Rättspraxis om rätt att välja hemkommun
Årsboksbeslut HFD:2017:108
Innan B i september 2013 drabbats av en hjärninfarkt hade han vistats och arbetat i både X:s stad och Z:s stad och hade också haft bostad i vardera staden. I Z stad hade B bott tillsammans med sin flickvän. Före infarkten hade B inte i X:s stad haft behov av serviceboende eller motsvarande andra tjänster. Efter infarkten hade B 1.10.2013, medan han var intagen på sjukhus i Z stad, gjort en flyttningsanmälan till befolkningsregistret om att han flyttade till sin flickväns adress i Z stad. B hade från 1.8.2014 bott i ett resurserat boende i ett servicehus i Z stad. Under dessa förhållanden ansågs B:s hemkommun vid en sammantagen bedömning och med beaktande av B:s egen uppfattning ha ändrats så att den från 1.10.2013 var Z stad.
Kostnaderna för B:s serviceboende och stödtjänster för boendet, vilka Z stad yrkat att X stad skulle ersätta från 28.1.2014 framöver, var inte kostnader som uppstått i en sådan situation som avses i 16 a och 42 a § i socialvårdslagen och där kostnadsansvaret enligt 42 b § (710/1982) i socialvårdslagen stannar hos den tidigare hemkommunen. Det var frågan om socialservice som avses i 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen och för vilken B:s nya hemkommun Z var ansvarig. Följaktligen kunde X stad inte åläggas att ersätta Z stad för de kostnader som sistnämnda stad haft för B:s boendeservice.
Årsboksbeslut HFD:2017:107
A, som tillsammans med sin sambo hade varit bosatt i sin hemkommun X, som låg i södra Finland, hade insjuknat i en svår fortskridande sjukdom, som hade medfört att A efter sommaren 2012 inte längre kunde bo självständigt i sitt eget hem, utan behövde boendeservice dygnet om. Kommunen X hade för A i A:s hem ordnat personlig assistans enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp, 168 timmar i veckan, samt dessutom hemsjukvård och fysioterapi.
A ville flytta från X kommun till sina föräldrar i kommun Y i norra Finland, men kunde till följd av sin sjukdom inte bo självständigt i Y kommun heller. De sociala myndigheterna i kommunerna Y och X hade under början av år 2013 börjat förbereda A:s flyttning till kommunen Y. A hade i maj 2013 hos kommun Y ansökt om att serviceboende skulle ordnas för A i föräldrarnas hem i Y kommun. I detta skede hade A meddelat sig ha för avsikt att använda sig av sin rätt att välja hemkommun. Y kommun beviljade 10.6.2013 A det serviceboende som A ansökt om och i vilket ingick personlig assistans dygnet om. A flyttade 12.6.2013 till Y kommun, där A avled 12.9.2013.
Med beaktande av ovan nämnda förhållanden ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A inte hade flyttat till kommun Y på det sätt som avses i 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen. Det hade varit frågan om en i 16 a § i socialvårdslagen avsedd situation, där enligt 3 b § i lagen om hemkommun A:s hemkommun från 12.6.2013 hade blivit Y kommun, även om A inte hade gjort någon flyttningsanmälan. Enligt 42 b § i socialvårdslagen hade det faktiska kostnadsansvaret för den boendeservice som ordnats under tiden 12.6–12.9.2013 följaktligen stannat hos A:s tidigare hemkommun X.
Årsboksbeslut HFD:2017:106
A, en ung person som var utvecklingsstörd och led av ledgångsreumatism, hade 1.10.2012 från sin hemkommun C flyttat till kommunen B, där han bodde i ett resurserat serviceboende och som blev hans nya hemkommun. Den fråga som skulle avgöras var om det till följd av att A:s tidigare hemkommun varit C nu var staden D, med vilken kommunen C sammanslagits, som var den kommun som från 1.10.2012 skulle svara för kostnaderna för A:s resurserade serviceboende, eller om kostnadsansvaret från och med flyttningen hade övergått på kommunen B.
Till följd av sin utvecklingsstörning och sin sjukdom kunde A inte bo självständigt i kommunen C, där han kunnat bo tillsammans med sina föräldrar genom att stöd för närståendevård beviljats. A:s stödbehov hade funnits kvar även i hans nya hemkommun B, där han hade beviljats resurserat serviceboende.
Under dessa förhållanden ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A inte hade flyttat till kommunen B i en sådan avsikt som enligt 2 § 1 mom. i lagen om hemkommun och 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen bedöms som sedvanlig flyttning. Det hade varit frågan om en i 16 a § i socialvårdslagen avsedd situation, där enligt 3 b § i lagen om hemkommun A:s hemkommun från 1.10.2012 hade blivit C kommun. Enligt 42 b § i socialvårdslagen hade kostnadsansvaret för serviceboendet följaktligen stannat hos A:s tidigare hemkommun C och senare genom kommunsammanslagningen hos staden D.
HFD:2013:127 – Grundläggande utbildning – Elevantagning - Skyldighet att ordna utbildning – Uppsägning av skolplats – Biträde – Kostnadsansvar – Omhändertaget barn – Kommun – Gränskommun
Kommunen Y hade antagit A, som omhändertagits av social- och hälsovårdsnämnden i K kommun, till elev i sin grundskola som en elev som avses i 28 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning, det vill säga elev som inte är bosatt i kommunen. Kommunen Y var således ansvarig för att A fick tillgång till sådana tjänster som avses i 31 § i lagen om grundläggande utbildning. I saken hade utretts att A behövde en assistent som stöd för sin skolgång. Bildningsnämnden i kommunen Y kunde inte besluta säga upp A:s skolplats genom att hänvisa till att kommunen Y och staden K var oense om hur assistentfrågan skulle ordnas. Kommunernas tvist om betalningsansvaret kunde avgöras i en särskild process, i den ordning som föreskrivs för förvaltningstvistemål.
HFD:2012:116 – Specialomsorger om utvecklingsstörda – Anstaltsvård – Minderårigt barn – Hemkommun – Förvaltningstvist mellan kommunerna
När hemorten för familjen ändrades, ändrades även hemorten för ett minderårigt barn som bodde på ett vårdhem så att barnets hemort blev densamma som moderns och systerns, trots att barnet hade varit placerat i vård på vårdhemmet redan innan familjen flyttade till den nya hemkommunen. Familjens nya hemkommun hade således varit skyldig att se till att specialomsorger ordnades för barnet.
Kommunförbundet 26.1.2017.