Brunnsvattnets kemiska kvalitet

Kemiska ämnen, såsom arsenik, uran, radon, fluorid, järn och mangan som finns naturligt i marken och berggrunden kan lösas upp i brunnsvattnet.

Läs mer: Naturliga kemiska ämnen i brunnsvatten

På grund av mänsklig verksamhet kan skadliga ämnen och nedbrytningsprodukter från dem transporteras till grundvattnet och vidare till brunnsvattnet, om brunnen tar sitt vatten från det förorenade grundvattenområdet. Till exempel nitrater och bekämpningsmedel kan också hamna i brunnsvattnet med avrinningsvattnet.

Läs mer: Kemiska ämnen som transporteras från förorenad jord till brunnsvatten

Kemiska ämnen som förekommer naturligt i brunnsvatten är ett problem särskilt i borrbrunnsvatten och deras mängder varierar mycket på olika håll i Finland. Arsenik finns särskilt i Birkaland, uran i huvudstadsregionen, fluorid i Kymmenedalen och radon i Salpausselkäs åszon. Järn och mangan kan finnas var som helst. Problemen är ofta brunnspecifika. Halterna av ämnen kan inte bedömas utifrån situationen i grannbrunnarna, utan halterna i brunnsvattnet ska i allmänhet fastställas separat.

Det är ägarens ansvar att undersöka brunnsvattnet

Om du misstänker att skadliga ämnen har hamnat i ditt brunnsvatten ska du kontakta hälsoskyddsmyndigheten i din kommun. Det är hälsoskyddsmyndigheten ansvar att t. ex. ge vägledning i frågor som rör att säkerställa kvaliteten på brunnsvatten och bedöma hälsorisker i samband med användning av brunnsvatten om vattenkvaliteten inte uppfyller kraven i förordning 401/2001.

Ägaren till brunnen ansvarar för  undersökning av vattenkvaliteten och renovering av brunnen om nödvändigt. Brunnsvatten är bra att undersöka minst vart tredje år.

Läs mer:

• Ansvar av brunnens ägare och myndigheten (på brunnsvattensidan)
• Brunnsvattenkvalitet och behandling (vesi.fi) (på finska)
• Social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001)

Riskerna med kemikalier i brunnsvattnet är störst när man dricker vattnet

De största riskerna med kemiska föroreningarna i brunnsvattnet är när man dricker vattnet. Mängden ämnen som hamnar i kroppen och storleken på den eventuella hälsorisken beror på hur mycket vatten som dricks. Vid bedömningen av exponeringsmängden ska man beakta hur mycket vatten som dricks som sådant och till exempel som te eller kaffe samt hur mycket vatten som används i matlagningen. 

Det är lätt att bedöma hälsorisken i samband med dricksvatten. För flera av de vanligaste föroreningarna har det som maximihalt fastställts antingen ett kvalitetsmål eller ett kvalitetskrav. Om gränsvärdet för maximihalten som är ett kvalitetskrav överskrids, ökar också risken för sanitära olägenheter.

Gränsvärdena innehåller alltid en säkerhetsmarginal. En liten överskridning av gränsvärdet innebär alltså inte att det har orsakats sanitära olägenheter. Syftet med överskridningen är att fungera som ett larm för man ska inleda åtgärder för att minska halten.

Risken för sanitära olägenheter ökar om vatten som innehåller föroreningar används kontinuerligt och långvarigt. Sporadisk användning medför i allmänhet ingen hälsorisk. I finländska brunnsvatten finns det sällan så mycket föroreningar att tillfällig användning skulle orsaka akuta biverkningar eller förgiftning. Dock ska även denna möjlighet alltid bedömas per ämne och brunn om halterna är höga. 

Brunnsvattnet kan ha smak- eller luktolägenheter. Orsaken kan vara järn eller mangan, som i allmänhet också färgar vattnet. Orsaken kan också vara organiska ämnen som bensin och dess tillsatser MTBE och ETBE. Ibland kan orsaken också vara ämnen som produceras av mikrober och mögel. Smak- och luktolägenheter uppkommer i allmänhet först när det finns mycket främmande ämne i vattnet. Skador kan också uppstå när ytvatten har läckt ut i brunnsvattnet och då måste även de mikrobiologiska riskerna beaktas.

Läs mer:

• Naturliga kemiska ämnen i brunnsvatten
• Kemiska ämnen som transporteras från förorenad jord till brunnsvatten
• Lukt- och smakproblem i vatten från vattenledningar av plast
• Riskbedömning

Tvättvatten är i allmänhet en mindre hälsorisk

Kemiska ämnen i tvättvattnet medför i allmänhet en liten hälsorisk. De flesta ämnen som förekommer i brunnsvattnet absorberas dåligt genom huden och hinner alltså inte överföras till kroppen i samband med tvätt. Huden på ett barn över 1 år genomtränger inte mer oorganiska ämnen än en vuxens hud.

Skadliga ämnen i brunnsvatten orsakar inte heller direkta biverkningar, såsom hudirritation eller allergi, i normala halter. I brunnsvatten förekommer till exempel inte så höga nickelhalter att vattnet skulle orsaka eller förvärra hudallergi i samband med tvätt. Man ska dock inte tvätta sig med vatten som känns mycket smutsigt.

Flera ämnen som hamnat i brunnsvatten från förorenad jord absorberas bättre från huden än de föroreningar som naturligt förekommer i marken. Om det har konstaterats att vattnet innehåller till exempel tillsatser av bensin eller olja, ska användningen av vatten som tvättvatten övervägas från fall till fall.

Om vattnet är svårt förorenat ska man inte använda det ens som tvätt- eller bastuvatten. Det går däremot att spola toaletten med det.

Man känner inte till exponeringen via bastuvatten ordentligt

Det finns inga forskningsrön om människans exponering för kemiska ämnen i vattnet via bastuvattnet. När vatten kastas på bastuugnen förångas det som aerosoler i luften. Aerosoler följer med andningen till lungorna. Man känner dock inte till mängden ämnen som hamnar i luftvägarna. Även om exponeringen inte är betydande vid ett bastubad kan den öka under årens lopp.

Det är också oklart var i kroppen ämnena hamnar från bastuvattnet och var de samlas med tiden. Till exempel arsenik och mangan är permanenta grundämnen. I avsaknad av närmare information har man hittills gett rekommendationer för användningen av bastuvatten som innehåller föroreningar. Till exempel rekommenderas inte mycket manganhaltigt vatten som bastuvatten.