Misstanke om våld
Det är av största vikt att identifiera och ingripa i våld mot barn.
Yrkesutbildade personer som möter barn och familjer måste ha tillräcklig information om hur man kan identifiera tecken på våld. Många tecken på våld är mångtydiga. Därför behövs fortlöpande utbildning som stöd för identifiering och ingripande.
Misstanke om våld kan väckas av många orsaker
Misstanke om att barnet har upplevt våld kan väckas på många sätt, till exempel av
- barnets yttre karaktär
- barnets beteende och symtom som framträder på olika sätt
- synliga tecken på våld på barnet
- om barnet berättar om det som hänt på olika sätt.
Det är bra att komma ihåg att inte heller fysisk misshandel alltid lämnar synliga spår.
Hur hör man ett barn som berättar om en händelse som tyder på ett brott?
- Förhåll dig sakligt till det barnet berättar och lyssna lugnt.
- Du ska inte nedvärdera eller döma det barnet berättar.
- Överreagera inte.
- Fråga så lite som möjligt. Om du ställer tilläggsfrågor, använd så neutrala och öppna frågor som möjligt för att precisera det barnet redan har berättat. Exempel: "vad menar du med x?” Barnet får inte pressas till att komma med bekännelser.
- För inte själv in nya saker i diskussionen. Använd barnets egna uttryck, håll dig till fakta, tolka inte det du hör.
- Anteckna barnets berättelse omedelbart och så ordagrant som möjligt. Skriv också ner de frågor du ställt och dina kommentarer.
- Diskutera inte frågor som gäller misstanken med andra vuxna medan barnet hör.
- Tacka barnet för att han eller hon vågade berätta för dig om det som hänt.
Om möjligt, berätta för barnet på ett sätt som motsvarar barnets ålder och utvecklingsnivå
- hur ärendet framskrider
- vad som kommer att hända härnäst
- att du antecknar det som han eller hon berättat och annan viktig information.
Den information som ges till barnet ska vara sanningsenlig och tillförlitlig. Lova till exempel inte att du håller det barnet berättat för dig själv eller att barnet inte behöver prata om det senare.
Undvik att själv behandla händelserna med barnet, eftersom diskussioner om händelsen kan försvåra bedömningen av tillförlitligheten i barnets berättelse senare.
Vad ska man säga till vårdnadshavarna?
Den misstänkte hör till barnets närmaste krets
Om den brottsmisstänkte till exempel hör till familjen eller släkten är det särskilt viktigt att rådgöra med polisen och socialväsendet.
Barnet kan utsättas för fara på grund av att en brottsmisstanke avslöjas. Den brottsmisstänkte kan utöva påtryckningar på eller hota barnet eller förstöra eventuellt bevismaterial.
Om barnets vårdnadshavare av utredningstekniska skäl inte genast kan informeras om brottsmisstanken eller om att en anmälan gjorts, ska socialväsendet i samarbete med polisen utreda hur de sörjer för barnets säkerhet och välfärd.
Om välfärdsområdet på basis av anmälan om barnet vidtar vissa åtgärder, är det dess skyldighet att informera vårdnadshavarna om dessa åtgärder.
Den misstänkte tillhör inte familjen
Om den misstänkte är en utomstående person kan man i allmänhet berätta för barnets vårdnadshavare om misstankarna. Man kan också berätta för vårdnadshavarna att man vid behov är skyldig att anmäla saken till polisen och barnskyddet.
Tryggheten från föräldrarna är oerhört viktig för ett barn som har utsatts för ett misstänkt brott. Därför är det viktigt att se till att även föräldrarna får stöd och hjälp.
Om gärningsmannen är utomstående, för vårdnadshavaren vanligen barnets talan i brottmålet och gör polisanmälan. En anmälningsskyldig person ska dock försäkra sig om att polisanmälan görs.
Ombesörjande av barnets säkerhet
Vid misstanke om våld är det primärt att säkerställa barnets säkerhet.
- Den anmälningsskyldige gör en anmälan till polisen och barnskyddet.
- Socialväsendet har helhetsansvaret för att utreda barnets situation samt stöda barnet och familjen.
- Efter barnskyddsanmälan sköter socialväsendet också om eventuella säkerhetsåtgärder.
Att föra barn till hälso- och sjukvården för att låta undersöka skador
Vårdnadshavaren har beslutanderätt när det gäller hälso- och sjukvård för barnet, om inget beslut om brådskande placering har fattats. Ett undantag är en situation enligt 7 § 1 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992, Finlex) där en minderårig själv fattar beslut om sin vård. Bedömningen av minderåriga patienters självbestämmanderätt görs dock av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.
(Minderåriga patienters ställning, Valvira)
När det i samband med en situation som gäller misstanke om våld görs en brådskande placering, kan barnskyddet föra barnet till hälso- och sjukvården utan vårdnadshavarens samtycke. En anställd inom barnskyddet kan vara närvarande vid undersökningen, men hälso- och sjukvården har helhetsansvaret för undersökningarna och undersökningssituationen.
Barnet ska dock alltid skickas till hälso- och sjukvården om han eller hon behöver hälso- och sjukvårdsåtgärder, och vid behov ska man fatta beslut om brådskande placering. Barnskyddet och polisen ska komma överens om vilka som för barnet till undersökningarna.
