Bedömning av skäliga kostnader
Vid bedömningen av kostnadernas skälighet gäller det att ta reda på den anskaffade anordningens genomsnittliga marknadspris och vad som i respektive situation är en lämplig och genomförbar lösning för en person med funktionsnedsättning. I ändringsarbeten gäller det att i tillämpliga delar iaktta en allmänt accepterad och använd kvalitetsnivå. Skäliga kostnader ska ersättas i sin helhet.
Kostnader är inte ersättningsgilla om de
- överstiger de nödvändiga skäliga kostnaderna,
- har orsakats av boendekomfort eller för att till exempel förbättra nivån på boendet,
- har orsakats av material eller arbetsmetoder som avviker från den normala kvalitetsnivån.
Personen med funktionsnedsättning ansvarar för den andel av kostnaderna som överstiger den skäliga nivån.
Av HFD:s avgörande framgår den princip enligt vilken skäliga kostnader ska bedömas och hur de kan fastställas. Eftersom det alltid handlar om nödvändiga behov### hos en person med funktionsnedsättning, ska kommunen enligt sättet för ordnandet ### ersätta den mest ändamålsenliga anordningen eller ändringen som undanröjer rörelsehindret på grund av funktionsnedsättningen och som gör det möjligt för personen att klara sig i sin varaktiga bostad.
Myndigheten ska specificera hur det skäliga priset har beräknats och på vad kalkylerna baserar sig på. Ekonomisk behovsprövning kan inte tillämpas, utan skälighetsprövningen av de kostnader som ersätts ska endast basera sig på det nödvändiga behovet av anordningar eller hjälpmedel hos personen på grund av funktionshinder eller sjukdom och personens möjlighet att leva i bostaden med hjälp av hjälpmedlen eller ändringsarbetena.
Kommunen kan inte
- motivera beslutet enbart med beloppet av kostnaderna,
- ställa en gräns i euro för de kostnader som ersätts,
- erbjuda personen med svår funktionsnedsättning en annan bostad i sitt bostadsbestånd som enda alternativ till ett redskap eller en anordning som hör till bostaden.
Även med beaktande av bestämmelserna i grundlagen har en person med svår funktionsnedsättning rätt att själv bestämma om boplats och boendeform.
Vid prövningen av huruvida ett redskap eller en anordning ska anskaffas till bostaden eller om ändringsarbeten ska utföras i bostaden bör man bedöma på vilka sätt personens möjligheter att röra sig och klara sig i hemmet bäst kan säkerställas.
Det handlar således om kommunens rätt att bestämma om sättet på vilket tjänsten ska ordnas och också om kostnadernas skälighet, dvs. om man med skäligare kostnader kan uppnå de mål som ställs för en person med funktionsnedsättning enligt 9 § 2 mom. i handikappservicelagen.
HFD 4.4.2019 T 1346 – Ändringsarbeten i bostaden – Undanröjande av hinder – Nödvändighet – Ramp – Dörröppningssystem – Skäliga kostnader
Kommunen hade delvis godkänt A:s ansökan om ändringsarbeten i bostaden och ersatt en del av kostnaderna för att bygga en eluppvärmd utomhusramp och ändra ytterdörren vid huvudentrén så att den kunde öppnas elektroniskt.
A anförde besvär över beslutet hos förvaltningsdomstolen, som avslog besväret. Enligt utredningen har A ledgångsreumatism sedan barndomen. Hen kan förflytta sig korta sträckor, men för att ta sig fram längre sträckor använder hen rullstol eller elmoped som hjälpmedel. På vintern är det svårt att ta sig fram utomhus. I sin radhusbostad har A låtit bygga en eluppvärmd utomhusramp och en elektronisk öppnare till ytterdörren. Ansökan om ersättning för ändringsarbetena hade lämnats in till kommunen först efter att ändringsarbetena var färdiga. Enligt kommunen hade utomhusrampen kunnat byggas av metallgaller, vilket hade varit ett förmånligare alternativ. Kostnaderna för ytterdörrens elektroniska öppningsmekanism ersattes delvis utifrån kommunens kalkyl, som baserades på en offert som inhämtades i efterhand.
Förvaltningsdomstolen ansåg att även om A hade varit i kontakt med kommunen innan hen lät utföra ändringsarbetena, var hens förväntningar om att få full ersättning för ändringsarbeten i bostaden ändå inte berättigade. Beträffande utomhusrampen konstaterade förvaltningsdomstolen att till exempel en ramp eller beläggning av en passage i anslutning till entrén kunde komma på fråga som ändringsarbeten i bostadens omedelbara närhet. Förutsättningen för ersättning är att ändringsarbetena har samband med boendet, hjälper personen att klara sig själv hemma eller har direkt anknytning till personens möjlighet att komma in eller ut ur sin bostad. Ersättningsarbetena ersätts bara så långt att personen klarar en normal livsföring. För ersättning av ändringsarbeten utanför bostaden förutsätts i rättspraxis att ändringsarbetet har mycket nära anknytning till möjligheten att komma in och ut ur bostaden. Dock måste personens individuella omständigheter beaktas vid varje avgörande. Förvaltningsdomstolen ansåg att en gallerramp är tillräcklig för att garantera att personen tar sig in och ut ur sin bostad. En betongramp som kan värmas upp gör det möjligt för A att röra sig mellan parkeringsplatsen och bostaden även på vintern, men den kan ändå inte anses vara så pass nödvändig att A har rätt att få den som ett ändringsarbete i bostaden.
I fråga om dörröppningssystemet konstaterade förvaltningsdomstolen att bestämmelsen om ändringsarbeten i bostaden till sin natur är en ersättningsbestämmelse, vilket innebär att personen inte själv kan bestämma vilka ändringsarbeten hen ska låta utföra. Kommunen är dock bara skyldig att ersätta nödvändiga och skäliga kostnader. Om ändringsarbeten utförs utan kommunens förhandsbedömning gör kommunen en bedömning i efterhand. Kommunen har i detta fall kunnat bedöma de skäliga kostnaderna för öppningssystemet utifrån den offert som inhämtades och därmed bara ersätta en del av A:s kostnader.
HFD höll sig till förvaltningsdomstolens avgörande.
HFD 4.4.2019 L 1346 (pdf 107 kb – på finska)
HFD 18.2.2014 L 526
En person hade ansökt om ersättning med stöd av handikappservicelagen för ändringsarbeten i WC och badrum i ett egnahemshus i vilket familjen bodde. Tjänsteinnehavaren beviljade ett bidrag på 6 561,66 euro för nödvändiga ändringsarbeten i badrummet och ramper. Beloppet baserade sig på en bedömning av de totala kostnaderna för ändringsarbetena av kommunens byggmästare. I rättelseyrkandet krävdes extra ersättning på 3 124,28 euro för ändringsarbetena i bostaden.
FD konstaterade att ändringsarbetena i bostaden berodde på personens funktionsnedsättning och behovet att ändra badrummet så att det kunde användas av en rullstolsbunden person. I ändringsarbeten gäller det att iaktta en allmänt accepterad och använd kvalitetsnivå. Utifrån utredningen av den klagande själv och den inlämnade utredningen framgick det att de ändringsarbeten i bostaden som redan godkänts i tjänsteinnehavarens beslut och som främst omfattade ändringsarbeten på tre väggar i badrummet hade krävt de rivnings- och ombyggnadsarbeten för vilka personen nu sökte extra ersättning. Enligt utredningen av kommunens byggmästare som besökt platsen först i slutet av reparationsarbetena kan man inte sluta sig till att tvättmaskinen kunde ha lämnats kvar i badrummet eller att tvätthon och WC-stolen kunde ha placerats i badrummet och att dörren kunde ha breddats till skäligare kostnader. Även den yrkade halva andelen av elmontörens tre timmar långa arbete bör anses vara nödvändig. Utifrån dessa grunder hade personen rätt till den extra ersättningen på 3 124,28 euro för ändringsarbetena i bostaden. HFD ändrade inte FD:s beslut.
HFD 18.2.2014 L 526 (pdf 88 kb, på finska)
HFD 18.12.2013 L 3999
I detta fall skulle det redas ut om kostnaderna för det elektriska dörröppningssystemet var skäliga. I sig har en person med svår funktionsnedsättning rätt att skaffa utrustningen utan kommunens förhandsgodkännande. Enligt 12 § 3 mom. i handikappserviceförordningen kan kommunen även utan ersättning ställa redskap och anordningar som hör till bostaden till en gravt handikappads förfogande. Enligt utredningen iakttog staden praxis enligt 12 § 3 mom. i handikappserviceförordningen. Även A:s tidigare bostad hade ett elektriskt dörröppningssystem som ägdes av samma stad.
Enligt den inlämnade utredningen hade A före anskaffningen av det nya systemet fått en förfrågan om A varit i kontakt med den instans som ansvarade för utlåningen av miljöhanteringsutrustning i staden. Enligt stadens utredning skulle kostnaderna för installationen av ett elektriskt dörröppningssystem för staden ha uppgått till 656,20 euro och anskaffnings- och installationsutgiften för ett helt nytt system till 4 406,35 euro. Dessa kostnader var 5 196,10 euro lägre än de totala kostnader för anskaffning av systemet som A krävde ersättning för. Dessutom skulle ett system som installerats av staden ha förblivit stadens egendom i enlighet med den iakttagna praxisen.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg under dessa omständigheter att de skäliga kostnader som staden skulle ersätta inte var de totala kostnaderna för det dörröppningssystem som A självständigt anskaffat. Staden skulle dock ersätta A för de skäliga installationskostnaderna för det elektriska dörröppningssystemet.
