Gränsdragning mellan öppenvård och institutionsvård
Enligt 8.2 § i handikappservicelagen har kommunen ingen särskild skyldighet att ordna serviceboende om tillräcklig omsorg om en person med svår funktionsnedsättning inte kan tryggas genom åtgärder inom den öppna vården.
Kommunen har alltså inte en ovillkorlig skyldighet att ordna serviceboende om personen med svår funktionsnedsättning kräver sjukvårdskunnande eller annat specialkompetens kontinuerligt eller långvarigt.
HFD 17.8.2016 L 3412
A har bland annat ansökt om personlig assistans och serviceboende hemma i enlighet med handikappservicelagen. Kommunen avslog ansökan om serviceboende på grundval av att A:s omsorg inte kan tryggas inom öppenvården. Enligt kommunen har A inte heller rätt till personlig assistans eftersom A behöver institutionsvård och inte har resurser att själv definiera assistansens innehåll och genomförande.
A överklagade till förvaltningsdomstolen och krävde att beviljas serviceboende enligt handikappservicelagen. Förvaltningsdomstolen har gått igenom besväret och upphävt och återförvisat ärendet till nämnden för att ordna serviceboende.
Av de läkarutlåtanden som bifogats till handlingarna framgår det att A år 2012 drabbades av en subaraknoidalblödning. A simmade när blödningen inträffade och höll på att drunkna, vilket ledde till en hjärnskada. A behöver hjälp med alla dagliga sysslor. A kan producera lite tal och rör sig med hjälp av rullstol. Näringsintaget sker huvudsakligen via en PEG-näringssond och delvis via munnen. Enligt ett läkarintyg kräver inte PEG-näring eller övriga åtgärder som har med patientens basvård att göra sjukhusvård.
Med beaktande av den utredning av A:s hälsotillstånd, hjälpbehov och andra omständigheter som framgår av handlingarna anser förvaltningsdomstolen att A har en svår funktionsnedsättning i enlighet med 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen och på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor.
A ska inte anses behöva fortlöpande institutionsvård, eftersom A:s servicebehov i huvudsak inte kräver sjukvårdskunnande eller annan specialkompetens fortlöpande eller långvarigt. Den omsorg A behöver kan i tillräcklig utsträckning tryggas inom öppenvården. Därmed ska kommunen ordna serviceboende för person med svår funktionsnedsättning åt A.
Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut och konstaterade vidare att det faktum att en person behöver hjälp och omsorg av någon annan dygnet runt inte nödvändigt utesluter personen från serviceboende. Rätten till serviceboende enligt handikappservicelagen förutsätter inte heller att personens själv klarar av att definiera det behov av hjälp och stöd han eller hon har.
HFD 17.8.2016 L 3412 (pdf 92 kb - på finska)
HFD:2013:6 - Serviceboende - Sluten vård - Kommun
I ärendet hade en person i april 2004 drabbats av en kraftig hjärnblödning och efter det fått intensivvård i en månad. Personen var helt beroende av hjälp. Personen kunde sitta några timmar men inte kommunicera eller be om hjälp genom att ringa på klockan. Ett långvarigt beslut om institutionsvård fattades för personen. Kommunen hade inte gått med på att ordna serviceboende för person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen som köptjänst på ett gruppboende.
Enligt högsta förvaltningsdomstolens beslut utesluter inte det att en person behöver hjälp och omsorg av någon annan dygnet runt nödvändigt personen från serviceboende. HFD beaktade utredningen i läkarutlåtanden och handlingar om personens sjukdom och hjälpbehov. Enligt HFD var det fråga om en person med svår funktionsnedsättning som på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor.
Personen ansågs inte behöva fortlöpande institutionsvård, eftersom A:s servicebehov i huvudsak inte kräver sjukvårdskunnande eller annan specialkompetens fortlöpande eller långvarigt. Den omsorg personen behöver kan i tillräcklig utsträckning tryggas inom öppenvården. Kommunen tvingades därmed ordna serviceboende för person med svår funktionsnedsättning.
Se också:
HFD:2013:7
HFD 12.4.2013 L 1283 (pdf 89 kb - på finska)
HFD 8.2.2011 L 279
Intressebevakaren ansökte om serviceboende i enlighet med handikappservicelagen hemma med hjälp av personlig assistent åt sin make som 2007 insjuknade i akut hjärnblödning som ledde till en hjärninfarkt. Till följd av hjärnblödningen har personen en hjärnskada och högersidig hemipares. Personen kan inte prata och kommunicerar väldigt lite. Personen söker ibland ögonkontakt och ler. Personen kan sitta i rullstol och med vänster hand rulla några tag och skjuta ifrån med vänster fot. Personen har en störning i sväljandet och får näring via en PEG-sond. Personen behöver hjälp med alla dagliga sysslor.
Kommunens tjänsteinnehavare har avslagit ansökan eftersom serviceboende med personlig assistent inte tryggar tillräcklig omsorg för en person med svår funktionsnedsättning.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att makan med hjälp av hemvården har klarat av att ta hand om personen med svår funktionsnedsättning när makan är ledig från jobbet, på helger och kvällar efter jobbet. Både i serviceplanen och i rehabiliteringssammandraget har det ansetts att det är i A:s intresse att förflyttas till serviceboende. Det har inte framkommit sådana faktorer som skulle tyda på att personen behöver sådana fortlöpande sjukvårdsmässiga åtgärder eller annan vård som kräver specialkompetens att inte A skulle kunna få vård och omsorg hemma.
Förvaltningsdomstolen bedömde med beaktande av den utredning som framlagts att personens personliga assistans och omsorg och andra tjänster personen behöver ska ordnas som serviceboende enligt handikappservicelagen och -förordningen och med hjälp av tillhörande service. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.
