Ordnande av serviceboende på grundval av psykisk sjukdom

Enligt 5 § 2 mom. i mentalvårdslagen ska det för personer med mentalsjukdomar eller andra mentala störningar, utöver tillräcklig vård och service, i samarbete med socialväsendet i kommunen ordnas möjlighet till stöd- och serviceboende i samband med behövlig medicinsk eller social rehabilitering, så som särskilt föreskrivs.

Enligt 2 § i handikappservicelagen avses med handikappad den som på grund av skada eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. I princip har det ingen betydelse vilken sjukdom eller skada som har orsakat dessa särskilda svårigheter.

När de förutsättningar för att bevilja serviceboende som finns i handikappservicelagen och -förordningen uppfylls kan kommunen alltså ha en skyldighet att även ordna serviceboende för personer med psykisk sjukdom med stöd av handikappservicelagen (se regeringens proposition till mentalvårdslag 201/1989 rd).

HFD 18.7.2016 L 3192 – Serviceboende – Psykisk sjukdom – Svår funktionsnedsättning – Ersättning av kostnader 

Genom sitt beslut 2.11.2012 hade kommunen avslagit A:s intressebevakare B:s ansökan om att kommunen skulle ersätta kostnaderna för A:s övernattning på vårdhem X. Dessa kostnader har man tvingats täcka med lånemedel. Kommunen konstaterade att den har rätten att fatta beslut om sättet att ordna serviceboende i enlighet med handikappservicelagen. Kommunen ansåg att de tjänster som ordnades hemma var tillräckliga för A.

Förvaltningsdomstolen ålade kommunen att ersätta en del av A:s kostnader. Både kommunen och A överklagade till högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen behandlade inte kommunens överklagan eftersom den inkom för sent. Däremot ålades kommunen utifrån A:s överklagan att ersätta alla A:s kostnader.

Högsta förvaltningsdomstolen gav följande motivering:

A är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen som kommunen har ordnat serviceboende åt sedan 1998. Från början omfattade serviceboendet vård och tillsyn dygnet runt. Vården och tillsynen dygnet runt har sedan den 1 juli 2009 ersatts nattetid av att A varje dag mellan klockan 22–7 haft tillgång till ett armband med trygghetslarm och möjlighet att på det sättet tillkalla hjälp vid behov. På grund av den självdestruktivitet som hör ihop med A:s bipolära sjukdom har A inte upplevt att boendet är ordnat på ett tryggt sätt.

A har av psykiska skäl varit inlagd en kort period i december 2011 och igen i augusti 2012 och därefter från den 2 september 2012 till den 12 oktober 2012 då A vid utskrivningen i stället för att skickas till sin bostad skickades till vårdhem Y som intressebevakaren ordnat och där vård och tillsyn erbjöds dygnet runt. Kommunen har ordnat en plats åt A på ett annat vårdhem som erbjuder vård dygnet runt den 21 december 2012, dit A kunde flytta den 10 januari 2013 när ändringsarbetena av bostaden var klara.

Det tillfälliga boendet på vårdhem X föranledde kostnader på totalt 18 555 euro för A, och kommunen har vägrat ersätta dem på grund av att A som klient inom psykiatrisk rehabilitering inte alls är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen.

Förvaltningsdomstolen har å sin sida ansett att A är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen, men att kommunen bara har försummat A:s omständigheter när det gäller vård och tillsyn i samband med serviceboende nattetid, så ersättningen ska inte betalas till det belopp som A krävt.

I sitt besvär har A och intressebevakaren framfört att det i praktiken inte fanns tillgång till sådan service någonstans där servicen skulle ha getts separat i A:s hem eller någon annanstans nattetid, och i A:s situation gick det inte heller att tänka sig att A under ett dygn skulle ha förflyttat sig till olika platser för att få tillräcklig vård och tillsyn.

Högsta förvaltningsdomstolen anser, till skillnad från förvaltningsdomstolen, att kommunen med beaktande av utredningen om A:s situation har försummat att ordna tjänster dygnet runt i samband med serviceboende i enlighet med handikappservicelagen och -förordningen som var nödvändiga för A vid utskrivningen från sjukhuset, eftersom A inte fick vård och tillsyn nattetid. Till följd av detta försummande har A tvingats skaffa nödvändig boendeservice någon annanstans. Därför är kommunen skyldig att ersätta alla kostnader för A:s tillfälliga boende. 

HFD 18.7.2016 L 3192 (pdf 131 kb - på finska)

HFD 7.7.2004 L 1652 – Serviceboende – Psykisk sjukdom

I ärendet hade en person med psykiska störningar fått oavbruten sjukhusvård sedan 1993 på grund av kronisk schizofreni. Enligt ett läkarutlåtande behövde personen inte längre psykiatrisk sjukvård, även om personen dygnet runt behövde kontinuerligt stöd, handledning och assistans.

Beslutet om personens långtidsvård skulle hävas från och med 2001 i enlighet med ett läkarutlåtande, om de vårdrelaterade förutsättningarna för att sköta om personen ordnades på annat sätt. Enligt läkarutlåtandet saknade personen enligt den psykiatriska information som fanns då förutsättningar för att rehabiliteras till ett självständigt liv.

Handlingsnivån räckte inte till för att klara av självständigt boende och personen klarade inte heller av att bo på ett rehabiliteringshem. Enligt ett läkarutlåtande klarar personen sig däremot bra på ett servicehem som ger stöd dygnet runt.

Förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen i det här fallet måste ordna det serviceboende som personen behöver i enlighet med mentalvårdslagen och handikappservicelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen inhämtade utlåtanden från social- och hälsovårdsministeriet och rättsskyddscentralen för hälsovården. Enligt utlåtandena var inte personen lämpad att bo i ett servicehus som är avsett för personer med sensoriska handikapp och deras servicebehov, utan den bästa boendeformen var den som särskilt är avsedd för mentalvårdspatienter.

Enligt utlåtandena förutsätter inte rätten till serviceboende i enlighet med handikappservicelagen att personen ska rehabiliteras till ett helt självständigt liv eller att personen själv ska klara av att definiera nivån på det stöd han eller hon behöver.

I utlåtandena hänvisade man till att mentalvårdslagen, folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård inte innehåller bestämmelser om ordnande av serviceboende. Med beaktande av 5 § 2 mom. i mentalvårdslagen är kommunen skyldig att ordna det serviceboende personen behöver med stöd av handikappservicelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog det besvär som anförts i ärendet och förpliktade kommunen att ordna serviceboende med stöd av handikappservicelagen. 

Beslutet är betydelsefullt av två anledningar. En mentalvårdspatient kan ha rätt till serviceboende med stöd av handikappservicelagen. Den andra betydelsefulla omständigheten är att hälsovårdsmyndigheterna inte har ett särskilt ansvar för att ordna fortsatt vård för mentalvårdspatienter, åtminstone inte i ett stödboende.

Bestämmelserna i folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård förutsätter i sig att hälsovårdsmyndigheterna ordnar lämplig vård för mentalvårdspatienter. Vården ska realiseras i form av rehabiliterande stödboende och det är i första hand hälsovårdsmyndigheten som ska ha ansvaret för att ordna och bekosta det.

5 § 2 mom. i mentalvårdslagen ska kunna tolkas och tillämpas så att ansvaret för att ordna vård mellan socialvården och hälsovårdsmyndigheten uteslutande ska fastställas enligt vilken slags vård eller omsorg personen med psykiska störningar ska ges med beaktande av ovan nämnda lagar och handikappservicebestämmelser.