Tillämpningsområde för lagen om funktionshinderservice

Sidans innehåll

• Definition av person med funktionsnedsättning
• Lagen om funktionshinderservice i förhållande till annan lagstiftning
• Normal livsföring

Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Definitionen av en person med funktionsnedsättning, det förhållande som lagen om funktionshinderservice har till annan lagstiftning samt innehållet i begreppet normal livsföring behandlas närmare längre ner. De servicespecifika förutsättningarna för beviljande behandlas på sidorna om service. 
Stöd och service

Definition av person med funktionsnedsättning

Lagen om funktionshinderservice tillämpas på en person med funktionsnedsättning enligt definitionen i 2 §. Detta innebär att rätten till service enligt lagen om funktionshinderservice omfattar en person som uppfyller alla de förutsättningar som nämns i definitionen på personer med funktionsnedsättning. I lagen om funktionshinderservice föreskrivs för varje typ av service dessutom servicespecifika förutsättningar för beviljande av service och personen med funktionsnedsättning ska uppfylla dessa för att ha rätt till servicen i fråga.

Lagen om funktionshinderservice tillämpas på en person (med funktionsnedsättning)

1. vars fysiska, kognitiva, psykiska, sociala eller sensoriska begränsning i funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom vilken är långvarig eller bestående
2. vars funktionsnedsättning eller sjukdom tillsammans med de hinder som finns i samhället hindrar deltagandet i samhället på lika villkor som andra; och
3. som nödvändigt kräver tjänster enligt denna lag för att uppnå ett självständigt liv, delaktighet eller jämlikhet.

Lagen om funktionshinderservice 2 § (Finlex)

Den fysiska, kognitiva, psykiska, sociala eller sensoriska begränsning i funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom vilken är långvarig eller bestående

Av den första punkten i definitionen av en person med funktionsnedsättning framgår att lagen om funktionshinderservice tillämpas på olika sätt på personer med funktionsnedsättningar och som har olika begränsningar i funktionsförmågan. I definitionen nämns därför uttryckligen fysisk, kognitiv, psykisk, social eller sensorisk begränsning i funktionsförmågan. 

Rätten att få service ska inte basera sig på en diagnos, utan på den begränsning i funktionsförmågan som funktionsnedsättningen orsakar tillsammans med olika hinder i samhället, samt på det behov av hjälp och stöd som det medför. 

I fråga om alla begränsningar i funktionsförmågan gäller det att jämlikt bedöma det individuella behovet av hjälp, stöd och omsorg, den allmänna servicens lämplighet och rätten att få service utgående från lagen om funktionshinderservice.

Den begränsning i funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller en sjukdom ska dessutom vara långvarig eller bestående. Som långvarig betraktas en begränsning i funktionsförmågan som varar i minst ett år. Tidsangivelsen är dock inte absolut, utan bedömningen av nedsättningen av funktionsförmågan ska alltid göras individuellt utifrån en helhetsbedömning av personens situation. Huruvida en funktionsnedsättning är långvarig och bestående bedöms på samma sätt som enligt den gamla lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987).

En bestående funktionsnedsättning innebär till exempel att en person som insjuknar i en snabbt framskridande obotlig sjukdom utan dröjsmål ska få den service som personen behöver på grund av den begränsning i funktionsförmågan som sjukdomen orsakar. Däremot berättigar en tillfälligt nedsatt funktionsförmåga till exempel efter en operation inte till service enligt lagen om funktionshinderservice.

Funktionsnedsättningen eller sjukdomen tillsammans med de hinder som finns i samhället hindrar deltagandet i samhället på lika villkor som andra

Det behov av hjälp och stöd som en persons funktionsnedsättning eller skada orsakar ska alltid bedömas i förhållande till omvärlden och närmiljön och den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning. Förutsättningen ger uttryck för den sociala modell för funktionsnedsättning som motsvarar definitionen av funktionsnedsättning i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta innebär att en persons möjlighet att delta på lika villkor i samhället förutom på funktionsnedsättningen eller sjukdomen också beror på de samhälleliga hindren. Dessa hinder kan vara fysiska hinder, tillgänglighetshinder eller attitydhinder.

Funktionsförmågan hos en person med funktionsnedsättning kan variera av många olika orsaker. Funktionsförmågan påverkas till exempel av livssituationen för en person med funktionsnedsättning, av tillgängligheten i omgivningen och av tillgången till information. Det kan också ha betydelse om det är fråga om en bekant eller främmande situation eller omvärld eller närmiljö för personen med funktionsnedsättning.

Ett självständigt liv, delaktighet eller jämlikhet kräver nödvändigt tjänster enligt denna lag

Servicen enligt lagen om funktionshinderservice ska vara nödvändig för att den normala livsföringen, delaktigheten och jämlikheten ska förverkligas för personen med funktionsnedsättning. Kravet på nödvändighet anses vara uppfyllt om en person med funktionsnedsättning inte med stöd av socialvårdslagen eller andra allmänna lagar får sådan service som motsvarar hans eller hennes individuella behov och som är nödvändig för att leva ett självständigt liv, vara delaktig och uppnå likabehandling. 

Vid bedömningen av nödvändigheten ska man beakta de begränsningar, hinder och behov av hjälp eller stöd som funktionsnedsättningen eller sjukdomen medför individuellt och vilken service det då behövs för att funktionen ska kunna utföras. Bedömningen av hjälpens och stödets nödvändighet påverkas av:

• livssituation
• personens ålder
• familjeförhållanden
• boendeförhållanden och 
• omgivning. 

Hjälp eller stöd är nödvändiga, om personen inte utan dessa kan klara av den aktuella funktionen. Hjälp eller stöd ska bedömas vara nödvändiga också om personens hälsa eller säkerhet skulle äventyras utan hjälp eller stöd. Bedömningen utgår inte från hur nödvändig själva funktionen är.

Det nödvändiga behovet av hjälp eller stöd kan vara stort och ofta dygnet runt. Så är fallet till exempel i en situation där en person kontinuerligt behöver hjälp av en annan person för att garantera sin säkerhet på grund av andningssvikt eller avsaknad av förmåga att uppfatta fara. 

Nödvändigt behov av hjälp eller stöd förutsätter dock inte krävande eller sektorsövergripande service. En person kan på grund av sin begränsning i funktionsförmågan nödvändigt behöva hjälp eller stöd i en del situationer, ärenden eller närmiljöer som hör till normal livsföring, även om han eller hon i någon annan situation skulle klara sig självständigt utan hjälp. 

Också ett sådant behov av hjälp och stöd som försvårar personens möjligheter att klara sig i oförutsedda, oplanerade eller nya situationer, kan vara nödvändigt.

Nödvändighet förutsätts i olika åldrar

Särskild service enligt lagen om funktionshinderservice tryggar lika delaktighet och lika deltagande i samhällets olika funktioner i olika livsskeden. Barns och unga personers behov i fråga om förverkligandet av likabehandling är olika än för befolkningen i arbetsför ålder eller den äldre befolkningen. 

Jämförelsen i fråga om att ordna nödvändiga och lämpliga tjänster för att likabehandling ska förverkligas ska göras i förhållande till personer utan funktionsnedsättning som hör till samma åldersgrupp och är i en motsvarande livssituation.

Lagen om funktionshinderservice i förhållande till annan lagstiftning

Personer med funktionsnedsättning har rätt till allmän service, som är primär i förhållande till den särskilda servicen. 

Socialvårdslagen är den allmänna lagen inom socialvården. I egenskap av speciallag kompletterar lagen om funktionshinderservice den allmänna socialservicen när en person med funktionsnedsättning inte kan få sådan lämplig service som passar hans eller hennes individuella behov med stöd av socialvårdslagen. 

Även om en person uppfyller alla förutsättningar i definitionen av person med funktionsnedsättning ordnas service enligt lagen om funktionshinderservice endast om han eller hon inte med stöd av socialvårdslagen eller någon annan lag får sådan service som motsvarar de individuella behoven och som är lämplig. Lagen om funktionshinderservice är således sekundär i förhållande till socialvårdslagen och till andra allmänna lagar för social- och hälsovården.

När det gäller socialvårdens tjänster är den primärt tillämpliga allmänna lagen socialvårdslagen, där det finns omfattande bestämmelser om tjänster som ordnas för att svara på klientens olika behov. Den social- och hälsovårdsservice som en person med funktionsnedsättning är i behov av ordnas i första hand utgående från till exempel följande allmänna lagar:

• socialvårdslagen
• hälso- och sjukvårdslagen
• lagen om småbarnspedagogik och
• lagen om grundläggande utbildning

Det stöd som ett barn med funktionsnedsättning behöver ordnas till exempel i första hand utgående från lagstiftningen om småbarnspedagogik och grundläggande utbildning, och lagen om funktionshinderservice tillämpas sekundärt. Genom den funktionshinderservice som beviljas ett barn med funktionsnedsättning kan man emellertid i sista hand trygga att barnet har möjlighet att göra samma saker som andra jämnåriga barn utan funktionsnedsättning gör. Barn med funktionsnedsättning ska ha rätt till service enligt lagen om funktionshinderservice också när servicen är en förutsättning för att barnet utan sina föräldrar eller andra familjemedlemmar och i enlighet med sin ålder ska kunna delta i aktiviteter som andra jämnåriga vanligen ägnar sig åt på egen hand eller tillsammans med andra barn.

Såsom lagstiftning som kompletterar socialvårdslagen och annan lagstiftning om socialvården ska också äldreomsorgslagen beaktas, som bland annat innehåller bestämmelser om beaktande av äldre personers behov vid utredning av servicebehovet, servicens kvalitet och genomförandet av servicen.

Enligt social- och hälsovårdsutskottets betänkande om lagen om funktionshinderservice är avsikten inte att servicen för alla äldre personer ska ordnas med stöd av lagen i fråga. Tillämpningen av lagen om funktionshinderservice begränsas av definitionen av personer med funktionsnedsättning och av att lagen är sekundär i förhållande till den allmänna lagstiftningen, däribland socialvårdslagen. 
Utskottets betänkande ShUB 52/2022 rd (Riksdagen)

Syftet med lagen om funktionshinderservice ska beaktas vid valet av lag

Vid bedömning av om en person ska få lämplig service som ges enligt individuella behov på basis av andra lagar bör man beakta syftet med lagen om funktionshinderservice. Syftet med lagen om funktionshinderservice är:

• att uppnå likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att förebygga och undanröja hinder för uppnåendet av dessa syften
• stödja förmågan att leva självständigt för personer med funktionsnedsättning och att stödja deras självbestämmanderätt samt
• tillförsäkra personer med funktionsnedsättning tillräcklig service av god kvalitet enligt deras individuella behov och intressen.

Lagen om funktionshinderservice 1 § (Finlex)

Därtill ska man beakta bestämmelsen i 22 § i grundlagen om att det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. 
Finlands grundlag, 22 § (Finlex)

Allmänna lagar och speciallagar kan tillämpas parallellt

Lagen om funktionshinderservice kan också tillämpas parallellt med de allmänna lagarna, även om lagen om funktionshinderservice är sekundär i förhållande till den allmänna lagstiftningen. En persons servicehelhet kan bestå av stöd för närståendevård och stöd för rörligheten enligt lagen om funktionshinderservice, eller familjen till ett barn med funktionsnedsättning kan samtidigt få både hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och dessutom träning för att lära sig kommunikationsfärdigheter enligt lagen om funktionshinderservice.

Tillämplig lag väljs utifrån en helhetsbedömning

Servicebehovet för en person med funktionsnedsättning ska alltid bedömas individuellt och beslutet om vilken lag som ska tillämpas ska fattas utifrån en helhetsbedömning. Avsikten är inte att någon enskild orsak, såsom det att funktionshinderservicen är avgiftsfri, på ett avgörande sätt ska påverka bedömningen av huruvida service enligt andra lagar är lämplig. 

Normal livsföring

Innehållet i normal livsföring ska bedömas i förhållande till syftet med lagen om funktionshinderservice. Detta innebär att innehållet i normal livsföring inte bara fastställs utifrån de värderingar och verksamhetssätt som godkänts i samhället, utan också utifrån syftet med lagen om funktionshinderservice. Syftet med lagen är att förverkliga likabehandling och delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning samt att stödja deras förmåga att leva självständigt och stödja deras självbestämmanderätt. 

Begreppet normal livsföring ska bedömas på ett övergripande sätt så att det täcker människors olika livssituationer och individuella behov. 

Att fatta beslut som rör det egna livet och att vara delaktig i samhället på lika villkor är en väsentlig del av de funktioner som hör till normal livsföring. Funktioner som hör till normal livsföring är till exempel:

• att ta hand om sig själv, familjen och hemmet
• att röra sig
• studera och arbeta
• på annat sätt medverka i samhället
• interaktion med andra människor
• socialt liv och fritid eller semester.

De funktioner som hör till normal livsföring jämförs med funktionerna för personer utan funktionsnedsättning som är i samma åldersgrupp och i en liknande livssituation. 

Exempelvis att ägna sig åt lek, hobbyverksamhet, att knyta och upprätthålla sociala kontakter och att delta i familjens vardag eller i småbarnspedagogik och grundläggande utbildning hör till normal livsföring för barn.

Vad är inte normal livsföring?

Välfärdsområdet är inte skyldigt att ordna service enligt lagen om funktionshinderservice om situationen avviker avsevärt från jämförelsegruppens nivå och om de kostnader som servicen medför inte kan anses som skäliga med beaktande av verksamhetens syfte, dess betydelse för personen med funktionsnedsättning och situationen i sin helhet. 

Som exempel på sådana situationer kan nämnas ofta återkommande eller ovanligt långa och dyra utlandsresor och den service som behövs i samband med dem eller någon annan liknande situation som skiljer sig avsevärt från vad som enligt en generell bedömning ingår i normal livsföring.

Vid bedömningen ska dock alltid också beaktas den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning och det som i det enskilda fallet är normal livsföring för personen.

Källor

Lag om funktionshinderservice 675/2023 (Finlex)

Regeringens proposition RP 191/2022 rd  Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om funktionshinderservice och till vissa lagar som har samband med den (Riksdagen)

Social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 52/2022 rd (Riksdagen)