Ändring och uppsägning av stöd för närståendevård
Sidans innehåll
Ändring av stöd för närståendevård
Årsboksbeslut HFD:2020:136 Stöd för närståendevård – Avtal om närståendevård – Ledighet för närståendevårdare
– Förvaltningstvistemål – Periodisering av lediga dagar
A hade gjort ett avtal om närståendevård med X stad om att vårda sitt barn B från och med 1.9.2018. Enligt avtalet hade närståendevårdaren rätt till minst tre dygn ledig tid per kalendermånad, om hen oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Avtalet motsvarade det tidigare närståendevårdaravtal som hade gjorts med barnets mamma C. A:s och C:s närståendevårdaravtal hade under tiden 23.11.2017 – 12.12.2018 i praktiken tillämpats så att det varit möjligt att hålla ledigheter som var kortare än ett dygn under cirka fyra dagar i månaden.
Tjänsteinnehavaren beviljade med sitt beslut 3.1.2019 de lagstadgade tre dygnen ledig tid per kalendermånad som vikariering i hemmet för år 2019. Enligt beslutet kan lediga dygn inte uppdelas i timmar, utan de lediga dagarna kan hållas tre skilda gånger under en månad. Beslutet grundade sig på X stads nya föreskrifter om stöd för närståendevård. Föreskrifterna hade trätt i kraft från början av året 2018.
Ärendet i högsta förvaltningsdomstolen var ett förvaltningstvistemål om tillämpningen av avtalet om närståendevård mellan A och X stad där frågan gällde om staden mot närståendevårdaren A:s vilja hade kunnat ändra organiseringen av närståendevårdarens lediga dagar så att A inte kunde hålla ledigt i kortare tider än ett dygn. Ärendet gällde inte till någon del sökande av ändring i beslutet om stöd för närståendevård för B.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett avtal om närståendevård vid behov kan ses över. Kommunen kan ändå inte ensidigt ändra villkoren i närståendevårdaravtalet, utan en ändring förutsätter i regel ett godkännande av den andra avtalsparten det vill säga närståendevårdaren. Kommunen kan även säga upp avtalet. Meningsskiljaktigheter som gäller avtalets tillämpning och tolkning avgörs bindande för parterna som förvaltningstvistemål av förvaltningsdomstolen i första instans.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att staden inte ensidigt kunde besluta att ledigheter inte längre kan uppdelas på kortare tider än ett dygn. Ändringen baserade sig inte på någon ändring i grunderna för stödet för närståendevård eller någon annan ändring i omständigheterna. Tjänsteinnehavarens beslut 3.1.2019 var således i strid med den tillämpningspraxis som rått mellan parterna och som i detta fall skulle anses vara bindande.
Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därmed att avtalet om närståendevård mellan A och X stad skulle tillämpas så att de lediga dagar A som närståendevårdare hade rätt till kunde uppdelas i kortare tider än ett dygn, men högst under fyra dagar i månaden.
HFD:2020:19 Stöd för närståendevård – Beviljande av stöd för närståendevård – Ändring av de i kommunen fastslagna grunderna för beviljande av stöd - Sänkning av betalningsklassen inom vårdberoendegruppen – Retroaktivitet – Besvär – Förvaltningstvistemål
Tjänsteinnehavaren hade 16.2.2017 beviljat A stöd för närståendevård enligt X stads nya grunder för beviljande av stöd för närståendevård, vilka trätt i kraft 1.2.2017. Stödet hade beviljats enligt vårdberoendegrupp 3 och var 392 euro i månaden från och med 1.5.2017 tillsvidare. A:s vårdnadshavare B hade 2.3.2017 med staden undertecknat ett nytt avtal om närståendevård med motsvarande innehåll.
Stadsstyrelsen i X stad hade 26.6.2017 återförsänt grunderna för beviljande av närståendevård som trätt i kraft 1.2.2017 till ny beredning. Enligt beslutet skulle de personer som var i behov av närståendevård, och vas stöd upphört eller sjunkit enligt de 1.2.2017 förnyade kriterierna, retroaktivt erhålla stödet för närståendevård enligt de gamla avtalen tills de nya kriterierna fastslagits i social- och hälsovårdsnämnden.
Social- och hälsovårdsnämndens sektion upphävde 3.8.2017 på A:s begäran om omprövning tjänsteinnehavarens beslut fattat 16.2.2017 och återförvisade ärendet till tjänsteinnehavaren för ny behandling. Ur beslutsskälen framgick att sektionen hade upphävt tjänsteinnehavarens beslut uttryckligen med hänvisning till stadsstyrelsens beslut 26.6.2017.
Med sitt beslut 24.8.2017 prövade tjänsteinnehavaren A:s behov av stöd för närståendevård utgående från stadens grunder för beviljande av stöd för närståendevård som varit ikraft före 1.2.2017 och sänkte A:s stöd från 1.5.2017 till betalningsklass 3 omfattande 554 euro i månaden i stället för den i det 7.11.2014 daterade avtalet om närståendevård uppgivna betalningsklassen 2 omfattande 796,24 euro i månaden.
Social- och hälsovårdsnämndens sektion avslog 23.11.2017 A:s omprövningsbegäran och förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär 3.7.2018.
Högsta förvaltningsdomstolen beviljade A besvärstillstånd. Förvaltningsdomstolens beslut, sektionens beslut 23.11.2017 och tjänsteinnehavarens beslut 24.8.2017 upphävdes.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att stadsstyrelsens beslut 26.6.2017, med beaktande av ärendets tidigare skeden, skulle tolkas enligt dess ordalydelse. Stadsstyrelsens nämnda beslut gällde de avtal om närståendevård som varit i kraft före 1.2.2017 och återställandet av nivån på vårdararvodena enligt dessa avtal för den tid då grunderna för beviljande av stöd för närståendevård bereddes på nytt. I stadsstyrelsens beslut hade inte särskilt nämnts att det under beredningstiden var möjligt att fatta beslut där arvodena sänktes genom tillämpning av de kriterier som varit i kraft före 1.2.2017.
Vårdararvodets andel av A:s stöd för närståendevård var 392 euro i månaden enligt de kriterier som trätt i kraft 1.2.2017 och som sedermera hade återförsänts till ny beredning. Vårdararvodets belopp enligt det 7.11.2014 daterade avtalet om närståendevård var 796,24 euro i månaden enligt betalningsklass 2. Arvodet hade därmed sjunkit på det sätt som avsågs i stadsstyrelsen beslut.
Under ovan nämnda omständigheter ansåg högsta förvaltningsdomstolen att tjänsteinnehavaren inte genom sitt beslut 24.8.2017, mot stadsstyrelsens beslut 26.6.2017 och innan social- och hälsovårdsnämnden godkänt de nya stödkriterierna, hade kunnat fastslå beloppet för A:s vårdararvodes andel av stödet för närståendevård till ett lägre belopp än vad som avtalats 7.11.2014. Genom social- och hälsovårdsnämndens sektions beslut hade även vad som avtalats om vårdararvodets belopp i det 16.2.2017 ingångna avtalet om stöd för närståendevård mellan staden och A blivit upphävt. Vårdararvodet skulle därför utgöras av det belopp som fastslagits i avtalet 7.11.2014 även för tiden efter 1.5.2017, ända tills ett nytt avtal om närståendevård görs åt A efter att de nya kriterierna för beviljande av stöd för närstående vård har trätt i kraft.
Omröstning 3–2.
HFD:2019:77 – Förvaltningstvistemål – Avtal om närståendevård – Vård- och serviceplan som bilaga till avtalet – Anteckning i planen om att rätten till personlig assistens upphör – Skilda beslut om personlig assistens – Avtalets och beslutens åtskildhet
Kommun X och A hade år 2006 ingått ett avtal tillsvidare om närståendevård för vård av den fullvuxne svårt utvecklingsstörda B. Kommun X hade samma år genom skilda beslut beviljat B en personlig assistent för 30 timmar i veckan. Sedermera hade flera avtal om den personliga assistansen gjorts och besvär gällande dem hade behandlats i förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen.
Vård- och serviceplanen 20.9.2006 hade varit bilaga till avtalet om närståendevård. I den i oktober 2011 uppdaterade vård- och serviceplanen konstaterades bland annat att den för B:s vård relevanta servicen bestod av hälsocentralstjänster, fysioterapi, specialsjukvårdstjänster, fallhantering och vid behov undersöknings- och rådgivningstjänster på poliklinik, dag- och arbetsverksamhet i ett verksamhetscenter samt en personlig assistent. I vård- och serviceplanen hade dessutom anordnandet av närståendevårdarens lediga dagar behandlats.
A framhöll i sin förvaltningstvistemålsansökan att Y som var samkommun för grundtjänsterna hade brutit avtalet om närståendevård genom att ensidigt minska antalet timmar som B hade beviljats för personlig assistent från vad som enligt den serviceplan som bilagts avtalet, och som därmed utgjorde en del av avtalet, hade ansetts vara behövligt för B med tanke på vårdbehovet. Att avsluta den personliga assistansen innebar samtidigt att A fråntogs sina ledigheter. A yrkade att samkommun Y enligt avtalet om närståendevård åläggs att återinföra en personlig assistent åt B för 30 timmar i veckan. Förvaltningsdomstolen avslog A:s förvaltningstvistemålsansökan.
Högsta förvaltningsdomstolen hade att på A:s besvär avgöra om samkommun Y hade brutit det med A ingångna avtalet om närståendevård gällande B:s vård genom att avsluta den personliga assistans som B hade rätt till enligt vård- och serviceplanen.
Högsta förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det under den tid som avtalet om närståendevård var i kraft gick att ändra den vård- och serviceplan som bilagts avtalet så att den motsvarade den vårdbehövandes aktuella behov av service. Vård- och serviceplanen kan även ändras i en situation då det inte i sig skett några förändringar i den vårdbehövandes behov av vård. Oberoende av vad som skrivits in i vård- och serviceplanen är kommunen skyldig att tillgodose kommuninvånarna med de social- och hälsovårdstjänster som hör till kommunens ansvar att anordna.
Socialtjänster, som personlig assistans enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp, beviljas den vårdbehövande enligt skilda överklagbara beslut av en kommunal tjänsteman. Personlig assistans enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp beviljas inte genom förvaltningsbeslut som gäller stöd för närståendevård och inte heller genom ett avtal om närståendevård eller en till avtalet bilagd vård- och serviceplan. De tjänster som beviljas den vårdbehövande med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp är därför inte en del av avtalet om närståendevård mellan kommunen och vårdaren och på tjänsterna tillämpas inte bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård om uppsägning och ändring av avtalet om närståendevård. Den för grundtjänsterna ansvariga samkommunen Y hade inte brutit det avtal om närståendevård som ingåtts med A då kommunen beslutade att avsluta eller göra ändringar i den personliga assistens som B hade beviljats.
Uppsägning av stöd för närståendevård
HFD 17.1.2018/121/Korta referat
Individsektionen för social- och hälsovårdsnämnden i staden B hade med det överklagade beslutet 15.4.2015 fastställt sin underlydande tjänsteinnehavares beslutet med vilket A:s stöd för närståendevård hade avslutats och det hade beslutats om att säga upp avtalet om närståendevård som slutits med A:s son C. Enligt beslutet hade A inte uppfyllt staden B:s förnyade villkor för beviljande av närståendevård. Förvaltningsdomstolen behandlade C:s besvär som ett förvaltningstvistemål och avslog C:s yrkanden om att bibehålla A:s stöd för närståendevård.
Enligt högsta förvaltningsdomstolen var det i ärendet fråga om huruvida A hade uppfyllt kraven som gällde beviljande av stöd för närståendevård. I detta fall var det fråga om sökande av ändring i ett i lagen om stöd för närståendevård avsett ärende och inte ett förvaltningstvistemål som gällde avtal om närståendevård. Ändringssökandet riktade inte sig till innehållet i avtalet om närståendevård eller förfarandet vid uppsägningen av avtalet.
Därför, och eftersom ärendet skulle ha behandlats som ett förvaltningsbesvär skulle den till förvaltningsdomstolens beslut fogade besvärsanvisningen ändras så besvär över förvaltningsdomstolens kunde anföras endast under förutsättningen att högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd. Ärendet skulle i högsta förvaltningsdomstolen behandlas som en ansökan om besvärstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen beviljade besvärstillstånd, upphävde förvaltningsdomstolens beslut och tog ärendet på besvär av C till omedelbar prövning. C:s besvär avslogs.
HFD 17.1.2018/121/Korta referat
HFD:2016:143 – Stöd för närståendevård – Uppsägning av ett avtal om närståendevård – Hörande i samband med uppsägning – Verkställande av uppsägningen – Delgivningssätt – Förvaltningstvistemål
A hade som närståendevårdare med staden ingått ett avtal om närståendevård av sin make B. Avtalet var i kraft tillsvidare. Efter att vederbörande nämnd i staden godkänt nya striktare krav för beviljande av stöd för närståendevård hade staden bestämt att alla gällande beslut om beviljande av stöd för närståendevård skulle bedömas och avgöras på nytt. Alla närståendevårade fick 23.1.2013 ett brev av chefen för stadens åldrings- och handikapptjänster. Enligt brevet sades avtalet om närståendevård mellan staden och närståendevårdaren upp med sagda brev från och med 31.3.2013.
Enligt förvaltningsdomstolens beslut hade staden inte med bindande rättsverkan kunnat säga upp avtalet om närståendevård genom nämnda brev utan att höra sakägarna. Uppsägningen skulle anses ha skett från och med en senare tidpunkt som fastställdes i förvaltningsdomstolens beslut.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i motsats till förvaltningsdomstolen att en uppsägning av avtalet om närståendevård inte förutsatte att närståendevårdaren hördes. Ur avtalet om närståendevård framgick inte hur en uppsägning av avtalet skulle ske. Meddelandet om uppsägningen av avtalet om närståendevård kunde delges i enlighet med förvaltningslagens stadganden om vanlig delgivning per post genom brev till mottagaren.
Närståendevårdare A ansågs ha fått kännedom uppsägningen av avtalet om närståendevård den sjunde dagen efter att brevet skickades, dvs. 30.1.2013. Avtalet om närståendevård hade upphört att gälla efter den i lagen om stöd för närståendevård stadgade uppsägningstidens slut, dvs. två hela kalendermånader efter uppsägningen. Närståendevårdaren hade under uppsägningstiden fram till 31.3.2013 rätt till vårdarvode i enlighet med avtalet om närståendevård.
Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes till den del staden hade ålagts att betala vårdarvode i enlighet med avtalet om närståendevård åt närståendevårade A efter sagda tidpunkt.
