Naturliga kemiska ämnen i brunnsvatten

Kemiska föroreningar som förekommer naturligt i marken kan lösa sig i brunnsvatten. Också riktigt klart vatten som smakar gott kan innehålla ämnen som är skadliga för hälsan. Till exempel arsenik, fluorid, radon och uran har varken lukt eller smak, inte ens vid höga halter. Järn och mangan smakar unket och kan färga vattenarmaturer och textilier. 

Om du misstänker att skadliga ämnen har hamnat i ditt brunnsvatten ska du kontakta hälsoskyddsmyndigheten i din kommun. Det är hälsoskyddsmyndigheten ansvar att t. ex. ge vägledning i frågor som rör att säkerställa kvaliteten på brunnsvatten och bedöma hälsorisker i samband med användning av brunnsvatten om vattenkvaliteten inte uppfyller kraven i förordning 401/2001.

Ägaren till brunnen ansvarar för undersökning av vattenkvaliteten och renovering av brunnen om nödvändigt. Förteckningen över laboratorier som godkänts för undersökning av hushållsvatten finns på Livsmedelsverkets webbplats. Brunnsvatten är bra att undersöka minst vart tredje år.

Läs mer: 

• Ansvar av brunnens ägare och myndigheten (på brunnsvattensidan)
• Brunnsvattnets kemiska kvalitet
• Brunnsvattenkvalitet och behandling (vesi.fi) (på finska)
• Godkända laboratorier för hushållsvatten (Livsmedelsverket)

Riskbedömning av naturliga ämnen som frigörs från berggrunden

Ibland är mängden föroreningar i brunnsvatten så stor att vattnet utgör en hälsorisk om det används som dricksvatten eller i matlagningen. Alltför höga halter förekommer framför allt i borrade brunnar. 

Mängden föroreningar i brunnsvatten kan inte förutses på basis av orten eller brunnens läge, utan halterna måste alltid mätas för varje brunn. Eventuella hälsorisker kan bedömas först när mängden föroreningar i vattnet har mätts.

För följande ämnen har utfärdats en lagstadgad högsta tillåtna förekomst (gränsvärde) i dricks- och hushållsvatten:

• arsenik, kvalitetskrav 10 µg/l
• fluorid, kvalitetskrav 1,5 mg/l
• radon, kvalitetsrekommendation 300 Bq/l
• uran, kvalitetskrav 30 µg/l; värdet gäller för vattnet i stora vattenanläggningar (SHMf 1352/2015), men utifrån hälsoeffekterna kan det anses vara den högsta acceptabla koncentrationen även för brunnsvatten
• järn, kvalitetsrekommendation 200 µg/l
• mangan, kvalitetsrekommendation 50 µg/l

Läs mer: 

• Social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001)
• Social- och hälsovårdsministeriets förordning 1352/2015 om kvaliteten på hushållsvatten och övervakning av den samt om riskhantering i fråga om byggnaders vatteninstallationer

I en enskild brunn finns sällan för höga koncentrationer av flera kemiska ämnen, även om järn- och mangankoncentrationerna ofta är höga tillsammans.

Föroreningar i vattnet orsakar hälsoproblem främst genom intag med dricksvattnet. Hur allvarlig den eventuella hälsoskadan kan bli beror på hur mycket vatten man druckit. Främmande ämnen i brunnsvattnet absorberas dåligt genom huden, och hudkontakt (med tvättvattnet) medför därför inte en lika stor risk. Om vattnet är svårt förorenat ska man inte använda det ens som tvätt- eller bastuvatten. Det går däremot att spola toaletten med det.