Rätt till personlig assistans

Sidans innehåll

Vem har rätt till personlig assistans?

Då det är fråga om att ordna personlig assistans betraktas som person med svår funktionsnedsättning en person som till följd av en långvarig eller framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt och upprepade gånger behöver en annan persons hjälp för att klara de dagliga funktionerna. Vidare ska behovet av hjälp inte i främsta hand bero på sjukdomar och funktionsnedsättning som har samband med normalt åldrande. 

Behovet av en annan persons hjälp är nödvändigt och återkommande dels

  • då hjälpbehovet är av fortgående och större omfattning och
  • då hjälpbehovet är av mindre omfattning, men återkommande. 

Om en person inte upprepade gånger behöver en annan persons hjälp eller behovet av hjälp de facto kan tryggas på något annat sätt, till exempel med hjälpmedel, ska personen inte betraktas som en person med svår funktionsnedsättning vad gäller behovet av personlig assistans.

I 8 c § i handikappservicelagen definieras svår funktionsnedsättning i första hand på basis av individens funktionsförmåga. I regeringens proposition konstateras det särskilt att det inte förutsätts att personen har någon speciell funktionsnedsättning eller sjukdom. Det viktiga är att individuellt bedöma personens funktionsförmåga och vilka begränsningar den innebär.

Personen ska ha en långvarig eller framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom

Bestämmelsen förutsätter att personen har en långvarig eller framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom. Vid fastställande av hur långvarig assistans som behövs är det inte endast hur länge behovet av service på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning eventuellt kommer att fortsätta som är av betydelse.

En person har inte rätt till personlig assistans om personens funktionsnedsättning eller sjukdom är övergående och de funktionsbegränsningar som funktionsnedsättningen eller sjukdomen orsakar samt hjälpbehovet är kortvariga. Ett exempel på detta är en benfraktur. I vissa situationer kan dock också en funktionsnedsättning eller sjukdom som i övrigt skulle klassificeras som kortvarig berättiga till personlig assistans. Behovet av personlig assistans kan vara kortvarigt till exempel på grund av att man vet att sjukdomen kommer att framskrida snabbt, vilket kan leda till att personen tas in på en institution eller avlider efter en relativt kort tid. Trots detta ska sjukdomen i det avseende som avses i bestämmelsen betraktas som långvarig.

I regel är de funktionsnedsättningar och sjukdomar som berättigar till personlig assistans av bestående karaktär. Det kan också handla om framskridande sjukdomar såsom multipel skleros, vissa muskelsjukdomar och ALS samt vissa ovanliga sjukdomar.

Därtill kan sjukdomen kännetecknas av kraftiga förändringar i funktionsförmågan och därav följande varierande och/eller återkommande behov av en annan persons hjälp. I vilken omfattning personen behöver hjälp varierar enligt sjukdomens förlopp och läge. Varierande hjälpbehov förekommer typiskt i samband med till exempel multipel skleros, svårbehandlade epilepsier och andra neurologiska sjukdomar.

De begränsningar sjukdomen eller funktionsnedsättningen medför, kan vara sådana att personen endast behöver hjälp i vissa situationer, miljöer eller förhållanden. Till exempel personer med synskador, intellektuell funktionsnedsättning eller perceptuella störningar klarar sig ofta självständigt i bekanta miljöer eller situationer, men behöver hjälp i främmande miljöer och situationer. Personer som sitter i rullstol kan klara sig själva på sommaren, men behöver hjälp för att röra sig i vinterföre. I sådana fall är behovet av hjälp vanligen upprepat enligt det som föreskrivs i lag, även om det är sporadiskt.

Funktionsnedsättningens eller sjukdomens karaktär eller en diagnos är inte i sig avgörande då man ordnar personlig assistans, utan det väsentliga är på vilket sätt personens funktionsförmåga är begränsad och vilken hjälp personen behöver på grund av detta.

Också personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha rätt till personlig assistans. Deras hjälpbehov kan vara både varierande, omfattande eller sporadiskt.

Resurser att fastställa behovet av hjälp

Den personliga assistansens karaktär och dess syfte att stödja personens egna val och ett självständigt liv förutsätter att personen med svår funktionsnedsättning har resurser att fastställda såväl innehållet i hjälpen som sättet den ska genomföras på. Personen måste åtminstone med stöd kunna ta ställning till sitt hjälpbehov och hur detta kan tillgodoses. Om behovet av hjälp och assistans i första hand grundar sig på omsorg, vård och tillsyn, bör behovet tillgodoses på annat sätt än genom personlig assistans.

En person med svår funktionsnedsättning kan ha de resurser som förutsätts i lagen även om han eller hon har svårt att uttrycka sig. Då en person blir hörd kan man vid behov använda till exempel tolkning och hjälpmedel och -metoder för kommunikationen. Det är också möjligt att ty sig till anhörigas och närståendes expertis, men fastställandet av hjälpbehovet ska inte grunda sig på åsikter som en annan person framfört. Om personens egen uppfattning om innehållet i den personliga assistansen och hur det ska genomföras kan utredas på ett tillförlitligt sätt genom olika metoder, till exempel med hjälp av kommunikationsmetoder som stödjer och ersätter talet, kan detta vara tillräckligt för att uppfylla villkoret gällande resurser som avses i lagen.

Förutsättningen att den som erhåller personlig assistans själv ska kunna definiera innehållet i assistansen och sättet på vilket den ordnas, bör trots allt tolkas med viss försiktighet. I regeringens proposition konstateras att det finns situationer då den personliga assistenten måste kunna tolka sinnesstämningar och behov hos personen med funktionsnedsättning, även om personen på grund av problem med funktionsförmågan inte kan ge uttryck för dem. Sådana situationer kan uppkomma till exempel då personen lider av en långt framskriden muskelsjukdom eller sviter av svår traumatisk hjärnskada. Högsta förvaltningsdomstolen har i sin beslutspraxis gett gett den så kallade resursförutsättningen mycket låg prioritering. Detta var också lagtillämparens ursprungliga syfte.

I rättspraxisen har man i vissa fall ansett att den så kallade resursförutsättningen kan uppfyllas även delvis. En person har konstaterats ha resurser att definiera sitt eget hjälpbehov till exempel i fråga om fritidssysslor, men inte vad gäller alla dagliga sysslor.

För en sådan person som inte har resurser att definiera assistansens innehåll och sättet att ordna den ska motsvarande service som svarar mot de individuella behoven ordnas på annat sätt.

Äldre personer och personlig assistans

Personer vars sjukdomar och funktionsnedsättningar i huvudsak har samband med åldrande har inte rätt till sådan personlig assistans som ordnas på grundval av handikappservicelagen. Av lagens beredningsarbete framgår ändå inte vilka sjukdomar och funktionsnedsättningar som avses.

I rättspraxisen har gjorts en gränsdragning gällande vilka sjukdomar och därav följande funktionsbegränsningar som vanligen har eller inte har samband med åldrande. Till exempel glaukom eller fuktig åldersdegeneration i ögonbotten har inte ansetts höra till normalt åldrande. Rätten till personlig assistans ska emellertid alltid utredas individuellt utifrån personens helhetssituation, en viss diagnos får inte i sig vara avgörande. En person kan också ha andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar som inte har ett samband med åldrandet, och då är det viktigt att utreda vad den försämrade funktionsförmågan och hjälpbehovet huvudsakligen beror på.

Rätten till personlig assistans kopplas alltså inte till en viss ålder utan till de objektiva orsakerna till funktionsnedsättningen. Äldre personer med funktionsnedsättning och personer som drabbats av en funktionsnedsättning vid högre ålder har därmed rätt till service och stödinsatser på samma grunder som andra personer med funktionsnedsättning.

Personer som drabbats av en funktionsnedsättning vid högre ålder och äldre personer med funktionsnedsättning ska dock avskiljas från dem som åldras normalt och de sjukdomar eller funktionsnedsättningar dessa personer har. Sjukdomar som kopplas till åldrande är sjukdomar som även normalt har ett samband med åldrande och som därmed ska betraktas som typiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar för en viss ålder eller ett visst skede i livet.

Det är meningen att även personer som drabbats av en funktionsnedsättning vid högre ålder och äldre personer med funktionsnedsättning ska omfattas av handikappservicelagen, såvida funktionsnedsättningen alltså inte enbart beror på åldrande. Åldrandet kan till exempel medföra nedsättning i syn- och hörselförmågan, men bara för en del människor är nedsättningen så pass kraftig att deras tillstånd kan jämföras med en svår funktionsnedsättning. Överlag finns det ingen diagnos som i sig utesluter personlig assistans. Det att en person med svår funktionsnedsättning åldras fråntar inte personen rätten till personlig assistans.

I handikappservicelagen finns inga andra bestämmelser som har med ålder att göra. Enligt 6 § i grundlagen är alla människor lika inför lagen och ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av exempelvis ålder.

Myndigheterna är skyldiga att tolka lagen så att de grundläggande fri- och rättigheterna beaktas. Den enda lagenliga grunden för att utesluta någon är att funktionsförmågan försvagas till följd av normalt åldrande. Om en persons behov av hjälp beror på sådana brister i funktionsförmågan som har samband med åldrande och kriterierna för beviljande av personlig assistans inte uppfylls, måste personen ändå vid behov beviljas annan lämplig hjälp.

Barn och personlig assistans

Barn med svår funktionsnedsättning har rätt till personlig assistans enligt handikappservicelagen då de inte behöver direkt och fortlöpande tillsyn och omsorg av sina föräldrar eller andra försörjare, utan kan själva åtminstone delvis påverka och fatta beslut om sina egna aktiviteter. Man kan inte definiera någon specifik ålder utan man ska beakta barnets individuella situation och utvecklingsnivå i enlighet med 10 § i klientlagen. Också 32 § i socialvårdslagen förutsätter att man fäster särskild uppmärksamhet vid barnets egna åsikter och önskemål. Bestämmelserna gällande barn i socialvårdslagen, till exempel 5 § (barnets intresse), styr även i övrigt klientprocessen i stor utsträckning.

I lagen nämns inte någon nedre åldersgräns för personlig assistans, men bestämmelsen om att en person måste ha förmåga att själv definiera assistansens innehåll och sättet att ordna den innebär ändå vissa begränsningar. Man måste exempelvis överväga om ett barn har förmåga att definiera assistansens innehåll och sättet att ordna den på det sätt som krävs. I detta avseende kan ändamålet för vilket personlig assistans söks också vara av betydelse. De färdigheter som krävs för att definiera hjälpbehovet och assistansens innehåll är olika beroende på om det är fråga om dagliga sysslor eller till exempel fritidsintressen eller sociala situationer med andra barn. Ett alldeles litet barn har nödvändigtvis inte denna förmåga vad gäller de dagliga sysslorna, men däremot borde ett barn i skolåldern redan vara kapabelt att inse sitt eget behov av hjälp rätt så klart. Å andra sidan kan ett barn som är långt under skolåldern definiera vilken hjälp han eller hon behöver till exempel i lekar.

Ett barns rätt till personlig assistans måste alltid bedömas individuellt. Den personliga assistansen ska svara mot barnets behov på det sätt som barnets ålder och utvecklingsnivå förutsätter. Då man utreder behovet av assistans bör man utgå från:

  • möjligheterna och förmågan hos ett barn som inte har en funktionsnedsättning att verka självständigt i olika åldrar och
  • garantierna att med hjälp av personlig assistans ge ett barn med funktionsnedsättning samma möjligheter till motion, sociala kontakter, fritidsaktiviteter o.s.v. 

Om barnet inte anses uppfylla kriterierna för beviljande av personlig assistans, måste andra lämpliga och ändamålsenliga tjänster ordnas för honom eller henne. Om hjälpbehovet hos ett barn med svår funktionsnedsättning i huvudsak kräver fortlöpande eller långvarigt kunnande inom sjukvården eller annat specialkunnande ska hjälpbehovet tillgodoses med stöd av annan allmän lagstiftning och speciallagstiftning inom social- och hälsovården.

Med hjälpbehovet – inte diagnosen – som grund

Förutsättningen för beviljande av personlig assistans är att en person med svår funktionsnedsättning på grund av sin funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt behöver hjälp av en annan person för att klara av de vanliga funktionerna i livet. Behovet av hjälp behöver inte vara omfattande, men hjälpen måste vara nödvändig.

Man har inte uteslutit någon grupp från ordnandet av personlig assistans på grund av funktionsnedsättningens eller sjukdomens art eller en diagnos. I fråga om alla personer med långtidssjukdom eller funktionsnedsättning, oavsett funktionsnedsättning eller sjukdom, ska bedömningen av rätten till personlig assistans beakta hur varje persons individuella situation som helhet motsvarar de förutsättningar som finns inte bara för att ordna personlig assistans utan också för att ordna service och stöd enligt handikappservicelagen.

Källor

Ahola, Sanna & Konttinen, Juha-Pekka (2011) Ändringarna i handikappservicelagen: Rätten till personlig assistans säkerställs (pdf 378 kb). Assistentti.info

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om service och stöd på grund av handikapp samt 4 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. 
RP 166/2008 (pdf 282 kb)

Ändringar av handikappservicelagen fr.o.m. 1.9.2009 
SHM

Uppdaterad: