Tillämpningsområde för lagen om funktionshinderservice

Vem beviljas funktionshinderservice?

Särskild service enligt lagen om funktionshinderservice ordnas för en person med funktionsnedsättning om han eller hon

uppfyller de kriterier som fastställts i tillämpningsområdet för lagen om funktionshinderservice
och de tjänstespecifika kriterierna för beviljande.

I 2 § i lagen om funktionshinderservice föreskrivs om lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning:

Lagen om funktionshinderservice tillämpas på de personer med funktionsnedsättning som på grund av långvarig begränsning i den fysiska, kognitiva, psykiska, sociala eller sensoriska funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt kräver hjälp och stöd i sin normala livsföring.

Service med stöd av lagen om funktionshinderservice ordnas endast om service enligt andra lagar inte är tillräcklig och lämplig med tanke på personens individuella servicebehov och intresse. Bestämmelser om klientens intresse finns i 4 och 5 § i socialvårdslagen.

Service för personer med funktionsnedsättning ordnas i första hand med stöd av socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen, lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre, lagen om småbarnspedagogik, lagen om grundläggande utbildning eller någon annan primär lag.

För service inom social- och hälsovården som ordnas enligt den primära lagstiftningen kan avgift tas ut på det sätt som föreskrivs i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.

Utöver vad som i 11 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården föreskrivs om efterskänkande av avgift eller nedsättning av fastställd avgift, ska avgift för social- och hälsovårdstjänster som ordnas enligt en i 2 mom. avsedd lag inte bestämmas, eller avgiften efterskänkas eller nedsättas, om avgiften hindrar eller väsentligen försvårar ordnandet av individuell service för personen med funktionsnedsättning eller om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.
Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Den fysiska, kognitiva, psykiska, sociala eller sensoriska begränsning i funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom är långvarig

Enligt lagen om funktionshinderservice ordnas särskild service för de personer med funktionsnedsättning, som på grund av långvarig begränsning i den fysiska, kognitiva, psykiska, sociala eller sensoriska funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt kräver hjälp och stöd i sin normala livsföring.

I fråga om alla begränsningar i funktionsförmågan gäller det att jämlikt bedöma det individuella behovet av hjälp, stöd och omsorg, den allmänna servicens lämplighet och rätten att få service med stöd av lagen om funktionshinderservice.

Avsikten är att det i fortsättningen inte ska finnas så kallade missgynnade personer, utan till exempel servicebehovet hos personer med autismspektrumtillstånd och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning (lindrig utvecklingsstörning) ska bedömas individuellt, på samma grunder som i fråga om andra.

Den begränsning i funktionsförmågan som funktionsnedsättningen eller sjukdomen orsakar ska dessutom vara långvarig. Som långvarig betraktas en begränsning i funktionsförmågan som varar i minst ett år. Tidsangivelsen är dock inte absolut, utan bedömningen av nedsättningen av funktionsförmågan ska alltid göras individuellt utifrån en helhetsbedömning av personens situation.

Termen långvarig innefattar också bestående begränsningar i funktionsförmågan. En bestående begränsning i funktionsförmågan innebär till exempel att en person som insjuknar i en snabbt framskridande obotlig sjukdom utan dröjsmål ska få den service som personen behöver på grund av den begränsning i funktionsförmågan som sjukdomen orsakar. Däremot berättigar en tillfälligt nedsatt funktionsförmåga till exempel efter en operation inte till service enligt lagen om funktionshinderservice.

Huruvida en begränsning i funktionsförmågan är långvarig och bestående bedöms på samma sätt som när den gamla lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) var i kraft.

Social begränsning i funktionsförmågan

En social begränsning i funktionsförmågan, liksom andra begränsningar i funktionsförmågan, ska alltid hänföra sig till en långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom för att det nödvändiga behov av hjälp och stöd som följer av det ska kunna tillgodoses genom service enligt lagen om funktionshinderservice.

De sociala begränsningarna i funktionsförmågan tar sig uttryck i olika problem i anslutning till sociala relationer, interaktion och kommunikation. Sociala begränsningar i funktionsförmågan kan försvåra funktioner som är vanliga i ett visst livsskede, såsom skötsel av ärenden, att färdas med allmänna färdmedel, skolgång, studier och arbetsliv, skapande och upprätthållande av mänskliga relationer samt deltagande i hobbyer.

Sociala begränsningar i funktionsförmågan kan också medföra ett sådant behov av omsorg som vanligen inte förekommer hos andra personer i motsvarande ålder. De situationer, förhållanden och uppgifter i vilka en person med funktionsnedsättning behöver hjälp och stöd på grund av en social begränsning i funktionsförmågan varierar. En del personer har mer svårt att sköta praktiska ärenden och andra har mer utmaningar exempelvis i fråga om social växelverkan.

Funktionsnedsättningen eller sjukdomen tillsammans med de hinder som finns i samhället hindrar deltagandet i samhället på lika villkor som andra

I paragrafen om tillämpningsområdet för lagen om funktionshinderservice nämns inte den sociala modellen för funktionsnedsättning som grundar sig på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, men enligt regeringens proposition (RP 122/2024) och social- och hälsovårdsutskottets betänkande (ShUB 28/2024) omfattar definitionen av en person med funktionsnedsättning den sociala modellen för funktionsnedsättning.

Rätten att få service ska inte basera sig på en diagnos, utan på den begränsning i funktionsförmågan som funktionsnedsättningen orsakar tillsammans med olika hinder i samhället, samt på det behov av hjälp och stöd som det medför.

Det behov av hjälp och stöd som en persons funktionsnedsättning eller sjukdom orsakar ska alltså alltid bedömas i förhållande till omvärlden och närmiljön och den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning. Förutsättningen ger uttryck för den sociala modell för funktionsnedsättning som motsvarar definitionen av funktionsnedsättning i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta innebär att personens möjligheter att delta i samhället på lika villkor beror förutom på funktionsnedsättningen eller sjukdomen också på hinder i samhället. Dessa hinder kan vara fysiska hinder, tillgänglighetshinder eller attitydhinder.

Funktionsförmågan hos en person med funktionsnedsättning kan variera av många olika orsaker. Funktionsförmågan påverkas till exempel av livssituationen för en person med funktionsnedsättning, tillgängligheten i omgivningen och tillgången till information. Det kan också vara av betydelse om det är fråga om en bekant eller främmande situation, eller verksamhetsmiljö för personen med funktionsnedsättning.

Bedömning av hjälpens och stödets nödvändighet

Vid bedömningen av nödvändigheten ska man beakta de begränsningar, hinder och behov av hjälp eller stöd som begränsningen i funktionsförmågan medför individuellt och vilken service det då behövs för att funktionen ska kunna utföras. Bland annat personens ålder, livssituation, familjeförhållanden, boendeförhållanden samt omvärld och närmiljö påverkar bedömningen av hjälpens och stödets nödvändighet.

Hjälp eller stöd är nödvändig, om personen inte utan den kan klara av den aktuella funktionen. Hjälp eller stöd ska bedömas vara nödvändig också om personens hälsa eller säkerhet skulle äventyras utan hjälp eller stöd. Bedömningen utgår inte från hur nödvändig själva funktionen är.

Nödvändigt behov av hjälp eller stöd kan också vara stort, ofta dygnet runt, i sådana situationer där en person fortlöpande behöver en annan persons hjälp för att hans eller hennes säkerhet ska vara garanterad, till exempel på grund av andningssvikt eller avsaknad av förmåga att uppfatta fara.

Nödvändigt behov av hjälp eller stöd förutsätter dock inte krävande eller sektorsövergripande service. En person kan på grund av sin begränsning i funktionsförmågan nödvändigt behöva hjälp eller stöd i en del situationer, ärenden eller verksamhetsmiljöer som hör till normal livsföring, även om han eller hon i någon annan situation skulle klara sig självständigt utan hjälp.

Också ett sådant behov av hjälp och stöd som försvårar personens möjligheter att klara sig i oförutsedda, oplanerade eller nya situationer, kan vara nödvändigt.

Jämförelsen i fråga om att ordna nödvändiga och lämpliga tjänster för att likabehandling ska förverkligas ska göras i förhållande till personer utan funktionsnedsättning som hör till samma åldersgrupp och är i en motsvarande livssituation.

Normal livsföring

Innehållet i normal livsföring ska bedömas i förhållande till syftet med lagen om funktionshinderservice. Detta innebär att innehållet i normal livsföring inte bara fastställs utifrån de värderingar och verksamhetssätt som godkänts i samhället, utan också utifrån syftet med lagen om funktionshinderservice. Syftet med lagen är att förverkliga likabehandling och delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att stödja deras förmåga att leva självständigt och stödja deras självbestämmanderätt.

Begreppet normal livsföring ska bedömas på ett övergripande sätt så att det täcker människors olika livssituationer och individuella behov.

Att fatta beslut som rör det egna livet och att vara delaktig i samhället på lika villkor är en väsentlig del av de funktioner som hör till normal livsföring. Funktioner som hör till normal livsföring är till exempel:

att ta hand om sig själv, familjen och hemmet
att röra sig
studera och arbeta
på annat sätt medverka i samhället
interaktion med andra människor
socialt liv och fritid eller semester.

De funktioner som hör till normal livsföring jämförs med funktionerna för personer utan funktionsnedsättning som är i samma åldersgrupp och i en liknande livssituation.
Exempelvis att ägna sig åt lek, hobbyverksamhet, att knyta och upprätthålla sociala kontakter och att delta i familjens vardag eller i småbarnspedagogik och grundläggande utbildning hör till normal livsföring för barn.

Vad är inte normal livsföring?

Välfärdsområdet är inte skyldigt att ordna service enligt lagen om funktionshinderservice om situationen avviker avsevärt från jämförelsegruppens nivå och om de kostnader som servicen medför inte kan anses som skäliga med beaktande av verksamhetens syfte, dess betydelse för personen med funktionsnedsättning och situationen i sin helhet.

Som exempel på sådana situationer kan nämnas ofta återkommande eller ovanligt långa och dyra utlandsresor och den service som behövs i samband med dem eller någon annan liknande situation som skiljer sig avsevärt från vad som enligt en generell bedömning ingår i normal livsföring.

Vid bedömningen ska dock alltid också beaktas den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning och det som i det enskilda fallet är normal livsföring för personen.

Lagen om funktionshinderservice i förhållande till annan lagstiftning

Service för personer med funktionsnedsättning ordnas i första hand med stöd av socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012), lagen om småbarnspedagogik (540/2018), lagen om grundläggande utbildning (628/1998) eller någon annan primär lag.

Service med stöd av lagen om funktionshinderservice ordnas endast om service enligt andra lagar inte är tillräcklig och lämplig med tanke på personens individuella servicebehov och intresse.
Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Personer med funktionsnedsättning har rätt till allmän service, som är primär i förhållande till den särskilda servicen. Lagen om funktionshinderservice som speciallag kompletterar den allmänna socialservicen endast om tjänsterna som avses i andra lagar inte är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella behov och intresse. Lagen om funktionshinderservice är således sekundär i förhållande till socialvårdslagen och till andra allmänna lagar för social- och hälsovården.

Välfärdsområdet ansvarar för att ordna servicen

Till välfärdsområdenas organiseringsansvar hör en skyldighet att se till att det i området finns tillgång till tjänster enligt både primär och sekundär lagstiftning på lika villkor enligt invånarnas behov. Ett beslut om ordnande av service ska grunda sig på en bedömning av servicebehovet och en klientplan.

Avsikten är inte att med lagen om funktionshinderservice ersätta sådana tjänster om vilka det föreskrivs i en allmän lag och som välfärdsområdet och kommunen ansvarar för att ordna.
Vid bedömningen av om servicen enligt de allmänna lagarna är lämplig och tillräcklig är det viktigt att bedöma det nödvändiga behov av hjälp och stöd som beror på en långvarig begränsning i funktionsförmågan till följd av personens funktionsnedsättning eller sjukdom samt hur livssituationen för personen med funktionsnedsättning inverkar på behovet av hjälp och stöd. I en lagvalssituation görs jämförelsen mellan bestämmelserna i den allmänna lagen och speciallagen, inte mellan hur tjänsterna genomförs i praktiken. Dessutom ska det exempelvis bedömas om det vore möjligt att tillgodose personens servicebehov med stöd av socialvårdslagen, och med vilka tjänster som avses i socialvårdslagen. Samtidigt ska det bedömas om dessa tjänster när de ordnas i enlighet med lagen är tillräckliga, förenliga med klientens intresse och lämpliga.

Välfärdsområdet har lagstadgad skyldighet att ordna tjänster och skyldighet att reservera tillräckliga anslag för tjänster enligt den allmänna lagstiftningen. Vid behov ska välfärdsområdet rikta de anslag som reserverats för servicen på godtagbara grunder, till exempel till personer och grupper i utsatt ställning. Välfärdsområdet ansvarar alltid i sista hand för att kunderna får tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster enligt 19 § 3 i grundlagen.

Den primära och också den sekundära servicen samt sätten att ordna dem ska vid behov anpassas så att servicen är tillgänglig och faktiskt står till buds för personen med funktionsnedsättning. Vid lagvalet och beslutsfattandet ska också beaktas rätten till rimliga anpassningar enligt diskrimineringslagen (1325/2014), vilka bidrar till att uppnå målen i FN:s funktionsrättskonvention.

Syftet med lagen om funktionshinderservice ska beaktas vid lagvalet

Vid bedömningen av om de tjänster som avses i den allmänna lagen är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse ska syftet med lagen om funktionshinderservice beaktas. Syftet med lagen om funktionshinderservice är:

att uppnå likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att förebygga och undanröja hinder för uppnåendet av dessa syften
stödja förmågan att leva självständigt för personer med funktionsnedsättning och att stödja deras självbestämmanderätt samt
tillförsäkra personer med funktionsnedsättning tillräcklig service av god kvalitet enligt deras individuella behov och intressen.

Lagen om funktionshinderservice 1 § (Finlex)

Därtill ska man beakta bestämmelsen i 22 § i grundlagen om att det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.
Finlands grundlag 22 § (Finlex)

Allmänna lagar och speciallagar kan tillämpas parallellt

Lagen om funktionshinderservice kan också tillämpas parallellt med de allmänna lagarna, även om lagen om funktionshinderservice är sekundär i förhållande till den allmänna lagstiftningen. En persons servicehelhet kan till exempel bestå av stöd för närståendevård och stöd för rörligheten enligt lagen om funktionshinderservice, eller så kan familjen till ett barn med funktionsnedsättning samtidigt få både hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och dessutom träning för att lära sig kommunikationsfärdigheter enligt lagen om funktionshinderservice.

Bedömning av klientens intresse

Vid bedömningen av klientens intresse beaktas inte den avgift som påförs för servicen. Om de avgifter som tas ut för socialservice föreskrivs särskilt.
Socialvårdslagen 4 § (Finlex)

I 4 och 5 § i socialvårdslagen föreskrivs om klientens och barnets intresse. Vid lagvalet och beslutsfattandet ska dessa bestämmelser beaktas.
Socialvårdslagen 4 § (Finlex)
Socialvårdslagen 5 § (Finlex)

I tillämpningsguiden för socialvårdslagen beskrivs klientens intresse. (I handboken beaktas de lagändringar som trädde i kraft före den 1 januari 2024.)
Läs mer: Tillämpningsguide för socialvårdslagen 2024

Bedömningen av klientens intresse påverkas inte av om tjänsterna är avgiftsbelagda eller avgiftsfria för klienten eller av hur stor klientavgiften eventuellt är.
De avgifter som tas ut för servicen styr inte med stöd av vilken lagstiftning servicen ordnas för klienten, utan endast personens behov av servicen. Klienterna ska hänvisas till tjänster som ordnas med stöd av olika lagstiftning i enlighet med deras servicebehov utan att andra omständigheter, såsom tjänsternas avgiftsfrihet, påverkar saken. Beviljandet av tjänster ska basera sig på servicebehovet också med beaktande av de omständigheter som hänför sig till klientsäkerheten.

Klientavgifter och tillämpningsområde

För service inom social- och hälsovården som ordnas enligt den primära lagstiftningen kan avgift tas ut på det sätt som föreskrivs i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992).
Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Efterskänkande och nedsättning av avgift enligt klientavgiftslagen

I 11 § i klientavgiftslagen finns bestämmelser om efterskänkande och nedsättning av avgift. Enligt den bestämmelsen ska en avgift som fastställts för socialvårdsservice och en sådan avgift för hälsovårdsservice som bestämts enligt en persons betalningsförmåga efterskänkas eller nedsättas till den del förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller förverkligandet av personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut.

Välfärdsområdet kan på samma grunder besluta att sänka eller efterskänka också avgifter för hälsotjänster som är lika stora för alla. Avgifter kan efterskänkas eller nedsättas också om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.

Nedsättning och efterskänkande av avgift ska prioriteras i förhållande till utkomststöd.
Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 11 § (Finlex)

Skyddsbestämmelse om klientavgifter i lagen om funktionshinderservice

Utöver vad som i 11 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården föreskrivs om efterskänkande av avgift eller nedsättning av fastställd avgift, ska avgift för social- och hälsovårdstjänster som ordnas enligt en i 2 § 2 mom. i lagen om funktionshinderservice avsedd lag inte bestämmas, eller avgiften efterskänkas eller nedsättas, om avgiften hindrar eller väsentligen försvårar ordnandet av individuell service för personen med funktionsnedsättning eller om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.
Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Skyddsbestämmelsen är mer förpliktande än den motsvarande bestämmelsen i klientavgiftslagen

Bestämmelsen om tillämpningsområdet i lagen om funktionshinderservice innefattar en så kallad skyddsbestämmelse om klientavgifter. Syftet med bestämmelsen är att i högre grad än enligt 11 § i klientavgiftslagen skydda personer med funktionsnedsättning mot att klientavgifterna skulle förhindra tillgången till eller anlitandet av sådan service enligt den primära lagstiftningen inom social- och hälsovården som motsvarar personens servicebehov. Bestämmelsen är mer förpliktande än den motsvarande bestämmelsen i 11 § i klientavgiftslagen.

När förutsättningarna uppfylls ska det finnas en ovillkorlig skyldighet att sänka klientavgifterna eller att avlägsna dem helt också i de situationer som avses i 11 § 2 mom. i klientavgiftslagen.

Välfärdsområdet ska avstå från att påföra eller ta ut en avgift för en social- och hälsovårdstjänst enligt den primära lagstiftningen eller nedsätta den, om avgiften hindrar eller väsentligen försvårar ordnandet av individuell service för personen med funktionsnedsättning eller om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.

Det ska bedömas vilken betydelse en klientavgift för en primär tjänst har för klientens ställning

Skyddsbestämmelsen förpliktar till att bedöma vilken betydelse en klientavgift som påförs eller som redan påförts för en social- och hälsovårdstjänst enligt den primära lagstiftningen har för klientens ställning.

Bedömningen ska gälla behovet att inte påföra eller efterskänka eller sänka klientavgiften, inte valet av den service som ska beviljas klienten och av den lag som gäller den (primär eller sekundär), vilken ska ha gjorts före en eventuell bedömning av klientavgifterna i samband med bedömningen av servicebehovet och beslutsprövningen i fråga om servicen.

Vad gäller skyddsbestämmelsen inte?

Skyddsbestämmelsen gäller inte eventuella avgifter för service som beviljas med stöd av lagen om funktionshinderservice, utan på dem tillämpas bestämmelserna om efterskänkande och nedsättning av avgift i 11 § i klientavgiftslagen.

Skyddsbestämmelsen gäller inte heller sådana situationer där det är fråga om att ansöka om service enligt den primära lagstiftningen utan att det har med funktionsnedsättningen att göra, varvid det inte uppstår något behov av att överväga om servicebehovet ska tillgodoses genom service enligt den primära lagstiftningen eller lagen om funktionshinderservice. Detta gäller också situationer där service enligt lagen om funktionshinderservice inte skulle kunna tillgodose klientens servicebehov, till exempel när det gäller hälso- och sjukvårdsservice, och det således inte finns behov att överväga med stöd av vilken lag behovet ska tillgodoses.

Exempel på lagval och skyddsbestämmelse

Processen för att tillgodose servicebehoven hos en person med funktionsnedsättning och för val av tillämplig lag samt för att fastställa klientavgifter och tillämpa skyddsbestämmelsen kan beskrivas på följande sätt:

Först bedöms personens servicebehov och huruvida personen är en sådan person med funktionsnedsättning som avses i lagen om funktionshinderservice.
Därefter bedöms det om de tjänster som ordnas med stöd av den primära lagstiftningen är lämpliga och tillräckliga med tanke på personens individuella servicebehov och intresse.
Om detta bedöms vara fallet, ska också den klientavgift som tas ut för dem samt avgiftens konsekvenser för klienten bedömas.
Då ska det utöver 11 § i klientavgiftslagen samtidigt bedömas vilken betydelse avgiften skulle ha för klientens möjligheter att använda tjänsten, och vid behov ska man ta i bruk skyddsbestämmelsen om att avgiften ska påföras nedsatt eller inte alls påföras eller, om avgiften redan har påförts, om att avgiften ska sänkas eller slopas.
Om det bedöms att en avgift som påförts eller påförs för servicen hindrar eller väsentligt försvårar det individuella ordnandet av servicen och därigenom den faktiska användningen av servicen, ska skyddsbestämmelsen tas i bruk.

Tillämpning av skyddsbestämmelsen när en servicehelhet omfattar service enligt både den primära lagstiftningen och lagen om funktionshinderservice

Det är också möjligt att en servicehelhet enligt behoven hos en person med funktionsnedsättning förutsätter service enligt både den primära lagstiftningen och lagen om funktionshinderservice. Skyddsbestämmelsen kan bli tillämplig vid bedömning av behovet att inte påföra eller efterskänka eller nedsätta avgiften för tjänster som ordnas med stöd av den primära lagstiftningen. I regel är service enligt lagen om funktionshinderservice avgiftsfri också i en sådan situation. Skyddsbestämmelsen inverkar alltså inte på avgiftsfriheten för service enligt lagen om funktionshinderservice.

Skyddsbestämmelsen ska beaktas när beslut om service fattas

Fastställandet av avgiften och beslutsprövningen i samband med den är en del av det sociala arbete som utförs med klienten, varvid också klientens sociala förhållanden som helhet inverkar på fastställandet av avgiften och dess storlek. Skyddsbestämmelsen ska därför beaktas redan när det fattas beslut om service.
Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att ordna sådan primär service som konstaterats vara lämplig och tillräcklig för personen med funktionsnedsättning i en situation där en avgift enligt klientavgiftslagen väsentligt skulle förhindra eller försvåra det individuella ordnandet av service för personen med funktionsnedsättning, eller om det finns skäl till det med beaktande av vårdsynpunkter.

Exempel på de vårdsynpunkter som avses i skyddsbestämmelsen

Skyddsbestämmelsen kan bli tillämplig till exempel när det i en familj utöver barnet med funktionsnedsättning också finns andra barn och hela familjens försörjning kunde äventyras på grund av klientavgifterna. I princip blir 11 § 2 mom. i klientavgiftslagen i vilket fall som helst tillämpligt, men skyddsbestämmelsen förutsätter en mer omfattande bedömning av klientavgifternas inverkan på ställningen för personen med funktionsnedsättning. I denna bedömning beaktas också vårdsynpunkter.