofta med den fysiska miljön, medan saavutettavuus (tillgänglighet) kopplas till den digitala miljön och inställningar.

Klientsäkerhet

Klientsäkerhet innebär att klienten får den service han eller hon behöver 

  • i rätt tid och på rätt sätt
  • så att servicen orsakar så lite olägenhet som möjligt
  • så att klienten känner sig trygg.

Inom socialvården avser klientsäkerhet att ordna, producera och genomföra tjänster så att klientens fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska säkerhet inte äventyras.

Inom hälso- och sjukvården används termen patientsäkerhet. Till den hör 

  • säker vård
  • säker läkemedelsbehandling
  • säkra medicintekniska produkter.

Personer och organisationer inom social- och hälsovården ska följa principer och verksamhetssätt som säkerställer klient- och patientsäkerheten. Med tanke på klient- och patientsäkerheten är det av största vikt att personalens kompetens säkerställs och utvecklas.

Klientorientering

Ett klientorienterat verksamhetssätt innebär att tjänsteleverantören ser klienten som en individ och en aktiv aktör. Tjänsteleverantören ordnar sin verksamhet utifrån klientens behov och resurser och gör det möjligt för klienten att fungera som en jämlik partner med de yrkesutbildade personerna.

Klientorientering förverkligas till exempel så att 

  • klientens servicehelheter och servicevägar utarbetas i samarbete med klienten
  • klienten får stöd i att fatta beslut
  • klienten kan påverka sin service och de åtgärder som vidtas
  • klientens människovärde, integritet och självbestämmanderätt respekteras 
  • klienten får tillräcklig information om sådant som gäller honom eller henne
  • kunden har möjlighet att ge respons och påverka utvecklingen av verksamheten.

Klientorientering är viktigt när man strävar efter att främja likabehandling inom social- och hälsovårdstjänsterna.

Syftet med lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) och lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) är att främja klientorientering.

Med tjänsteleverantör inom social- och hälsovården avses en aktör som ordnar, producerar eller tillhandahåller socialservice, hälso- och sjukvårdstjänster eller social- och hälsovårdens gemensamma service.

Klientdelaktighet

Klientdelaktighet innebär att klienten deltar och upplever att han eller hon tillsammans med yrkesutbildade personer kan påverka utvecklingen, planeringen, produktionen och utvärderingen av tjänsterna samt besluten som fattas om dem.

Klientdelaktighet är både ett mål i sig och ett sätt att uppnå högklassiga och jämlika tjänster.

Klientdelaktighet och klientorientering handlar om samma sak. Det första betonar dock klientens perspektiv och det senare tjänsteleverantörens.
Klientdelaktighet är målet i flera lagar, såsom socialvårdslagen (1301/2014), kommunallagen (410/2015), lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) samt lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992).

Jämlik tillgång till social- och hälsovårdstjänster

Jämlik tillgång till social- och hälsovårdstjänster innebär att det finns tillräckligt med social- och hälsovårdstjänster i förhållande till olika befolkningsgruppers behov.

Jämlik tillgång till social- och hälsovårdstjänster kan bedömas på följande grunder:

  • Vilka tjänster finns det?
  • Hur många tjänster finns det?
  • Motsvarar tjänsterna olika befolkningsgruppers behov?

Jämlik tillgänglighet i social- och hälsovårdstjänsterna

Jämlik tillgänglighet i social- och hälsovårdstjänster innebär att olika befolkningsgruppers jämlika tillgång till social- och hälsovårdstjänster tryggas och olika befolkningsgrupper kan utnyttja tjänsterna på lika villkor.

Bedömningen av jämlik tillgänglighet i social- och hälsovårdstjänsternas anknyter i synnerhet till förverkligandet av faktisk likabehandling.
Faktisk likabehandling

En jämlik tillgång till social- och hälsovårdstjänster består av fysisk, ekonomisk, kunskapsmässig, färdighetsmässig och attitydmässig tillgänglighet.

Tillgängligheten påverkas bland annat av 

  • avståndet mellan tjänsterna och klientens bostadsort
  • klientens möjligheter att röra sig
  • tillgängligheten i den byggda miljön
  • klientavgifter
  • tillgången till information
  • språket som används i tjänsterna
  • möjligheten att använda elektroniska servicekanaler och digitala tjänster
  • förtroende för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, tillgången till hjälp, säkerheten när man uträttar ärenden och ett jämlikt bemötande.

Tillgänglighet i den digitala miljön 

Termen tillgänglighet kopplas ofta till tjänsternas tillgänglighet i den digitala miljön.

Europaparlamentets och rådets direktiv (2016/2102) om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer, det så kallade tillgänglighetsdirektivet, innehåller bestämmelser om miniminivån för tillgängligheten till den offentliga förvaltningens webbtjänster samt om metoder för att övervaka tillgängligheten. 
Europaparlamentets och rådets direktiv om tillgänglighet (Eur-Lex)

Syftet med direktivet är att garantera likabehandling i det digitala samhället. Inom social- och hälsovårdstjänsterna omfattar tillgängligheten digital tillgänglighet, men den förstås i ett bredare perspektiv.

Integration av social- och hälsovårdstjänster

Integration av social- och hälsovårdstjänster innebär att tjänsterna ordnas och produceras så smidigt, i rätt tid och sömlöst som möjligt för klienten.

Integration av social- och hälsovårdstjänster förutsätter att 

  • klientens behov beaktas som en helhet
  • olika yrkespersoner samarbetar
  • information överförs mellan olika aktörer.

En lyckad integration av social- och hälsovårdstjänsterna gynnar i allmänhet utsatta befolkningsgrupper i synnerhet.

Integration av social- och hälsovårdstjänster omfattar 

  • horisontell integration, dvs. socialvårdstjänster och hälso- och sjukvårdstjänster
  • vertikal integration, det vill säga basservice och specialtjänster.

Social- och hälsovårdstjänsternas effektivitet

Med social- och hälsovårdstjänsternas effektivitet avses den eftersträvade förändringen i klientens hälsotillstånd, funktionsförmåga eller välfärd som tjänsterna åstadkommer. Förändringen måste bedömas i förhållande till en situation där tjänsterna inte alls skulle ha genomförts eller man skulle ha agerat på något annat sätt.

Man ska ställa upp mål för social- och hälsovårdstjänsternas effektivitet och mäta dem. Målet är effektiv service som ökar klienternas hälsa, funktionsförmåga och välfärd så mycket som möjligt.

Ur ett likabehandlingsperspektiv är social- och hälsovårdstjänsterna effektiva när de minskar skillnaderna i hälsa och välfärd mellan olika befolkningsgrupper.

Befolkningsgrupp

Med befolkningsgrupp avses en grupp människor som förenas av en gemensam egenskap.

Befolkningsgrupper bildas särskilt i statistikföring och forskning på basis av personliga faktorer.
Personliga faktorer 

Jämförelse av befolkningsgrupper kan utnyttjas i bedömningen av likabehandling.

Utsatt befolkningsgrupp

En utsatt befolkningsgrupp har på grund av faktorer den inte har inflytande över inte samma möjligheter som andra befolkningsgrupper. Befolkningsgruppen löper därför risk att hamna i en ojämlik ställning.

Människor som hör till en utsatt befolkningsgrupp kan ha en eller flera risker i anslutning till hälsa, utkomst, sociala relationer eller levnadsförhållanden som, om de förverkligas, kan leda till utsatthet i samhället.

Utsatta grupper kan i en enskild situation eller tjänst vara till exempel barn, äldre, arbetslösa, invandrare, personer med funktionsnedsättning, långtidssjuka, personer med psykiska problem och missbruksproblem samt romer.

Uppdaterad: