Avgifter för uppehälle
HFD:2015:86 - Kommunalbesvär - Specialomsorger om utvecklingsstörda - Klientavgift - Avgift för uppehälle - Månatlig avgift - Kostnader för serviceproduktion – Serviceboende
Socialnämnden hade godkänt stadens socialserviceavgifter bland annat inom specialomsorgen om utvecklingsstörda. Beträffande bostäderna i en enhet som tillhandahöll service för utvecklingsstörda hade socialnämnden bestämt att avgiften för uppehälle skulle vara 300 euro i månaden. Avgiften täckte måltider och annat uppehälle.
En förening i kommunen som företrädde utvecklingsstörda anförde kommunalbesvär över beslutet och yrkade bland annat att avgiften skulle grunda sig på specifikationer av kostnaderna för måltider och kostnaderna för uppehälle. Förvaltningsdomstolen upphävde socialnämndens beslut och återvisade ärendet till nämnden för ny handläggning, bland annat med hänvisning till att avgiften för uppehälle inte grundade sig på lag till den del som i den ingick betalning för måltider samt att det av socialnämndens beslut inte framgick vilka konkreta kalkyler kommunen använt sig av för att bestämma den andel av måltidspriset som sades täcka kostnaden för ingredienser till måltiderna.
På besvär av socialnämnden upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut och avslog föreningens besvär i förvaltningsdomstolen.
I ärendet gällde det att avgöra om socialnämndens beslut om den avgift som de utvecklingsstörda skulle betala för uppehället var lagstridigt på det sätt som avses i 90 § 2 mom. i kommunallagen. Det avgörande i sammanhanget var om en månatlig avgift för uppehälle kunde ta ut hos specialomsorgsklienterna och om den serviceavgift som socialnämnden beslutat ta ut översteg kostnaderna för produktionen av servicen. Med hänsyn till den utredning som socialnämnden lagt fram om grunden för avgiften för uppehälle samt avgiftens storlek i sig kunde avgiften i fråga inte anses lagstridig på det sätt som avses i kommunallagen.
HFD:2015:85 - Socialvård - Klientavgift - Specialomsorger om utvecklingsstörda - Måltidsavgift i samband med boendeservice - Avgift för uppehälle - Grundbesvär - Förvaltningstvistemål - Extraordinära rättsmedel
Socialnämnden hade beträffande måltidsavgifterna inom specialomsorgen om utvecklingsstörda beslutat att från 1.2.2012 av klienterna för måltider i samband med boendetjänster ta en avgift som täckte kostnaderna för ingredienserna, vilka i medeltal utgjorde 62 procent av måltidens pris.
En intressebevakare hade i grundbesvär till förvaltningsdomstolen yrkat att till hans utvecklingsstörda huvudman retroaktivt från 23.2.2011 skulle återbetalas ett belopp som motsvarade vad huvudmannen betalat i måltidsavgifter utöver kostnaderna för ingredienserna.
Förvaltningsdomstolen hade prövat besvären som grundbesvär till den del som det var fråga om det av staden ägda servicehuset och som förvaltningstvistemål till den del som det var fråga om ett av en samkommun ägt serviceboende. Förvaltningsdomstolen beslöt att staden skulle återbetala de kostnader för tillredningen av maten vilka ingått i måltidsavgifterna under tiden 23.3.2011 - 31.1.2012.
Ärendet gällde klientavgifter som avses i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Till följd av den tid som förflutit stod ordinarie rättsmedel inte längre till förfogande. Den ansökan om ändring som gjorts till förvaltningsdomstolen skulle prövas som grundbesvär enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter. Den omständigheten att specialomsorgerna under en del av tiden hade tillhandahållits i ett serviceboende som ägdes av en samkommun saknade betydelse för hur ändring skulle sökas i klientavgiften. Förvaltningsdomstolen borde inte ens delvis ha prövat yrkandet om nedsättning av klientavgiften som förvaltningstvistemål.
Högsta förvaltningsdomstolen prövade socialnämndens ansökan om ändring som en ansökan gällande extraordinärt ändringssökande. Högsta förvaltningsdomstolen beslöt återbryta förvaltningsdomstolens beslut och avslå de grundbesvär om återbäring av klientavgifter som anförts hos förvaltningsdomstolen, i huvudsak på samma grunder som de vilka framgår av avgörandet HFD 2014:186
Åbo FD 27.04.2015 15/0266/2 – Avgift för uppehälle i samband med specialomsorger – Överlappning– Grundbesvär – Klientavgift – Arbetsverksamhet
Förvaltningsdomstolen avvisade grundbesvären om avgifter för uppehälle i samband med arbetsverksamhet. För den som överklagade innebar månadsavgiften för uppehälle på boendeserviceenheten där hen bodde en dygnskostnad på ca 2,10 euro. För dagarna med arbetsverksamhet togs dessutom en avgift för uppehälle på 2,10 euro, men avgifterna var inte överlappande. Boendeservice och arbetsverksamhet är två olika tjänster och klienten använde båda under samma dygn, varvid båda gav upphov till kostnader som berättigade en avgift för uppehälle.
HFD:2014:186 - Måltidsavgift i samband med boendeservice - Grundbesvär om återbetalning av måltidsavgift till den del som avgiften överstiger materialkostnaderna - Extraordinära rättsmedel
Måltidsservicen i K stad ordnade måltider för de utvecklingsstörda som bodde i X-hemmet och Y-grupphemmet. Priset på måltiderna bildades av råvaru- och matlagningskostnader och andra kostnader som var förknippade med matlagningen, såsom el-, värme- och vattenavgifter samt transport- och underhållskostnader.
En intressebevakare yrkade genom grundbesvär i förvaltningsdomstolen att av den måltidsavgift som hennes utvecklingsstörda huvudman debiterats skulle återbetalas ett belopp motsvarande alla andra i avgiften beaktade kostnader än materialkostnaderna för maten. Förvaltningsdomstolen biföll grundbesvären och upphävde debiteringen av måltidsavgifterna för tiden 1.1.2004 - 29.9.2009 till den del som i avgifterna beaktats andra än materialkostnader. Förvaltningsdomstolen återvisade saken till stadens tjänsteinnehavare för kalkylering av kostnaderna och återbetalning.
Social- och hälsovårdsnämnden i K stad ansökte om återbrytande av förvaltningsdomstolens beslut.
Enligt 43 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kan för specialvård uppbäras avgifter enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Enligt 2 § 1 mom. i sistnämnda lag får den avgift som tas ut för servicen vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. Enligt 4 § 2 punkten i klientavgiftslagen är socialservice avgiftsfri bland annat när den innebär specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Enligt samma punkt kan för den utvecklingsstördas uppehälle dock uppbäras en avgift, med de undantag som nämns i nämnda lagrum och som det inte nu var fråga om.
I klientens specialomsorgsprogram hade inte tagits in något om att klienten som en del av boendeservicen också enligt behov skulle få stöd eller handledning vid matlagning. Klienten var inte heller förmögen att själv tillreda sina måltider.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att inom ramen för normalitetsprincipen kunde i måltidsavgifter i anslutning till boendeservice såsom en del av avgiftsbelagt uppehälle beaktas inte bara råvarukostnader för maten, utan även kostnader för förvaring och tillredning av den, inklusive kostnader för vatten, energi, underhåll, transport och anlitande av arbetskraft. Det var således möjligt att för måltidsservicen uppbära en skälig avgift, som högst fick motsvara kostnaderna för produktionen av tjänsten. I K stad hade priset på måltiderna fastställts så att det täckte råvarukostnaderna samt skäliga kostnader för tillredningen av maten, inklusive arbetskraftskostnader samt transport- och underhållskostnader.
Förvaltningsdomstolen hade avgjort grundbesvären så att i de kostnader för måltidsservicen som betraktades som kostnader för avgiftsbelagt uppehälle inte hade beaktats andra kostnader än materialkostnader. Därför grundade sig förvaltningsdomstolens beslut på sådan uppenbart oriktig tillämpning av lag som väsentligt hade kunnat inverka på beslutet på det sätt som avses i 63 § 1 mom. 2 punkten i förvaltningsprocesslagen. Med hänsyn till att förvaltnings- och rättspraxis i fråga om måltidsavgifter hade blivit synnerligen oenhetlig, påkallade allmänt intresse återbrytande av beslutet med stöd av 63 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen.
Åbo FD 28.08.2012 12/0509/2 – Klientavgift för socialvård– Avgift för uppehälle i samband med specialomsorger – Kostnad för att tillhandahålla tjänster – Likabehandling
A hade beviljats specialomsorger för personer med utvecklingsstörning i form av boendeservice ordnad av kommunen B på servicehemmet C. Kommunen hade tagit ut en klientavgift på 130 euro i månaden under benämningen övrigt uppehälle. Enligt vård- och omsorgsnämnden på B inkluderade avgiften städartiklar och -material, tvätt- och rengöringsmedel, klädvård, post- och teletjänster, tidningar, möblemang, underhåll av maskiner och apparater, tvätteriservice, första hjälpen, material för aktiviteter och pyssel, städning av allmänna utrymmen och kostnader för inredningsartiklar.
Det hade kommit fram att kommunen tillhandahåller motsvarande boendeservice i servicehemmet D och på många andra rätt så liknande servicehem av ungefär samma storlek. På D var avgiften för uppehälle 60 euro i månaden; avgiften på C var alltså mer än den dubbla i jämförelse med D.
Den enda förklaringen som hade kommit fram för skillnaden mellan avgifterna på servicehemmen C och D var att C hade det som kallas för assisterat boende och D det som kallas för handlett boende. Vård- och omsorgsnämnden hade de facto noterat denna skillnad då den hade fattat ett allmänt beslut att höja avgifterna för övrigt uppehälle, och fastställt att enheterna har olika service. Enheter med assisterat boende erbjuder ett bredare och mer heltäckande stöd än enheter med handlett boende.
Förvaltningsdomstolen upphävde vård- och omsorgsnämndens beslut och beslöt att månadsavgifterna som A betalar för övrigt uppehälle ska sänkas så att de blir jämnstora med de motsvarande avgifterna på servicehemmet D. Förvaltningsdomstolen ansåg att det understöd som en klient får inte får påverka storleken på utgifterna av samma natur i kommunens specifikationer. Enligt lagen får inte klientavgifterna för utgifter av detta slag ens grunda sig på mängden stöd, i praktiken mängden vårdarbete, som behövs. Syftet med klientavgiftslagen är att den hjälp som personer behöver på grund av sin utvecklingsstörning ska utgöra avgiftsfria specialomsorger, oberoende av mängden sådan hjälp de behöver. Klientavgifterna för övrigt uppehälle på servicehemmen C och D ska alltså a priori vara lika stora, vilket dessutom förutsätts av principen om likabehandling.
