Rättspraxis om förvaltningsförfarande
Årsboksbeslut HFD:2024:3
Handikappservice — Omprövningsbegäran — Föredragande — Allmän jävsgrund — Tidigare verksamhet som socialombudsman
A:s ansökan om färdtjänst enligt handikappservicelagen avslogs och även hens omprövningsbegäran avslogs. Omprövningsbegäran hade föredragits av tjänsteinnehavare B som tidigare varit verksam som socialombudsman. I den egenskapen hade B gett råd åt och bistått A som kund inom socialvården.
Frågan gällde om B hade deltagit i behandlingen av omprövningsbegäran som jävig. Bedömningen gällde betydelsen av den allmänna jävsgrunden enligt 28 § 1 mom. 7 punkten i förvaltningslagen. I bedömningen beaktades socialombudsmannens uppgifter i allmänhet och i synnerhet den konkreta utredning som hade lämnats i ärendet om B:s tidigare verksamhet som socialombudsman i förhållande till A.
När man beaktade hur långvarig, intensiv och tidsmässigt nära det nu aktuella ärendet B:s och A:s tidigare kontakt hade varit, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att B:s verksamhet som socialombudsman i A:s ärenden på ett objektivt sätt hade äventyrat B:s opartiskhet i A:s ärende gällande färdtjänst. Inverkan kunde anses vara lika stor som för de enskilt uppräknade jävsgrunderna. Följaktligen hade ett sådant särskilt skäl framförts i ärendet enligt vilket tilltron till B:s opartiskhet hade äventyrats på det sätt som avses i 28 § 1 mom. 7 punkten i förvaltningslagen.
Årsboksbeslut HFD:2024:3 (Finlex)
Årsboksbeslut HFD:2023:109
Handikappservice — Förvaltningsbeslut — Serviceboende — Tidpunkt då rättigheten började — Retroaktiv kostnadsersättning — Förvaltningstvistemål
Tjänsteinnehavaren hade beviljat A serviceboende enligt handikappservicelagen från 1.1.2019. A yrkade att staden förpliktas att retroaktivt från ansökningstidpunkten åt hen ersätta de kostnader som orsakats av att hen varit utan serviceboende.
Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra huruvida ersättningsyrkandet gällande A:s kostnader för serviceboende kunde godkännas i ett förvaltningstvistemålsförfarande för en sådan tid då hen inte ännu med förvaltningsbeslut ansetts som gravt handikappad i förhållande till serviceboendet.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan om graden av A:s handikapp i förhållande till serviceboendet hade avgjorts och skulle avgöras med tjänsteinnehavarens beslut. Eftersom A inte hade sökt ändring i beslutet hade det vunnit laga kraft. I ett förvaltningstvistemålsförfarande kan man inte pröva huruvida A borde ha beviljats serviceboende redan före 1.1.2019. Följaktligen skulle A:s yrkande om ersättning för sina kostnader på grund av serviceboende före 1.1.2019 avslås som ogrundat.
HFD:2023:109 Årsboksbeslut (Finlex)
Årsboksbeslut HFD:2022:20
Förvaltningsprocess - Ny allmän lag (lex generals) - Bestämmelser om ändringssökande - Besvär över förvaltningsdomstolens beslut till högsta förvaltningsdomstolen - Tillståndsplikt för besvär - Besvärstillståndssystem - Besvärs- eller besvärstillståndsärende - Specialomsorger om utvecklingsstörda - Förordna specialomsorger oberoende av personens vilja - Fortsätta specialomsorgerna oberoende av personens vilja
Ledargruppen för specialomsorger beslöt att tillsvidare men högst för ett halvt år fortsätta specialomsorger mot A:s vilja. Beslutet hade underställts förvaltningsdomstolen för godkännande. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär och fastställde beslutet. Enligt den besvärsanvisning som bifogades förvaltningsdomstolens beslut fick beslutet överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.
Frågan gällde om den besvärsanvisning som bifogats förvaltningsdomstolens beslut var lagenligt.
Enligt 81 d § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (specialomsorgslagen) får ett beslut av förvaltningsdomstolen i ett ärende som avses i 33 § 3 mom. överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Över andra beslut av förvaltningsdomstolen får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Sedan lagen om rättegång i förvaltningsärenden trädde i kraft 1.1.2020 har utgångspunkten blivit att förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Inga ändringar har gjorts i 81 d § (381/2016) i specialomsorgslagen i samband med att lagen om rättegång i förvaltningsärenden trädde i kraft eller efter det. Paragrafen har således inte klarlagts att motsvara den nya allmänna regleringen om ändringssökande. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att detta talade för en tolkning där besvär över förvaltningsdomstolens beslut inte förutsätter besvärstillstånd när det är fråga om att förordna specialomsorger för en person oberoende av personens vilja, eller att fortsätta ett sådant förordnande. I samband med att bestämmelserna om ändringssökande i specialomsorgslagen ändrades år 2016 var tanken att ändring i förvaltningsdomstolens beslut som gäller förordnande om specialomsorger oberoende av personens vilja söks genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd.
Huvudregeln för förvaltningsrättsligt ändringssökande har efter ändringen av specialomsorgslagen år 2016 ändrats så, att besvär över förvaltningsdomstolens beslut förutsätter besvärstillstånd. Bestämmelserna i specialomsorgslagen om att söka ändring i ett beslut som gäller specialomsorger oberoende av personens vilja motsvarade vid tidpunkten för ändringen av specialomsorgslagens bestämmelser om ändringssökande den då ikraftvarande allmänna huvudregeln för förvaltningsrättsligt ändringssökande. Därför ska första meningen i 81 d § i specialomsorgslagen tolkas så att sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut från och med 1.1.2020 förutsätter besvärstillstånd. Denna tolkning får stöd också av det som i förarbetena till lagen om rättegång i förvaltningsärenden sägs om besvärstillståndssystemet.
Besvär över förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen förutsatte besvärstillstånd.
Årsboksbeslut HFD:2022:20 (Finlex)
HFD 1.10.2019/4406 Korta referat
Personlig assistans – Arbetsgivarmodellen – Kostnader avlönandet av en assistent föranleder – Bindande behörighet – Besvär eller förvaltningstvistemål
Tjänsteinnehavaren hade beviljat A personlig assistans enligt arbetsgivarmodellen, men så att till en personlig assistent som var familjemedlem eller bodde i samma hushåll inte skulle utgå bland annat ersättning för kvälls-, lördags- eller söndagsarbete. Social- och hälsovårdsnämndens sektion avslog A:s begäran om omprövning. A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen lämnade besvären utan prövning på den grunden att det var fråga om ett ärende mellan assistenterna och staden som gällde en offentligrättslig betalningsskyldighet och därmed skulle behandlas som ett förvaltningstvistemål mellan dem.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ärendet gällde en åt A i enlighet med handikappservicelagen beviljad service i form av personlig assistans. A hade rätt att som klient inom socialvården begära omprövning enligt 50 § i socialvårdslagen av tjänsteinnehavarens beslut som var bindande för och gällde A, och anföra besvär till förvaltningsdomstolen över det beslut som getts med anledning av omprövningen.
Det att staden hade betalat lönen åt A:s personliga assistenter direkt till assistenterna, hade ingen betydelse i frågan. Det var inte fråga om ett ärende som skulle behandlas som ett förvaltningstvistemål mellan de personliga assistenterna och staden. Förvaltningsdomstolen borde inte ha avvisat A:s besvär. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och ärendet återförsändes till förvaltningsdomstolen för ny prövning.
HFD 2019:69 Årsboksbeslut
Närståendevård – Ordnande av ledighet för närståendevårdare - Servicesedlar – Senarelagd ledighet eller ersättning på grund av outtagen ledighet – Besvär eller förvaltningstvistemål
Med anledning av närståendevårdare A:s lagstadgade ledighet hade den vårdbehövande beviljats servicesedlar. Sedlarna skulle användas inom samma år. Nio ledighetsdagar hade för A:s del blivit outtagna under år 2016. A begärde av stad X att få möjlighet att utnyttja de lediga dagarna retroaktivt. Social- och hälsovårdsnämnden i nom X stads samarbetsområde avslog begäran.
A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen och yrkade i första hand på att den ledighet för närståendevårdaren som blivit outtagen under år 2016 skulle beviljas. I andra hand yrkade A att de outtagna lediga dagarna skulle ersättas ekonomiskt. Förvaltningsdomstolen prövade begäran om att flytta de lediga dagarna som besvär över nämndens beslut och avslog besvären. Förvaltningsdomstolen prövade begäran om att de outtagna lediga dagarna skulle ersättas ekonomiskt som ett förvaltningstvistemål och avslog ansökan.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i ärendet var fråga om en meningsskiljaktighet mellan närståendevårdare A och X stad gällande närståendevårdarens lediga dagar. Därför borde förvaltningsdomstolen inte till någon del ha behandlat A:s yrkanden som besvär, utan till alla delar som ett i förvaltningsprocesslagen avsett förvaltningstvistemål. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde och undanröjde förvaltningsdomstolens beslut till den del ärendet hade behandlats som besvär i förvaltningsdomstolen och prövade ärendet som ett förvaltningstvistemål utan att återsända det till förvaltningsdomstolen. Ansökan avslogs. Till den del förvaltningsdomstolen i förvaltningstvistemålet hade avslagit A:s yrkanden, avslogs besvären.
HFD 2017:101 Årsboksbeslut
Förvaltningsdomstolen hade genom sitt beslut i ett förvaltningstvistemål ålagt A, som fungerat som närståendevårdare, att till B stad återbetala de vårdarvoden som utan grund hade betalats till A som stöd för närståendevård. Förvaltningsdomstolen hade avslagit stadens yrkande om att A skulle åläggas att som ersättning för stadens rättegångskostnader i förvaltningsdomstolen betala 250 euro, vilket staden fått betala som rättegångsavgift för förvaltningsdomstolens beslut.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att anledningen till att ärendet kommit till handläggning i förvaltningsdomstolen hade varit att A inte frivilligt hade betalat det penningbelopp som staden B hade yrkat av A. För att få ett verkställbart beslut om återkravet av vårdarvodena hade B:s stad varit tvungen att ansöka om återbetalning av vårdarvodena genom förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen. Dock kunde det inte anses att A i förvaltningsdomstolen skulle ha framfört ett uppenbart ogrundat yrkande på det sätt som avses i 74 § 3 mom. i förvaltningsprocesslagen. Vid bedömningen av frågan gav högsta förvaltningsdomstolen vikt också åt den omständigheten att det beträffande stödet för närståendevård var frågan om ett ärende som gällde en i socialvårdslagen avsedd tjänst eller förmån. Följaktligen kunde A inte åläggas att enligt B stads yrkande ersätta rättegångsavgiften.
Årsboksbeslut HFD:2017:101 (Finlex)
HFD 8.6.2017/2771 Korta referat
Enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda är socialnämnden kommunal specialomsorgsmyndighet. Med hänsyn till detta hade den kommunala sakkunniggrupp som kallas ledargrupp för specialomsorger inte rätt att föra kommunens tala i ett besvärsärende gällande specialomsorger om utvecklingsstörda som kommunen ordnade.
HFD 8.6.2017/2271 Korta referat (Finlex)
Se också HFD 8.6.2017/2271 Hela beslutet (pdf 111 kb, på finska)
HFD 15.6.2017/2874 Korta referat
Till lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda har genom lagen 381/2016, som har trätt i kraft 10.6.2016, fogats en ny 81 d §, enligt vilken ett beslut av förvaltningsdomstolen i ett ärende som avses i 33 § 3 mom. får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen, alltså beslutet i ett ärende som gäller intagning av en person oberoende av hans eller hennes vilja på en verksamhetsenhet för specialomsorger. Över andra beslut av förvaltningsdomstolen får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Till lagändringen har inte fogats någon övergångsbestämmelse.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att 81 d § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda skulle tillämpas i ärenden där förvaltningsdomstolen hade meddelat sitt beslut 10.6.2016 eller senare.
Eftersom förvaltningsdomstolens beslut, som meddelats 24.8.2016 gällde ett barns rätt till rehabiliterande dagvård som avgiftsfri specialomsorg enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda, förutsatte handläggningen av ärendet i högsta förvaltningsdomstolen besvärstillstånd.
HFD 15.6.2017/2874 Korta referat (Finlex)
HFD 19.5.2016/2225. Korta referat
En tjänsteinnehavare som var anställd inom social- och hälsovården i en stad hade med sitt beslut 1.11.2013 ändrat A:s specialomsorgsprogram så att A:s boende ändrades till instruerat boende, från att tidigare ha varit assisterat boende. Till beslutet hänförde sig ett annat beslut av 4.11.2013, som också ändrade A:s boende. Detta beslut gällde inköp av tjänster avseende instruerat boende för A med föreningen B rf som säljare. Enligt anteckningar i besluten hade det förra beslutet fattats med stöd av 34 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och det senare med stöd av 2 § i samma lag.
Till tjänsteinnehavarens beslut fogades likalydande anvisningar om hur omprövning av besluten kunde yrkas. A och hans föräldrar begärde på anvisat sätt omprövning hos en sektion av social- och hälsovårdsnämnden, som avslog deras begäran om att A:s boendeform skulle ändras tillbaka till assisterat boende. A och hans föräldrar sökte i enlighet med den besvärsanvisning som sektionen fogat till sitt beslut ändring hos förvaltningsdomstolen, som avslog deras besvär.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg det vara fråga om sådant ordnande av boende som hörde till specialomsorgen och avses i 2 och 35 § i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Enligt 81 § i nämnda lag ska om sökande av ändring i beslut av bland annat ett kommunalt organs eller en tjänsteinnehavare iakttas vad som föreskrivs i kommunallagen. I 81 § 2 mom. i samma lag föreskrivs att med avvikelse från 1 mom. får ändring i ett beslut av ledargruppen för specialomsorger, socialnämnden eller en kommunal tjänsteinnehavare som gäller meddelande av specialomsorger och upphörande av dem eller godkännande av ett individuellt specialomsorgsprogram sökas genom besvär hos regionförvaltningsverket.
Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde de anvisningar om sökande av ändring som tjänstemannen och social- och hälsovårdsnämndens sektion hade fogat till sina beslut och överförde besvären till att handläggas av regionförvaltningsverket.
