Ordnande av ledighet för närståendevårdare
Årsboksbeslut HFD:2020:136. Stöd för närståendevård – Avtal om närståendevård – Ledighet för närståendevårdare – Förvaltningstvistemål – Periodisering av lediga dagar
A hade gjort ett avtal om närståendevård med X stad om att vårda sitt barn B från och med 1.9.2018. Enligt avtalet hade närståendevårdaren rätt till minst tre dygn ledig tid per kalendermånad, om hen oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Avtalet motsvarade det tidigare närståendevårdaravtal som hade gjorts med barnets mamma C. A:s och C:s närståendevårdaravtal hade under tiden 23.11.2017 – 12.12.2018 i praktiken tillämpats så att det varit möjligt att hålla ledigheter som var kortare än ett dygn under cirka fyra dagar i månaden.
Tjänsteinnehavaren beviljade med sitt beslut 3.1.2019 de lagstadgade tre dygnen ledig tid per kalendermånad som vikariering i hemmet för år 2019. Enligt beslutet kan lediga dygn inte uppdelas i timmar, utan de lediga dagarna kan hållas tre skilda gånger under en månad. Beslutet grundade sig på X stads nya föreskrifter om stöd för närståendevård. Föreskrifterna hade trätt i kraft från början av året 2018.
Ärendet i högsta förvaltningsdomstolen var ett förvaltningstvistemål om tillämpningen av avtalet om närståendevård mellan A och X stad där frågan gällde om staden mot närståendevårdaren A:s vilja hade kunnat ändra organiseringen av närståendevårdarens lediga dagar så att A inte kunde hålla ledigt i kortare tider än ett dygn. Ärendet gällde inte till någon del sökande av ändring i beslutet om stöd för närståendevård för B.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett avtal om närståendevård vid behov kan ses över. Kommunen kan ändå inte ensidigt ändra villkoren i närståendevårdaravtalet, utan en ändring förutsätter i regel ett godkännande av den andra avtalsparten det vill säga närståendevårdaren. Kommunen kan även säga upp avtalet. Meningsskiljaktigheter som gäller avtalets tillämpning och tolkning avgörs bindande för parterna som förvaltningstvistemål av förvaltningsdomstolen i första instans.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att staden inte ensidigt kunde besluta att ledigheter inte längre kan uppdelas på kortare tider än ett dygn. Ändringen baserade sig inte på någon ändring i grunderna för stödet för närståendevård eller någon annan ändring i omständigheterna. Tjänsteinnehavarens beslut 3.1.2019 var således i strid med den tillämpningspraxis som rått mellan parterna och som i detta fall skulle anses vara bindande.
Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därmed att avtalet om närståendevård mellan A och X stad skulle tillämpas så att de lediga dagar A som närståendevårdare hade rätt till kunde uppdelas i kortare tider än ett dygn, men högst under fyra dagar i månaden.
HFD:2019:69 – Närståendevård – Ordnande av ledighet för närståendevårdare – Servicesedlar – Senarelagd ledighet eller ersättning på grund av outtagen ledighet – Besvär eller förvaltningstvistemål
Med anledning av närståendevårdare A:s lagstadgade ledighet hade den vårdbehövande beviljats servicesedlar. Sedlarna skulle användas inom samma år. Nio ledighetsdagar hade för A:s del blivit outtagna under år 2016. A begärde av stad X att få möjlighet att utnyttja de lediga dagarna retroaktivt. Social- och hälsovårdsnämnden i nom X stads samarbetsområde avslog begäran.
A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen och yrkade i första hand på att den ledighet för närståendevårdaren som blivit outtagen under år 2016 skulle beviljas. I andra hand yrkade A att de outtagna lediga dagarna skulle ersättas ekonomiskt. Förvaltningsdomstolen prövade begäran om att flytta de lediga dagarna som besvär över nämndens beslut och avslog besvären. Förvaltningsdomstolen prövade begäran om att de outtagna lediga dagarna skulle ersättas ekonomiskt som ett förvaltningstvistemål och avslog ansökan.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i ärendet var fråga om en meningsskiljaktighet mellan närståendevårdare A och X stad gällande närståendevårdarens lediga dagar. Därför borde förvaltningsdomstolen inte till någon del ha behandlat A:s yrkanden som besvär, utan till alla delar som ett i förvaltningsprocesslagen avsett förvaltningstvistemål. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde och undanröjde förvaltningsdomstolens beslut till den del ärendet hade behandlats som besvär i förvaltningsdomstolen och prövade ärendet som ett förvaltningstvistemål utan att återsända det till förvaltningsdomstolen. Ansökan avslogs. Till den del förvaltningsdomstolen i förvaltningstvistemålet hade avslagit A:s yrkanden, avslogs besvären.
HFD 23.2.2018 L 803
Stöd för närståendevård hade beviljats och avtal om närståendevård hade ingåtts retroaktivt efter att förvaltningsdomstolen hade ansett att ansökan om stöd för närståendevård inte hade kunnat avslås på de grunder som staden hade framfört.
För att förverkliga närståendevårdarens lagstadgade ledighet för den retroaktiva perioden hade det 12.12.2012 beviljats servicesedlar som skulle användas före slutet av år 2013. Servicesedlarna hade förblivit oanvända eftersom den vårdbehövande hade överförts till sjukhusvård 13.5.2013 efter vilket stödet för närståendevård avslutades från och med 1.9.2013. I sin ansökan i förvaltningstvistemål yrkade närståendevårdaren i förvaltningsdomstolen att staden åläggs att ersätta servicesedlarnas värde åt honom i pengar.
Förvaltningsdomstolen avslog yrkandet och högsta förvaltningsdomstolen besvären över förvaltningsdomstolens beslut. I skälen till sitt beslut ansåg förvaltningsdomstolen att servicesedlarna hade förblivit oanvända på grund av orsaker som inte berodde på staden. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dessutom att servicesedlarna hade beviljats för att förverkliga närståendevårdarens lagstadgade ledighet. Syftet med att ordna ledighet åt närståendevårdaren var att hjälpa vårdaren att orka i vårdarbetet. Servicesedlarna utgjorde inte en del av närståendevårdarens vårdarvode. Av utredningen som erhållits framgick inte heller att närståendevårdaren skulle ha åsamkats utgifter för ordnandet av vård åt den vårdbehövande under närståendevårdarens ledighet under de månader för vilka servicesedlarna retroaktivt hade beviljats. Därmed kunde stadens ersättningsskyldighet inte heller grunda sig på det att staden skulle ha fått obehörig vinst på närståendevårdarens bekostnad.
HFD 5.5.2009 T 1195 – Stöd för närståendevård – Ledighet för närståendevårdare – Ordnande av vård under ledighet
Kommunen hade beslutat att ordna närståendevårdarens lagstadgade ledighet antingen genom 2 x 6 timmar hemservice i månaden som anskaffades med servicesedel av en privat serviceproducent eller genom vård på kommunens egen vårdenhet, beroende på närståendevårdarens önskemål.
Förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen kunde bestämma på vilket sätt den lagstadgade ledigheten skulle ordnas. Personen med svår funktionsnedsättning som fick närståendevård hade inte visat att vården inte skulle ha ordnats på ett sådant ändamålsenligt sätt som avses i 4 § 3 mom. i lagen om stöd för närståendevård. Det hade inte framgått tillräckligt väl i ärendet varför personen med svår funktionsnedsättning på grund av sitt hälsotillstånd inte skulle ha kunnat vara på en vårdplats som ordnats av kommunen under närståendevårdarens ledighet, om så krävdes.
