Bedömning av behovet av omhändertagande
- Övergripande, individuell bedömning
- Uppväxtförhållanden
- Bedömning av hur skadlig barnets livsstil är
- Stödåtgärder inom öppenvården primära
- Barnets bästa
Grunderna för omhändertagande är
- brister i barnets uppväxtförhållanden eller
- barnets eget beteende.
Omhändertagande på dessa grunder kan ändå tillgripas endast om
- åtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga, möjliga eller tillräckliga i barnets situation och
- vård utom hemmet bedöms motsvara barnets bästa.
Ett beslut om omhändertagande kan fattas endast om det finns lagenliga skäl för det och villkoren för omhändertagande uppfylls.
Barnets enskilda symtom är inte avgörande vid bedömningen av behovet av omhändertagande, utan socialarbetaren ska bedöma barnets övergripande behov av vårdnad.
Till exempel bristfälliga boendeförhållanden, avsaknad av bostad eller otillräcklig försörjning räcker aldrig som enda skäl för omhändertagande. I dessa situationer ska välfärdsområdet avhjälpa bristerna, det vill säga ordna ändamålsenliga boendeförhållanden eller tillräckligt ekonomiskt stöd.
Barnskyddslagen 35 § (Finlex)
Övergripande, individuell bedömning
Omhändertagande är den åtgärd som tillgrips i sista hand för att trygga ett barns uppväxt och utveckling. I första hand ska man sträva efter att barnet kan bo hos sina föräldrar.
Om den bästa lösningen för barnet ändå är vård utom hemmet, ska omhändertagande tillgripas utan dröjsmål. Beslutet ska ändå alltid bygga på individuell prövning av vilken lösning som är bäst förenlig med barnets bästa. När ett omhändertagande övervägs bör man beakta
- barnets bästa
- hur uppväxtförhållandena ser ut
- hur skadlig barnets livsstil är
- hur stödåtgärderna inom öppenvården räcker till.
Ett omhändertagande och en placering förbereds alltid genom pararbete. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter förbereder omhändertagandet tillsammans med en annan socialarbetare eller någon annan anställd som är förtrogen med barnskydd. De anställda har mycket stort utrymme för eget övervägande. Vid bedömningen måste de lita på sin yrkeskompetens.
Bedömningen ska alltid vara tillräckligt mångsidig. Till yrkeskompetensen hör också konsultera andra experter när situationen så kräver. Ofta behövs det information om barnets situation av personer utanför familjen.
Som stöd för bedömningen kan den anställda begära utlåtanden om barnets uppväxt och utveckling av experter, såsom av småbarnspedagogiken, skolan, familjerådgivningen eller hälso- och sjukvården. Socialarbetaren har rätt att få experthjälp av andra myndigheter och experter.
Barnskyddslagen 40–41 § (Finlex)
En multiprofessionell bedömning tillgodoser barnets bästa på bästa sätt i synnerhet i situationer där det finns konflikter eller meningsskiljaktigheter eller där den anställda är osäker på beslutet och söker stöd för sin bedömning. Välfärdsområdet har skyldighet att se till att socialarbetaren har tillgång till den multiprofessionella sakkunskap som behövs i barnskyddsarbetet.
Barnskyddslagen 14 § (Finlex)
Ett omhändertagande påverkar oundvikligen barnets utveckling och möjligheter att hålla kontakt med viktiga personer under omhändertagandet. Myndigheterna ska se till att de träffar barnet tillräckligt ofta och lyssnar till barnets åsikter tillräckligt ofta.
Vad som är tillräckligt ofta bedömer den anställda utgående från sin erfarenhet. Vissa barn framför sina åsikter lätt, medan andra har svårt att uttrycka sin åsikt.
Det är frivilligt att uttrycka sin åsikt. Barnet har också rätt att låta bli att uttrycka någon åsikt om saken och ska vara medvetet om den här rätten. När ett barn känner sig tryggt kan hen också lättare uttrycka sin åsikt. Också barnets ålder och utvecklingsnivå påverkar på vilket sätt barnets åsikt kan utredas.
Om det finns flera barn i familjen, har de rätt att bemötas som individer, var och en från sitt eget utgångsläge. Barnens åsikter kan inte buntas ihop till en och man kan inte utgå ifrån att de har samma åsikt om situationen. Behovet av omhändertagande ska utredas separat för varje barn. Grunderna för omhändertagande kan vara olika för varje barn eller kan saknas för något av barnen.
Principerna för bedömningen är att den ska vara noggrann, opartisk och tydlig. En respektfull och saklig interaktionsrelation förutsätter att man diskuterar den information som insamlas under bedömningen med föräldrarna och barnet redan under bedömningens gång och inte enbart i slutskedet.
Uppväxtförhållanden
Vid bedömningen av barnets behov av omhändertagande utreds barnets uppväxtförhållanden. Man måste bedöma vilket alternativ som är förenligt med barnets bästa: att barnet stannar i hemmet eller att barnet omhändertas.
Med uppväxtförhållanden avses inte enbart förhållandena inom hemmets väggar, utan hela den livsmiljö som ingår i vårdnadshavarens övervakning och fostringsansvar.
Omhändertagande ska tillgripas om uppväxtförhållandena allvarligt äventyrar eller hotar att äventyra barnets utveckling eller hälsa och öppenvårdens stödåtgärder inte är tillräckliga, möjliga eller lämpliga.
Barnskyddslagen 40 § (Finlex)
Socialarbetaren ska bedöma hurdana förhållanden som är så farliga att omhändertagande är det bästa alternativet för barnet. Det är särskilt viktigt att höra alla parter i familjen.
Det är viktigt att utreda barnets åsikt. Om barnet är mycket litet, kan man till exempel iaktta barnets lekar, teckningar och agerande.
Att utreda barnets åsikt är också annat än att ställa frågor och få svar. Det handlar om att nå barnets inre värld.
Det är viktigt att diskutera med andra experter som arbetar med barnet och det hjälper en att utreda barnets och familjens situation.
Beslutsprocessen vid omhändertagande
Barnets grundläggande vård
Brister i den grundläggande vården kan äventyra barnets utveckling allvarligt.
Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt 1 § (Finlex)
Föräldrarna eller vårdnadshavarna ska se till att barnet får
- mångsidig och tillräcklig kost
- tillräcklig vila (regelbunden dygnsrytm)
- kläder enligt väder
- tillräcklig omsorg om hygien och renlighet (till exempel blöjbyte tillräckligt ofta på spädbarn), omsorg vid specialbehov (till exempel om barnet har en allergi, sjukdom eller funktionsnedsättning ska barnets specialdiet, undersökningar och sjukvård beaktas i den grundläggande vården).
Förståelse och stöd
I fostran är det viktigt att bry sig om barnet och ha en varm relation till barnet.
Föräldrarna eller vårdnadshavarna ska se till att
- barnet får tillräcklig handledning i skolgången och på fritiden
- fostran inte är för sträng men inte heller likgiltig
- barn under skolåldern inte lämnas ensamma hemma, och inte heller äldre barn en längre tid (till exempel skolbarn ett helt veckoslut)
- de kan övervaka vilka kompisar barnet rör sig med och vad barnet gör på sin fritid
- användning av rusmedel inte tillåts
- barnet inte undertrycks, agas eller utsätts för annan kränkande behandling.
Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt 1 § (Finlex)
Därtill ska den anställda bedöma om barnets föräldrar ger barnet
- förståelse
- trygghet och ömhet
- övervakning och handledning enligt barnets ålder
- ansvar enligt barnets ålder och stöd i sin utveckling till självständighet
- stöd för skolgången.
Därtill bör man iaktta om föräldrarna eller vårdnadshavarna beaktar barnens individuella behov och önskemål.
Barnets uppväxtmiljö
När man bedömer barnets uppväxtmiljö skall man fästa uppmärksamhet vid bland annat följande saker:
- Barnet har ett permanent, tryggt hem där det inte förekommer livsföring som är olämplig för barn.
- Barnet kan lita på sina vårdnadshavare och deras löften.
- Barnet får mångsidig stimulans.
- Barnet har bestående människorelationer.
- Barnet kan leva utan rädsla för våld.
- Barnet behöver inte bevittna en kriminell livsstil.
Uppväxtmiljön ska vara trygg och stimulerande. Brister i omsorgen kan synas på många olika sätt. De kan bero på att föräldrarnas förmåga att fostra och vårda barnet är bristfällig eller att föräldrarna inte orkar. De kan bero på drogmissbruk eller mentala problem eller flera olika faktorer.
Man bör ändå komma ihåg att drogmissbruk eller mentala problem inte i sig är en grund för omhändertagande, utan hur konsekvenserna av det märks i barnets liv och omsorgen om barnet. Omhändertagande ska tillgripas om föräldern inte själv söker eller får stöd och hjälp med sina problem och inte lyckas ta hand om barnet.
Försummelse av nödvändig hälso- och sjukvård eller illabehandling, såsom misshandel eller sexuellt utnyttjande, är en grund för omhändertagande.
Problem som gäller interaktionen, såsom isolering eller interna konflikter inom familjen, kan också äventyra barnets uppväxt och utveckling allvarligt. Det kan vara så att familjemedlemmarna inte kan komma överens i konflikter och att situationen eskalerar till våld. Barnen kan bli tvungna att ta för mycket ansvar för sig själva, sina syskon eller sina föräldrar, så att den egna utvecklingen och bastryggheten rubbas.
Grunden för omhändertagandet kan också vara bristande trygghet och säkerhet. Det handlar inte alltid om brister i hemmet, utan om andra problem i barnets uppväxtförhållanden som föräldrarna inte kan eller vill ingripa i. Det kan synas till exempel i form av en likgiltig inställning till barnet och det som barnet gör.
Man bör också observera om förälderns och barnets anknytningsrelation är tillräckligt stark. Vid skilsmässor kan barnet bli ett redskap i föräldrarnas konflikter på ett sätt som utgör en riskfaktor för barnets utveckling.
Det är också viktigt för barnets utveckling att barnet får umgås med personer som är viktiga för hen. Därför måste man säkerställa att barnet inte isoleras från viktiga personer och miljöer.
Eftersom det också är frågan om att bekämpa en hotande fara, kan barnet omhändertas redan innan man kan bevisa att barnets hälsa redan har äventyrats allvarligt eller att utvecklingen har försenats.
Bedömning av hur skadlig barnets livsstil är
Ett barn kan omhändertas på grund av sitt eget beteende om hen äventyrar sin hälsa eller utveckling allvarligt. Sådant beteende är till exempel rusmedelsbruk eller brottsliga gärningar som inte kan anses obetydliga. Barnets utveckling eller hälsa måste äventyras allvarligt och detta måste kunna bevisas konkret.
Barnskyddslagen 40 § (Finlex)
Vid bedömningen av livsstilen måste man vara mycket försiktig. Man bör i första hand överväga om stödåtgärder inom öppenvården kunde hjälpa. Om de inte är tillräckliga, möjliga eller lämpliga och om barnet äventyrar sin hälsa eller utveckling allvarligt, ska omhändertagande tillgripas.
Vid bedömningen av hur skadlig barnets livsstil är bör man särskilt uppmärksamma
- barnets rusmedelsbruk (rikligt bruk eller blandmissbruk av alkohol, droger, läkemedel eller lösningsmedel)
- brottsliga gärningar eller brottslig livsstil (till exempel upprepade snatterier, inbrott, kraftig våldshandling eller återkommande våldsbeteende eller upprepade rusmedelsbrott).
Vid bedömningen bör man också observera
- om barnet försummar sin skolgång (till exempel om ingen lösning på skolproblemen har hittats i samarbete med skolmyndigheterna och elevvården)
- om barnet har en asocial livsstil (rymning, brist på samarbete, missanpassning i omgivningen, likgiltig inställning till andra, brist på empati osv.)
- om barnet upprepade gånger beter sig självdestruktivt (också att försumma sin egen vård, till exempel behandling av diabetes, kan vara självdestruktivt).
Livsstilens skadlighet måste bedömas som en helhet och med tanke på hela livssituationen. Enskilda faktorer utgör sällan ensamma en tillräcklig grund för omhändertagande. Exempelvis försummelse av skolgången kan vara en faktor i beslutet om omhändertagande. Då kan det vara frågan om brister i omsorgen och barnets uppväxtförhållanden. Enbart försummelse av skolgången är ändå inte en tillräcklig grund för att omhänderta barnet.
Barnets skoltrötthet eller beteendeproblem i skolan kan ha många orsaker. Problem som gäller skolgången bör i första hand lösas inom elevvården eller med andra metoder inom bildningsväsendet, till exempel genom att ordna tillräckliga möjligheter till specialundervisning eller assistenthjälp i skolan. Barnets och familjens situation bör utredas i sin helhet.
Hälso- och sjukvården har det primära ansvaret för att ordna vård för ett psykiskt sjukt barn. Barnet måste få de mentalvårdstjänster som de behöver även utan en klientrelation inom barnskyddet och omhändertagande. Vården ska i första hand ordnas enligt mentalvårdslagen.
Mentalvårdslagen
Omhändertagande kan tillgripas först om vårdnadshavaren inte går med på att föra barnet till vård som bedömts vara nödvändig eller om mentalvårdstjänsterna inte på egen hand kan trygga barnets hälsa och utveckling.
Omhändertagande är inte förenligt med barnets bästa, om barnet i första hand är i behov av psykiatrisk vård. Det är givetvis möjligt att barnet behöver både vård utom hemmet och psykiatrisk vård. Därför bör barnskyddet ha tillgång till tillräcklig psykologisk och psykiatrisk expertis för att kunna bedöma och identifiera dylika situationer. Psykiatrisk vård förutsätter stabila uppväxtförhållanden, vilket i vissa fall kan tryggas bäst om barnet omhändertas.
Stödåtgärder inom öppenvården primära
Om stödåtgärderna inom öppenvården är tillräckliga för att hjälpa barnet, ska barnet inte omhändertas. Omhändertagande är möjligt endast om stödåtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga eller möjliga eller om redan vidtagna åtgärder har visat sig vara otillräckliga.
Barnskyddslagen 40 § (Finlex)
Det ska framgå av beslutet om omhändertagande eller ansökan till förvaltningsdomstolen varför stödåtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga, möjliga eller tillräckliga.
Stödåtgärdernas lämplighet
Stödåtgärderna inom öppenvården är ofta olämpliga i situationer där barnet är i omedelbar fara och det är inte är möjligt att överväga stödåtgärder inom öppenvården.
Sådana situationer är exempelvis
- om barnet utsatts för grov misshandel
- om barnet lämnats vind för våg
- om barnet själv gjort sig skyldigt till ett allvarligt brott
- om barnet upprepade gånger gjort sig skyldigt till brott.
Då är det frågan om att trygga barnets säkerhet och avbryta skadligt beteende som äventyrar barnets utveckling eller hälsa.
Stödåtgärderna inom öppenvården kan vara olämpliga om barnets uppväxtförhållanden är sådana att barnet inte kan hjälpas via stödåtgärder inom öppenvården. Det gäller till exempel om barnet utsätts för misshandel eller sexuellt utnyttjande i hemmet.
Det kan också vara så att inga stödåtgärder inom öppenvården är tillräckliga på grund av barnets ålder. Till exempel ett spädbarn behöver så kontinuerlig omvårdnad att föräldrar med till exempel allvarliga missbruksproblem eller mentala problem inte nödvändigtvis kan tillgodose det här behovet ens om de själva får stöd.
Om stödåtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga, ska det motiveras i beslutet varför stödåtgärder inte kunnat användas.
Möjligheten att använda stödåtgärder inom öppenvården
Det är inte möjligt att ordna stödåtgärder inom öppenvården, om barnet eller föräldrarna inte går med på att samarbeta eller motsätter sig stödåtgärder.
Man måste förklara för föräldrarna att samarbete med myndigheterna och mottagande av stödåtgärder inom öppenvården kan vara en viktig förutsättning för att barnet ska kunna vårdas av föräldrarna. Barnet och föräldrarna måste också ges möjlighet att begära stödåtgärder själva.
Stödåtgärderna inom öppenvården är omöjliga också om barnet eller familjen inte kan nås eller om barnet beter sig självdestruktivt och inte förbinder sig till den vård som hen behöver.
Det ska framgå av beslutet om omhändertagande varför det inte har varit möjligt att använda stödåtgärder inom öppenvården.
Stödåtgärdernas tillräcklighet
Stödåtgärderna inom öppenvården är otillräckliga om man har prövat dem men inte har nått positivt resultat.
Ett omhändertagande förutsätter inte att man har prövat alla de stödåtgärder inom öppenvården som räknas upp i lagen. Det väsentliga är att man har prövat med de stödåtgärder som är lämpliga för barnets och familjens situation. Stödåtgärderna ska antecknas i klientplanen.
Det kan vara särskilt svårt att bedöma hur länge olika stödåtgärder ska prövas innan man kan konstatera att de är otillräckliga. Det är svårt att ställa upp exakta tidsramar, eftersom varje fall är unikt och både stödåtgärdernas intensitet och behovet av hjälp varierar.
Man bör ändå komma ihåg att oskäliga dröjsmål vid tillgripandet av omhändertagande eller under placeringsprocessen kan medföra stor skada för barnet. Den skada som en fördröjning medför för barnet är vanligen desto större ju yngre barnet är. Till exempel för spädbarn kan en oskälig fördröjning beroende på situationen medföra mycket stor skada för barnets uppväxt och utveckling.
Beslutet om omhändertagande ska
- beskriva i vilken omfattning och vilka stödåtgärder och tjänster som har ordnats
- berätta vilka stödåtgärder familjen har erbjudits
- beskriva vilka stödåtgärder barnet eller familjen själva önskade sig
- berätta vilken inverkan stödåtgärderna har haft på barnets och familjens situation
- motivera varför stödåtgärderna inte har räckt till för att avhjälpa grunderna för ett omhändertagande.
Barnets bästa
Barnets bästa är ett viktigt villkor för omhändertagande. Vid bedömningen av barnets bästa ska uppmärksamhet fästas vid barnets omsorg, fostran, behov och önskemål. Barnet är en aktiv aktör i sitt eget liv. Situationerna ska därför observeras ur barnets perspektiv. Barnets bästa ska uppfyllas i praktiken.
Barnskyddslagen 4 § (Finlex)
Barnskyddsarbetet utgår från barnets behov, som måste beaktas också i tjänsterna för vuxna. Om barnets och förälderns bästa är motstridiga, ska ärendet avgöras till förmån för barnet.
Vid bedömningen av barnets bästa ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets egen åsikt. Myndigheterna, föräldrarna och barnet självt kan ha helt olika åsikter om vad som är bäst för barnet. I myndighetsarbetet får man överväga om ett omhändertagande är det bästa eller minst dåliga av de alternativ som står till buds.
Bedömningen av barnets bästa är kanske den svåraste fasen i en omhändertagandeprocess. Det är alltid frågan om en helhetsbedömning av barnets individuella situation och specialbehov. Till exempel om familjens boendeförhållanden är mycket dåliga för barnet, ska man i första hand sträva efter att förbättra boendeförhållandena. Också möjligheten att överföra barnets vårdnad ska alltid utredas innan omhändertagande tillgrips.
Beroende på barnens ålder bedöms delvis samma faktorer i livssituationen, delvis olika. När man fastställer barnets bästa bör man beakta barnets ålder och utvecklingsnivå samt familjens helhetssituation.
Olika familjer har olika praxis för bland annat fostran av barn. Därför är det viktigt att diskutera med alla familjemedlemmar. Barnets åsikter och känslor kan utredas dels genom att diskutera, dels genom att observera, undersöka, lyssna och samla in uppgifter till exempel av barnets närstående, skolan och daghemmet.
När ett beslut om omhändertagande fattas bör man bedöma om vård utom hemmet är ett bättre sätt att garantera barnet en harmonisk utveckling, välfärd samt nära och fortgående mänskliga relationer.
Man måste överväga vilket alternativ som bäst ger barnet
- möjlighet till förståelse och ömhet samt övervakning och omsorg i enlighet med ålder och utvecklingsnivå
- en utbildning som motsvarar barnets anlag och önskemål
- en trygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk integritet
- utveckling till självständighet och mognad till ansvarsfullhet
- möjlighet att delta och påverka
- möjlighet till sin egen språkliga, kulturella och religiösa bakgrund.
Beslutet om omhändertagande ska beskriva på vilket sätt vård utom hemmet utgör ett bättre alternativ för att tillgodose barnets behov av vård och fostran än att barnet stannar i hemmet.
Att beakta barnets bästa inom det sociala arbetet innebär att barnet garanteras ett bemötande utifrån sina individuella behov och förväntningar samt möjlighet till utveckling. Det här är en avgörande faktor för alla bedömningar, tolkningar och val inom barnskyddsarbetet. Varje beslut eller avgörande som gäller ett barn ska vara motiverat ur barnets synvinkel.
