Definition av svår funktionsnedsättning
När det gäller att ordna serviceboende anses som gravt handikappad enligt 11 § i handikappserviceförordningen den som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor.
Kravet är inte att personen ska behöva hjälp av en annan person hemma dygnets alla timmar. För att bestämmelsen ska tillämpas räcker det att en person med svår funktionsnedsättning fortlöpande under olika tider på dygnet annars behöver väldigt mycket assistans av en annan person. Personens hjälpbehov behöver därmed inte gälla alla tider på dygnet.
När svår funktionsnedsättning fastställs och bedöms är personens funktionsförmåga utgångspunkten för personens rätt till serviceboende. Det är inte meningen att någon grupp funktionsnedsatta ska utestängas i tillämpningen av bestämmelsen. Handikappservicelagen innehåller heller inga åldersgränser för tillämpningen av lagen. Högsta förvaltningsdomstolen har dock i sitt årsboksbeslut 2016:28 konstaterat att det inte hade varit meningen att boendeservice med stöd av handikappservicelagen skulle ordnas för ett stort antal sådana äldre personer vilkas behov av vård och omsorg vanligen ordnats genom institutionsvård i ålderdomshem i kommunerna och numera allmänt också genom serviceboende med heldygnsomsorg enligt socialvårdslagen. I motiveringen till beslutet konstaterar man att om en socialvårdsklients behov av hjälp med dagliga sysslor dock beror på sådan nedsatt funktionsförmåga som avses i 3 § 2 punkten i äldreservicelagen, kan hjälpbehovet inte anses bero på handikapp eller sjukdom på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen.
När svår funktionsnedsättning bedöms ska uppmärksamhet fästas vid personens individuella behov och livssituation och vid utredningen om dessa, såsom expertutlåtanden. Om en person på grund av en sjukdom fortlöpande behöver väldigt mycket hjälp av en annan person för att klara sina dagliga sysslor och den hjälp personen behöver kan ordnas genom stödåtgärder inom öppenvården, kan det vara fråga om en person med svår funktionsnedsättning i förhållande till serviceboende.
När en persons svåra funktionsnedsättning bedöms ska uppmärksamhet fästas vid uppfyllandet av personens självbestämmanderätt och personens förmåga att uttrycka sina egna behov och personens uppfattning om hur vården och omsorgen ska ordnas.
Årsboksbeslut HFD:2020:156
Handikappservice - Serviceboende - Gravt handikapp - Psykisk sjukdom - Handikappservicelagen - Socialvårdslagen
A som led av skitsofreni hade av X samkommun ansökt om serviceboende enligt handikappservicelagen. Samkommunen hade ordnat A:s serviceboende som socialservice enligt socialvårdslagen. Frågan gällde om A:s serviceboende skulle ordnas med stöd av socialvårdslagen eller handikappservicelagen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att också en psykiskt sjuk person kan vara en i förhållande till serviceboende gravt handikappad person enligt 11 § i handikappserviceförordningen för vilken kommunen enligt 8 § 2 i handikappservicelagen är skyldig att ordna serviceboende ifall personen uppfyller förutsättningarna i de nämnda bestämmelserna.
Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till sin stadgade rättspraxis och konstaterade att då kriterierna för serviceboende uppfylls, viker bestämmelsen enligt 4 § 1 i handkappservicelagen om lagens sekundära ställning varefter kommunen eller samkommunen inte kan åsidosätta en persons rätt att få service i anslutning till serviceboende för en gravt handikappad enligt handikappservicelagen genom att ordna service för personen som avgiftsbelagda tjänster enligt socialvårdslagen. Samma utgångspunkt framgår ur 2 § 1 mom. i socialvårdslagen och dess förarbeten.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg på de grunder som närmare framgår ur beslutet att A skulle anses vara en i förhållande till serviceboendet i 11 § i handikappserviceförordningen avsedd gravt handikappad person. A:s rätt att få service enligt handikappservicelagen för sitt serviceboende som gravt handikappad kunde inte under dessa omständigheter åsidosättas genom att ordna service med stöd av socialvårdslagen. Ärendet skulle i enlighet med förvaltningsdomstolens beslut återförvisas till samkommunens sektion för klientärenden för ny behandling för att ordna serviceboende enligt handikappservicelagen.
Omröstning 6 - 2. Föredragandens skiljaktiga mening.
HFD:2020:156 Årsboksbeslut (Finlex)
HFD 1.8.2016 L 3262 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Förvaltningstvistemål – Behov av hjälp – Lagens subsidiaritet – Socialvårdslagen
A ansökte om serviceboende. Tjänsteinnehavaren avslog ansökan. A ansökte om omprövning och krävde att antingen bli beviljad serviceboende i enlighet med handikappservicelagen eller en institutionsvårdplats. Nämnden ändrade inte tjänsteinnehavarens beslut. Nämnden anser att A utifrån sitt behov av hjälp och sina omständigheter inte kan anses vara en person med svår funktionsnedsättning på grund av sina sjukdomar på det sätt som handikappservicelagen avser när det kommer till serviceboende. Nämnden ansåg att det vid bedömningen av om en person med svår funktionsnedsättning har rätt till serviceboende i enlighet med handikappservicelagen ska fästas uppmärksamhet vid uppfyllandet av personens självbestämmanderätt och förmåga att uttrycka sina egna behov och sin uppfattning om hur vården ska ordnas. Enligt ett ställningstagande från sjukhusets psykogeriatriska avdelningsgrupp i mars 2014 behöver A vård och omsorg dygnet runt och är inte förmögen att ta ställning i sina ärenden.
Förvaltningsdomstolen upphävde nämndens beslut och återförvisade ärendet till nämnden. Förvaltningsdomstolen behandlade ersättningskravet angående kostnaderna för serviceboendet som ett förvaltningstvistemål och bekräftade att A har rätt att få ersättning av kommunen för sitt serviceboende för de kostnader som uppstått från och med den 8 augusti 2014.
Enligt förvaltningsdomstolen nämns det i bestämmelsen om personlig assistans i handikappservicelagen att syftet med personlig assistans är att den ska hjälpa en gravt handikappad att göra sina egna val och att den gravt handikappade måste ha resurser att uttrycka assistansens innehåll. Något motsvarande nämns inte bestämmelserna om serviceboende, och rätten till serviceboende i enlighet med handikappservicelagen förutsätter därmed inte att personen själv ska kunna definiera den assistans och de stödåtgärder som han eller hon behöver. Att en person behöver vård och omsorg är inte ett hinder för att bevilja serviceboende i enlighet med handikappservicelagen om behovet av vård inte främst förutsätter sjukvårdskunnande eller annan specialkompetens.
A har Parkinsons sjukdom, vilket konstaterades år 2000. A:s funktionsförmåga har försämrats i synnerhet på grund av sjukdomsrelaterad demens och andra kognitiva symptom. Enligt den framlagda utredningen behöver A assistans i de flesta dagliga sysslor, som med att sköta hygien, påklädning och delvis också vid måltider. A har dock god motorisk funktionsförmåga och behöver inga hjälpmedel för att röra sig. A kan också kommunicera delvis, även om talet är otydligt.
Utredningen av ärendet visar att A behöver assistans fortlöpande och i stor omfattning. A:s behov av hjälp har i sjukdomsskedet i den framlagda utredningen kunnat skötas med hjälp av öppenvårdens tjänster. A är därmed en sådan person med svår funktionsnedsättning som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen som nödvändigt behöver serviceboende för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. A:s rätt att få tjänster i samband med serviceboende för svårt funktionshindrade i enlighet med handikappservicelagen har inte kunnat åsidosättas genom att ordna tjänster med stöd av socialvårdslagen. HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 1.8.2016 L 3262 (pdf 103 kb – på finska)
HFD 18.7.2016 L 3192 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Ersättning av kostnader
Genom sitt beslut 2.11.2012 hade kommunen avslagit A:s intressebevakare B:s ansökan om att kommunen skulle ersätta kostnaderna för A:s övernattning på vårdhem X. Dessa kostnader har man tvingats täcka med lånemedel. Kommunen konstaterade att den har rätten att fatta beslut om sättet att ordna serviceboende i enlighet med handikappservicelagen. Kommunen ansåg att de tjänster som ordnades hemma var tillräckliga för A.
Förvaltningsdomstolen ålade kommunen att ersätta en del av A:s kostnader. Både kommunen och A överklagade till högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen behandlade inte kommunens överklagan eftersom den inkom för sent. Däremot ålades kommunen utifrån A:s överklagan att ersätta alla A:s kostnader.
Högsta förvaltningsdomstolen gav följande motivering:
A är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen som kommunen har ordnat serviceboende åt sedan 1998. Från början omfattade serviceboendet vård och tillsyn dygnet runt. Vården och tillsynen dygnet runt har sedan den 1 juli 2009 ersatts nattetid av att A varje dag mellan klockan 22–7 haft tillgång till ett armband med trygghetslarm och möjlighet att på det sättet tillkalla hjälp vid behov. På grund av den självdestruktivitet som hör ihop med A:s bipolära sjukdom har A inte upplevt att boendet är ordnat på ett tryggt sätt.
A har av psykiska skäl varit inlagd en kort period i december 2011 och igen i augusti 2012 och därefter från den 2.9.2012 till den 12.10.2012 då A vid utskrivningen i stället för att skickas till sin bostad skickades till vårdhem Y som intressebevakaren ordnat och där vård och tillsyn erbjöds dygnet runt. Kommunen har ordnat en plats åt A på ett annat vårdhem som erbjuder vård dygnet runt den 21 december 2012, dit A kunde flytta den 10 januari 2013 när ändringsarbetena av bostaden var klara.
Det tillfälliga boendet på vårdhem X föranledde kostnader på totalt 18 555 euro för A, och kommunen har vägrat ersätta dem på grund av att A som klient inom psykiatrisk rehabilitering inte alls är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen.
Förvaltningsdomstolen har å sin sida ansett att A är en person med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen, men att kommunen bara har försummat A:s omständigheter när det gäller vård och tillsyn i samband med serviceboende nattetid, så ersättningen ska inte betalas till det belopp som A krävt.
I sitt besvär har A och intressebevakaren framfört att det i praktiken inte fanns tillgång till sådan service någonstans där servicen skulle ha getts separat i A:s hem eller någon annanstans nattetid, och i A:s situation gick det inte heller att tänka sig att A under ett dygn skulle ha förflyttat sig till olika platser för att få tillräcklig vård och tillsyn.
Högsta förvaltningsdomstolen anser, till skillnad från förvaltningsdomstolen, att kommunen med beaktande av utredningen om A:s situation har försummat att ordna tjänster dygnet runt i samband med serviceboende i enlighet med handikappservicelagen och -förordningen som var nödvändiga för A vid utskrivningen från sjukhuset, eftersom A inte fick vård och tillsyn nattetid. Till följd av detta försummande har A tvingats skaffa nödvändig boendeservice någon annanstans. Därför är kommunen skyldig att ersätta alla kostnader för A:s tillfälliga boende.
KHO 18.7.2016 T 3192 (pdf 131 kt - på finska)
HFD 17.5.2016 L 2191 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Behov av hjälp – Lagens subsidiaritet – Socialvårdslagen
A ansökte om serviceboende i enlighet med handikappservicelagen. Kommunen beviljade serviceboende för perioden mellan den 22.11.2013-28.2.2014, men gav avslag på ansökan från och med den 1.3.2014 efter att ha konstaterat att det i det dagsprogram som A framlagt inte framkom ett sådant fortlöpande behov av hjälp i stor utsträckning som avses i 11 § i handikappserviceförordningen. Dessutom är tjänsterna enligt handikappservicelagen subsidiära i förhållande till service och stöd som ordnas med stöd av andra lagar. A hade en möjlighet att få tillräckliga tjänster med hjälp av den service som närståendevården och hemvården erbjuder.
A överklagade till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut och konstaterade att A trots bestämmelsen om handikappservicelagens subsidiaritet i 4 § 1 mom. i samma lag hade rätt till serviceboende enligt handikappservicelagen, eftersom A ska anses vara en sådan gravt handikappad person som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen, som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor. A:s rätt till serviceboende har inte kunnat åsidosättas genom att erbjuda motsvarande tjänster enligt socialvårdslagen såsom hemvård.
Kommunen överklagade till högsta förvaltningsdomstolen. HFD avslog överklagan och ålade kommunen att ersätta A:s rättegångskostnader.
HFD 17.5.2016 L 2191 (pdf 88 kb – på finska)
HFD 14.6.2011 L 1601 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Personlig assistans – Hemvård – Behov av hjälp
I ärendet hade en person fått en vänstersidig förlamning 2006 och blivit rullstolsburen. Personen behöver hjälp med att flytta över till rullstolen, med att sköta personlig hygien, delvis med påklädning, med matlagning, hushållssysslor och andra dagliga sysslor. I övrigt klarar sig personen självständigt i sin bostad. Genom ett beslut 22.6.2009 har personen beviljats personlig assistent 63 timmar i veckan mellan den 1.6. - 31.8.2009. Dessutom har personen besökts av hemvårdens kvällspatrull.
Förvaltningsdomstolen konstaterade, efter att ha beaktat utredningen om personens hjälpbehov och om de tjänster som personen redan får, att personen inte nödvändigtvis kan anses behöva serviceboende för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 14.6.2011 L 1601 (pdf 85 kb – på finska)
HFD 25.3.2011 L 832 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Personlig assistans – Behov av hjälp
I motiveringarna till sitt beslut konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att handikappservicelagen inte innehåller en allmän definition av svår funktionsnedsättning, utan för varje serviceform avsedd för gravt handikappade i enlighet med 8 § 2 mom. i den nämnda lagen finns det en separat bestämmelse antingen i den nämnda lagen eller i handikappserviceförordningen om vem dessa tjänster ska ordnas för.
De personer som anses ha en svår funktionsnedsättning när serviceboende ordnas definieras i 11 § i handikappserviceförordningen. Definitionen av personer med svår funktionsnedsättning som är berättigade till personlig assistans ingår i 8 c § 3 mom. i samma lag. Dessa definitioner av svår funktionsnedsättning avviker från varandra.
Det faktum att personen i ärendet beviljats personlig assistans på grundval av handikappservicelagen föranleder i förhållande till det som yttras ovan i sig inte att förutsättningarna för att personen ska få serviceboende enligt handikappservicelagen och -förordningen skulle uppfyllas.
HFD 25.3.2011 L 832 (pdf 45 kb - på finska)
HFD 4.12.2007 L 3127 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Minnessjukdom – Socialvårdslagen
I ärendet hade en persons ansökan om ordnande av serviceboende avslagits för att personen inte på grund av demenssjukdom kunde anses vara en person med svår funktionsnedsättning med rätt till serviceboende i enlighet med 11 § i handikappserviceförordningen.
Av de läkarutlåtanden som bifogats till handlingarna framkom det att personen insjuknat i demens, vilket medfört att personen fortgående behöver hjälp med att äta, klä på sig, tvätta sig och gå på toaletten. Boendet hade ordnats så att personen bott på en kommunal enhet som erbjöd boendeservice i enlighet med socialvårdslagen och vars tjänster var avsedda för äldre klienter med minnesstörningar och demens.
FD ansåg att personen inte var i behov av institutionsvård och att socialnämnden inte hade kunnat åsidosätta personens rätt att få särskilda tjänster i samband med serviceboende enligt handikappservicelagen och lagen om klientavgifter avgiftsfritt genom att ordna motsvarande tjänster som avgiftsbelagda tjänster med stöd av socialvårdslagen.
HFD upphävde FD:s beslut och ansåg med beaktande av utredningen i handlingarna att personen utifrån hjälpbehov och andra omständigheter inte kunde anses vara en sådan person med svår funktionsnedsättning som har rätt till serviceboende och som skulle ha behövt serviceboende för att klara de funktioner som hör till normal livsföring.
HFD 16.12.2005 L 3369 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning
Socialnämnden hade avslagit ansökan om personlig assistent i enlighet med handikappservicelagen till en person som drabbats av bland annat afasi och apraxsi efter en hjärninfarkt, eftersom vården skulle ordnas som service i enlighet med den lagstiftning som har företräde, det vill säga socialvårdslagen.
FD har upphävt nämndens beslut, eftersom sökanden måste anses ha en svår funktionsnedsättning och måste få serviceboende till exempel med hjälp av en personlig assistent. HFD ändrade inte kontentan av förvaltningsdomstolens beslut, men uttalade att bestämmelsen i 4 § 1 mom. i handikappservicelagen då är subsidiär och nämnden kan inte åsidosätta personens rätt att få tjänster i samband med serviceboende för personer med svår funktionsnedsättning i enlighet med handikappservicelagen genom att ordna tjänster som avgiftsbelagda tjänster i enlighet med socialvårdslagen.
Serviceboende för äldre personer
HFD 20.12.2018 L 6097 – Serviceboende – Svårt funktionshinder – Åldrande - Socialvårdslagen
A sökte ändring till kommunens beslut enligt vilken kommunen hade avlagit A:s ansökan om serviceboende med stöd av handikappservicelagen. Boendet kunde enligt kommunen förverkligas med stöd av socialvårdslagen.
Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut och återförvisade ärendet för en ny behandling. Utredningen i ärendet visar att A har drabbats av hjärnskada och förlamning till följd av trafikolycka 1999. Han har också haft hjärtinfarkt 2004 och en hjärnstroke 2006. Efter olyckan och hjärnstroken har A dock rehabiliterats till följd av vilket han kan bo hemma. A:s fru har vårdat honom fram tills 2009 då han flyttade till ett vårdhem. Enligt läkarutlåtandet har symptomen hos A förvärrats genom åren och hans nuvarande hälsotillstånd är mycket svag och han är i behov av heldygnsomsorg. Vidare bedöms det i läkarutlåtandet att hjälpbehovet i första hand beror på trafikolyckan och att effekterna av åldrandet är sekundära.
Enligt förvaltningsdomstolen uppfyller A:s hjälpbehov de lagstadgade förutsättningarna för serviceboende, men det ska avgöras om ansökningen kan ha avslagits på grund av att försämringen av A:s funktionsförmåga inte skulle vara en följd av trafikolyckan eller hjärnstroken, utan en följd av åldrande. Förvaltningsdomstolen konstaterade att det, till skillnad från personlig assistans, inte förutsätts i serviceboende att behovet av hjälp inte i första hand beror på åldrande. Dessutom nämns det i handikappservicelagens förarbeten att det inte förutsätts någon övre eller nedre åldersgräns för beviljandet av service och stöd vid handikappservice, utan det enda kriteriet är det behov som en persons handikapp eller sjukdom föranleder samt ett separat definierat gravt handikapp. Också äldre handikappade personer samt de som blivit funktionshindrade vid högre ålder har rätt till service och stöd vid handikappservice på samma grunder som andra handikappade.
Det behov av hjälp som i första hand beror på normalt åldrande ordnas dock inte med stöd av handikappservicelagen. I rättspraxis har det ansetts att serviceboende som ordnas enligt handikappservicelagen inte skulle ordnas för sådana äldre personer vilkas behov av vård och omsorg vanligen ordnats genom institutionsvård i ålderdomshem eller serviceboende med heldygnsomsorg enligt socialvårdslagen.
Förvaltningsdomstolen ansåg att, trots att A hade rehabiliterats efter trafikolyckan och hjärnstroken till följd av vilket han kunde bo hemma, man inte kan dra slutsatsen tvärtemot läkarutlåtandet att hans behov av hjälp i första hand inte beror på trafikolyckan och hjärnstroken. Utredningen visar att A har redan 2009 behövt hjälp i den mån att kommunen ordnade en plats i serviceboende för honom. I sin helhet kan det ökade behovet av hjälp anses vara främst på grund av gravt handikapp, även om åldrande kan ha bidragit till A:s funktionsförmåga. Således ansågs A vara en gravt handikappad person enligt 11 § i handikappserviceförordningen.
HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 20.12.2018 L 6097 (pdf 87 kb – på finska)
HFD: 19.9.2016/3907 Korta referat
År 1944 födda A:s funktionsförmåga hade försvagats till följd av en hjärnblödning år 2013 och en infarkt i hjärnbarken år 2014, varför han nu behövde mycket hjälp med dagliga sysslor. Före hjärnblödningen hade A kunnat röra sig självständigt med stöd av käpp, men efter den endast korta sträckor och med stöd. Nämnden ansåg att A:s insjuknande hängde samman med hans åldrande och att hans behov av assistans till denna del skulle tillgodoses med stöd av socialvårdslagen, som är primär i förhållande till lagen om service och stöd på grund av handikapp.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A inte skulle betraktas som en sådan äldre person vars funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder. A:s behov av hjälp borde således ha tillgodosetts med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde förvaltningsdomstolens beslut, enligt vilket A var berättigade till serviceboende enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp.
HFD 1.9.2016 L 3673 – Serviceboende – Personlig assistans – Svår funktionsnedsättning – Åldrande – Lagens subsidiaritet – Socialvårdslagen
A ansökte om personlig assistans och serviceboende i enlighet med handikappservicelagen. Kommunen avslog ansökningarna och konstaterade att A inte uppfyller kriterierna för svår funktionsnedsättning varken för personlig assistans eller för serviceboende. Även om personen har kronisk Ehlers-Danlos syndrom, är inte det orsaken till den försämrade funktionsförmågan, utan orsaken är åldrande. En synskada medför inte i sig behov av omfattande personlig assistans eller serviceboende.
A överklagade till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen ansåg att A inte kunde anses vara en person med svår funktionsnedsättning vad personlig assistans beträffar. A:s hjälpbehov beror främst på en synskada orsakad av glaukom och nedsatt rörlighet orsakad av Ehlers-Danlos syndrom. Förvaltningsdomstolen ansåg att synskadan främst berodde på åldrande. Även om Ehlers-Danlos syndrom är en ärftlig sjukdom, och sjukdomen inte i sig kan anses bero huvudsakligen på åldrande, ansåg förvaltningsdomstolen att den förvärrade problemen med funktionsförmågan på grund av tidpunkten, så att de måste anses bero på åldrande.
Beträffande serviceboende konstaterade förvaltningsdomstolen att A enligt den utredning som framlagts behöver hjälp med nästan alla dagliga funktioner och att hjälpbehovet är fortlöpande. Enligt den utredning som inkommit i ärendet bestod hjälpbehovet främst av hemservice som ordnas med stöd av socialvårdslagen. I ärendet har det inte framkommit att de tjänster A behöver inte skulle vara tillräckliga och gå att ordna på ett sätt som passar A stöd av socialvårdslagen. När handikappservicelagens subsidiaritet togs i beaktande, ansåg förvaltningsdomstolen att A under dessa omständigheter inte kunde anses ha rätt till serviceboende i enlighet med handikappservicelagen.
A överklagade till högsta förvaltningsdomstolen. HFD konstaterade att den största riskfaktorn för glaukom är högt ögontryck enligt ett utlåtande från en specialist på ögonsjukdomar. Det vanliga är att patienterna inte har några symptom i sjukdomens inledande fas. Det är först när synfältsdefekterna har framskridit tillräckligt långt som patienterna börjar får synsymptom. Även om förekomsten av glaukom ökar med åldern, orsakas glaukom inte enbart av ålder. Därmed hör glaukom inte till normalt åldrande, utan det är en progressiv ögonsjukdom som i värsta fall leder till blindhet. Enligt ett utlåtande från en specialist i ortopedi har Ehlers-Danlos syndrom ett förlopp som hos A i huvudsak drabbat de övre extremiteterna och uttryckligen en mekanisk instabilitet i axlarna och det har orsakat försämrad funktionsförmåga vilket inte är en normal åldersrelaterad process, utan sjukdomens fysiologiska förlopp.
Av läkarutlåtanden och den övriga utredning som finns i handlingarna framgår det att A på grund av sina skador och sjukdomar nödvändigt behöver assistans för att klara sina normala livsföring. Dessa sjukdomar och de begränsningar som de medför för funktionsförmågan har ingen koppling till åldrande. Därför ska A anses vara en person med svår funktionsnedsättning som har rätt till personlig assistans och serviceboende enligt 8 § 2 mom. och 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen. Det har heller inte funnits anledning att ge avslag på dessa tjänster på grund av att A inte skulle klara av att definiera sitt behov av assistans och stödåtgärder. Kommunen måste ordna personlig assistans och serviceboende åt A. Därmed ska förvaltningsdomstolens och social- och hälsovårdsnämndens andra avdelnings beslut upphävas och ärendet återföras till avdelningen för att ordna personlig assistans och serviceboende.
HFD:2016:28 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Äldre person
A, som var född år 1922, behövde kontinuerligt mycket hjälp med sina dagliga sysslor. Vården och omsorgen om A var ordnad genom resurserat serviceboende enligt socialvårdslagen. Ärendet gällde A:s rätt till service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen).
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att när handikappservicelagen stiftades, hade avsikten varit att serviceboende skulle ordnas för en snäv grupp av personer. Det hade inte varit meningen att boendeservice med stöd av handikappservicelagen skulle ordnas för ett stort antal sådana äldre personer vilkas behov av vård och omsorg vanligen ordnats genom institutionsvård i ålderdomshem och numera allmänt också genom resurserat boende enligt socialvårdslagen.
Enligt definitionen i 3 § 2 punkten i lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (äldreservicelagen) avses med äldre person en person vars fysiska, kognitiva, psykiska eller sociala funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att inga åldersgränser hade ställts för rätten att få serviceboende enligt handikappservicelagen och att denna rätt inte var åldersbetingad. Om en socialvårdsklients behov av hjälp med dagliga sysslor dock beror på sådan nedsatt funktionsförmåga som avses i 3 § 2 punkten i äldreservicelagen, kan hjälpbehovet inte anses bero på handikapp eller sjukdom på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A inte skulle betraktas som en sådan gravt handikappad person för vilken kommunen skulle ordna serviceboende med stöd av handikappservicelagen. A:s behov av service berodde inte på handikapp eller sjukdom på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen, utan hennes funktionsförmåga hade så småningom försämrats i takt med att hon nått hög ålder.
HFD 20.2.2015 L 476 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Åldrande
A ansökte om serviceboende med stöd av handikappservicelagen. Kommunen avslog ansökan genom att hänvisa till att A:s problem med funktionsförmågan är åldersrelaterade. A överklagade till förvaltningsdomstolen. A var en 77-årig man med diagnoserna ospecificerad ischemisk hjärtsjukdom, högt blodtryck, godartad förstoring av prostatan, ospecificerat depressionstillstånd, sena effekter av cerebral infarkt och obstruktiv sömnapné. Enligt ett läkarutlåtande behövde A i praktiken hjälp med alla dagliga sysslor, med att tvätta sig och laga mat. A klarade inte av att självständigt sköta några ärenden utanför hemmet och behovet av assistans, handledning och tillsyn var fortlöpande. Försämringen av A:s funktionsförmåga hade konstaterats 2005 och bedömts vara bestående.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen enbart gäller personlig assistans. Det finns inga bestämmelser om åldersgränser för att bevilja serviceboende, utan den enda grunden är att en person med svår funktionsnedsättning på grund av skada eller sjukdom har ett behov av att få tjänster i samband med boende som är nödvändiga i det dagliga livet. Eftersom faktorer som har med åldrande att göra inte är ett hinder för att bevilja service och eftersom serviceboende enligt handikappservicelagen ska ordnas för en person med svår funktionsnedsättning som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring, och andra avgiftsbelagda socialvårdstjänster inte är tillräckliga eller lämpliga, kunde inte kommunen avslå A:s ansökan på den grund som användes.
HFD 20.2.2015 L 476(pdf 102 kb – på finska)
Serviceboende för barn och unga
HFD 3.9.2018 L 4005 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Barn – Hemsjukvård – Lagens subsidiaritet
Staden har i enlighet med handikappservicelagen beviljat A (född 2009) serviceboende hemma på viss tid, eftersom det var meningen att servicen i fortsättningen skulle genomföras som hemsjukvård av HUS i A:s hem.
A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen som avslog besväret. Enligt den utredning som inkommit i ärendet är A en 8-åring med grav utvecklingsstörning som är rörelsehindrad och syn- och hörselskadad. Dessutom har A en utvecklingsstörning i svalget som gör att A har trakeostomi och även gastrostomi. På grund av sin funktionsnedsättning och i synnerhet på grund av trakeostomin behöver A hjälp dygnet runt. A:s assistansbehov hade dittills tryggats med serviceboende hemma med stöd av handikappservicelagen. Det senaste beslutet hade fattats på viss tid, eftersom servicen i fortsättningen skulle genomföras av HUS i A:s hem som hemsjukvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen i stället för i enlighet med handikappservicelagen. Beslutet att genomföra vården som hemsjukvård motiverades med att A behöver fortlöpande tillsyn och vård på grund av sin sjukdom. Förvaltningsdomstolen konstaterade att tjänsterna enligt 4 § i handikappservicelagen ordnas i andra hand eller när personen med funktionsnedsättning inte får tillräckliga och lämpliga tjänster med stöd av en annan lag. När man beaktar att A behöver vård som kräver sjukvårdskunnande och utredningen av innehållet i den service som HUS ordnar och producerar, har vården kunnat ordnas som hemsjukvård.
A överklagade till HFD som upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till staden. Enligt HFD är A en sådan gravt handikappad person som avses i 11 § i handikappserviceförordningen. På grund av 4 § i handikappservicelagen är staden enbart skyldig att ordna serviceboende åt A om hemsjukvård inte är en tillräcklig och lämplig tjänst med tanke på A:s servicebehov. När detta bedöms ska man beakta att tjänster i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen och handikappservicelagen inte är serviceformer som utesluter varandra, utan även kan ordnas parallellt. HFD konstaterade att det inte uteslutande är fråga om sjukvård när A:s boende och assistans ordnas, utan A behöver också hjälp med att förflytta sig, klä på sig och med andra funktioner som hör till normal livsföring. Hemsjukvården ansvarar inte för ett sådant hjälpbehov och därmed är det inte en tillräcklig service i förhållande till A:s servicebehov.
HFD 3.9.2018 L 4005 (pdf 129 kb – på finska)
HFD 3.9.2018 L 4002 – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Barn – Hemsjukvård – Lagens subsidiaritet
Kommunen avslog ansökan om serviceboende för A (född 2015).
A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen. Enligt den utredning som inkommit hade A född 2015 en medfödd lymfatisk malformation som medfört att A har en trakeostomi. A skrevs ut i början av 2016 under förutsättning att en vårdring ordnades hemma dygnet runt. För att ordna vårdringen hade A:s mamma ansökt om boendeservice åt A med stöd av handikappservicelagen. A hade dittills haft en vårdring dygnet runt som hemsjukvårdstjänst som ordnades som köptjänst med stöd av 25 § i hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt förvaltningsdomstolen är service och stöd enligt handikappservicelagen också avsedda för minderåriga barn med svår funktionsnedsättning när barnets speciella behov med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå förutsätter tillsyn och omsorg av föräldrarna som överskrider normalt föräldraskap. Det ska ordnas serviceboende åt barnet om barnet fortlöpande behöver väldigt mycket assistans under olika tider på dygnet eller i övrigt. Enligt 4 § i handikappservicelagen ska service och stöd ordnas om en handikappad inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. Av den utredning som inkommit framgick det att A:s vård kräver sjukvårdskunnande, men i övrigt är utvecklingen med undantag av talproduktionen normal i förhållande till barnets ålder. Under dessa omständigheter, när A:s vård i huvudsak förutsätter sjukvårdskunnande, var stadens beslut att ordna vården som hemsjukvård motiverad enligt lagen. Förvaltningsdomstolen förkastade besväret.
A överklagade beslutet till HFD, som inte ändrade på förvaltningsdomstolens beslut. HFD ansåg att A:s särskilda behov av hjälp och stöd under det ifrågavarande utvecklingsskedet har hört samman med vården av lymfatisk malformation. Det behov av hjälp A:s sjukdom medför avviker kännbart från vård och omsorg av ett friskt barn i motsvarande ålder. För att trygga andningen och möjliggöra användningen av trakeostomin har A dessutom behövt ständig assistans och stöd av en vuxen för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Behovet av hjälp när det gäller detta har dock huvudsakligen motsvarat det behov av hjälp som alla små barn i samma ålder har. A har därmed inte kunnat anses vara handikappad i enlighet med 2 § i handikappservicelagen, med särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. Vården som A:s sjukdom kräver har kunnat ordnas som hemsjukvård.
HFD 3.9.2018 L 4002 (pdf 52 kb - på finska)
Kommentar till besluten HFD 3.9.2018 L 4005 och HFD 3.9.2018 L 4002 av juristgruppen för Handboken om funktionshinderservice:
När det gäller små barn har behov av hjälp som beror på funktionsnedsättning eller sjukdom inte nödvändigtvis ansetts vara ett sådant betydande gravt handikapp som avses i lagen, eftersom små barn även i allmänhet kan anses behöva fortlöpande hjälp för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. När barnet växer ställs behovet av hjälp i relation till behovet av normal vård och omsorg av barn i samma ålder. Ett behov av hjälp som tydligt överskrider åldersnivån kan bero på en funktionsnedsättning eller sjukdom. Barnets individuella situation ska dock alltid beaktas. Därefter ska det bedömas separat om det går att svara på servicebehovet med en tjänst som ordnas med stöd av någon annan lag eller om tjänsterna måste ordnas med stöd av handikappservicelagen.
HFD 20.12.1999 L 4165 – Serviceboende – Personlig assistans – Närståendevård – Svår funktionsnedsättning
I fallet var det fråga om att ordna serviceboende åt ett barn med utvecklingsstörning hemma med hjälp av ett system med personlig assistens. Det utvecklingsstörda barnets mamma hade fått stöd för närståendevård och tillfällig hemservice vid behov.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att denna service och detta stöd inte kunde anses vara tillräcklig service i enlighet med 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 10 § 2 mom. i handikappserviceförordningen med beaktande av summan på det stöd för närståendevård som barnets mamma fått och de övriga tjänster som barnet beviljats. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att barnet skulle anses vara en person med svår funktionsnedsättning i förhållande till serviceboende.
