Ersättningar för personlig assistans

Sidans innehåll

I arbetsgivarmodellen kan personlig assistans ordnas genom att ersätta en person med svår funktionsnedsättning för kostnaderna för avlöning av en personlig assistent inklusive lagstadgade avgifter och kostnader. Även andra rimliga kostnader på grund av assistenten omfattas av ersättningen.

Inga kompetenskrav har särskilt fastställts för personliga assistenter. Vid fastställandet av beloppet av kommunens ersättning kan assistentens kompetens således inte vara en höjande faktor för den ersättning kommunen betalar.

Om en assistent till en person med svår funktionsnedsättning dock på grund av den assisterades handikapp eller sjukdom förutsätts ha särskild kompetens som bör beaktas i assistansen och som bara kan garanteras genom en viss yrkesbehörighet, kan detta innebära att en sådan specialkompetens bör beaktas som en höjande faktor vid fastställandet av den individuella ersättningen.

När kommunens ersättning fastställs individuellt bör man beakta hjälpbehovets kvantitet på grund av personens sjukdom eller skada och dess karaktär samt därefter bedöma om personen de facto kan avlöna en personlig assistent åt sig med hjälp av den ersättning som kommunen fastställt.

Kommunen ska därför vid behov dimensionera ersättningsbeloppet individuellt på en sådan nivå att person med funktionsnedsättning de facto kan avlöna en assistent. Kommunen kan inte fastställa ersättningen till en sådan nivå som förhindrar eller begränsar tillgodoseendet av den subjektiva rätten. Utöver egentlig lön ska kommunen ersätta arbetsgivarens lagstadgade avgifter och ersättningar. I vissa avgörande har HFD även tagit ställning till vad som avses med andra ersättningsgilla rimliga kostnader för en assistent.

Nödvändiga och rimliga kostnader 

Helsingfors FD 12.10.2001 01/0769/6

I detta fall söktes en personlig assistent för ett minderårigt barn under skollov för den tid då barnets vårdnadshavare deltog i nödvändig fortbildning med tanke på arbetet. Socialnämnden avslog ansökan, eftersom det handlade om arrangemang för vården av barnet, och barnets mor beviljats olika slags understöd, såsom specialvårdbidrag, Elva-stöd och stöd för närståendevård till ett sammanlagt belopp på ca 4 000 mk/månad. Dessutom ordnades olika slags läger för barnet under skolloven.

Socialnämnden ansåg att barnets mor kunde anställa en personlig assistent åt barnet med de primära understöden. Förvaltningsdomstolen upphävde socialnämndens beslut och konstaterade att stödet för närståendevård som barnet beviljats med stöd av socialvårdslagen dock var primärt i förhållande till handikappservicelagen, men att stödet som betalas till närstående vårdare inte, liksom inte heller Folkpensionsanstaltens vårdstöd, är avsett för att avlöna en personlig assistent som avses i handikappservicelagen.

Om en personlig assistent söks för andra ändamål än för vilka de primära ersättningarna avsetts, kan beviljandet av dessa primära stödåtgärder eller tjänster inte motivera avslåendet av ansökan eller till exempel en sänkning av det fastställda antalet timmar. I allmänhet kan dessa primära ekonomiska stödåtgärder inte heller användas för att avlöna en personlig assistent.

HFD 29.11.2000 L 3139

I detta fall hade personen råkat ut för svår funktionsnedsättning under en militär manöver. Genom Statskontorets beslut fick personen med svår funktionsnedsättning en ersättning på ca 13.000 mk/månad. Ersättningen bestod av livränta och mentillägg samt kompletteringsränta och klädpenning.

Med stöd av handikappservicelagen sökte personen med svår funktionsnedsättning ersättning för kostnaderna för en personlig assistent som skulle hjälpa personen med arbetet i ett företag.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det hjälplöshets- och mentillägg som Statskontoret betalade med stöd av militärskadelagen inte var avsett för kostnader på grund av arbete och studier, och inte heller för att avlöna en assistent för yrkesutövning.

Den personliga assistenten skulle främst hjälpa personen med arbetet i personens företag. Utifrån dessa grunder kunde den sökande med stöd av handikappservicelagen beviljas ersättning för avlöning av en personlig assistent.

Helsingfors FD 18.1.2000 00/0053/6

Förvaltningsdomstolen ansåg att arbetstidslagen enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i arbetstidslagen inte ska tillämpas på arbete som arbetstagaren utför i sitt hem, och enligt 6 punkten på arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar. Med beaktande av nämnda bestämmelser tillämpas arbetstidslagen inte på familjemedlemmar till en person med svår funktionsnedsättning som utför arbetet i sitt hem. Således hade sektionen ingen lagstadgad skyldighet att betala söndagsersättning för arbete som personen med svår funktionsnedsättning eller familjemedlemmen utfört i hemmet.

Vid bedömningen av kommunens ersättningsskyldighet och personens arbetsgivarskyldighet ska uppmärksamhet även fästas vid den valda arbetstidslagen. En sådan bedömning ska göras på basis av villkoren för det arbetsavtal som personen med svår funktionsnedsättning och dennes anställda (assistent) ingått med varandra.

Utifrån arbetsavtalet kan man bedöma hurdant arbete arbetsavtalet i regel gäller. Även platsen där arbetet i regel utförs ska bedömas. Beroende på den arbetstidslag som tillämpas fastställs arbetsgivarens obligatoriska, lagstadgade kostnader i viss mån på ett avvikande sätt. Arbetstidslagar tillämpas inte i situationer där en närstående person som bor i samma hushåll som personen med svår funktionsnedsättning fungerar som assistent.

HFD 20.12.2018 L 6100 – Personlig assistans – Ersättning av kostnaderna – Skäliga och nödvändiga utgifter - Löneutbetalning

Kommunen avslog A:s ansökan om ersättning av bankens serviceavgifter som en del av kostnader för personlig assistans.

Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Enligt utredningen i ärendet har A:s personliga assistans ordnats med arbetsgivarmodellen. A har öppnat ett brukskonto på banken, där kommunen betalar löner för personliga assistenter och de avgifter och ersättningar som en arbetsgivare ska betala enligt lag. Banken tar ut en serviceavgift på 7 euro per månad för brukskontot. A har krävt att de serviceavgifter som tas ut av banken ersättas honom enligt 8 § 2 mom. 1 punkten i handikappservicelagen. Förvaltningsdomstolen ansåg att serviceavgifterna som tas ut av banken inte kan anses som en avgift som arbetsgivare ska betala enligt lag.

Det måste därför avgöras om serviceavgifterna kan anses som en övrig skälig och nödvändig utgift som kommunen är skyldig att ersätta enligt handikappservicelagen. A har erbjudits möjlighet av att kommunen fungerar som ställföreträdande betalare, då kommunen skulle sköta utbetalningen av lönen. På detta sätt skulle ovannämnda servicekostnad inte uppkomma. A har inte godkänt detta. Han har inte lagt fram några giltiga skäl för vägran. Av den anledningen kan den avgift som tas ut av banken inte anses som en övrig skälig och nödvändig utgift som kommunen är skyldig att ersätta.

HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut. 

HFD 20.12.2018 L 6100 (pdf 113 kb – på finska)

HFD 20.4.2018 L 1920 Personlig assistans – Nödvändig kostnad – Lönebetalning – Redovisningsbyrå

Kommunen hade avslagit den allmänna intressebevakarens ansökan i vilken denna krävde att kommunen ersätter den kostnad som uppkommit för redovisningsbyrån med anledning av lönebetalningen åt A:s personliga assistent.

A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen. Domstolen biföll besvären med följande motivering: Med stöd av handikappservicelagen och lagen om klientavgifter ska servicen i form av en personlig assistent vara kostnadsfri för A. I en situation där A inte kan sköta lönebetalningen själv bör kommunen a priori sköta lönebetalningen och därmed sammanhängande övriga åligganden på det sätt som kommunen väljer. Det att intressebevakaren hade ingått avtal om lönebetalning med redovisningsbyrån innebar att kommunen i praktiken inte hade haft möjlighet att välja tillvägagångssätt. A:s allmänna intressebevakare, som bl.a. har i uppgift att sköta A:s ekonomiska angelägenheter, kan inte anses vara skyldig att sköta lönebetalningen själv enligt vad som ingår i hens uppdrag, utan det har varit möjligt att köpa tjänsten av en redovisningsbyrå.

Förvaltningsdomstolen ansåg att kostnaden för anlitandet av tjänsten, 224,43 euro, var rimlig och att kommunen var skyldig att ersätta kostnaden åt A, även om det inte fanns något tidigare avtal med kommunen om att tjänsten skulle anlitas.

Högsta förvaltningsdomstolen vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.

Anmärkning från redaktionen: Hela beslutet finns inte tillgängligt i anonymiserad version. 

HFD 2018:5 Årsboksbeslut Service och stöd på grund av handikapp - Personlig assistans - Kostnader som uppkommit på grund av den personliga assistenten - Kostnader för anskaffning av frimärken och kuvert

Den gravt handikappade A hade av Helsingfors stad krävt en ersättning om 24 euro för inköp av 20 stycken frimärken och samma mängd kuvert. A hade använt dem till att skicka sin personliga assistents timanmälan till Helsingfors stads ekonomiförvaltningstjänst för löneräkning och löneutbetalning. 

Helsingfors stad hade inte angett något alternativt sätt att lämna in timanmälan än att skicka den per post. Eftersom assistentens löneutbetalning och därmed användandet av personlig assistans nödvändigtvis förutsatte att timanmälan skickas till ekonomiförvaltningstjänsten per post skulle de ovannämnda kostnaderna anses utgöra sådana skäliga och nödvändiga utgifter som anlitandet av en assistent föranlett A och som Helsingfors stad enligt 8 d § (981/2008) 2 momentet 1 punkten i lagen om service och stöd på grund av handikapp skulle ersätta. 

HFD 2018:5 Årsboksbeslut (Finlex)

HFD 13.12.2013 L 3940 (kort redogörelse för avgörandet)

En person med svår funktionsnedsättning hade beviljats personlig assistans 24 timmar om dygnet. Den personliga assistansen ordnades med hjälp av en vårdcirkel bestående av fem assistenter i genomsnitt. Personen bodde med sina föräldrar. El- och vattenkostnaderna på grund av anlitandet av de personliga assistenterna ansågs till sin karaktär vara normala levnadskostnader för familjen.

I ärendet bevisades det inte att ordnandet av assistenttjänster för personen med svår funktionsnedsättning skulle ha orsakat separerbara och till sin karaktär nödvändiga extra kostnader. Yrkandet på ersättning för el- och vattenkostnaderna avslogs.

HFD 13.12.2013 L 3940

HFD:2013:171 Årsboksbeslut Handikapptjänster - Personlig assistans - Lön till personlig assistent - Arbetsgivares skyldigheter - Utländsk assistent utan uppehållstillstånd - Annullering av ersättning för viss tid 

Enligt ett beslut av kommunens socialdirektör hade en gravt handikappad person fått ersättning för de kostnader som hon hade för avlöning av en personlig assistent, som var en utländsk person. Enligt det system för löneräkning och löneutbetalning som tillämpades i kommunen betalade kommunen lönen direkt till den anställda assistenten. När det framgick att assistenten inte hade uppehållstillstånd eller på någon annan grund rätt att uppehålla sig och arbeta i Finland, fattade socialdirektören ett nytt beslut, med vilket den beviljade ersättningen annullerades för en månad.

Det gällde att avgöra om kommunen hade rätt att annullera ersättningen för redan utförd assistans, när man också tog hänsyn till att det fanns särskilda sanktioner för brott mot bestämmelserna i utlänningslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen i sina utbetalningsbeslut inte kunde underlåta att ta hänsyn till om den gravt handikappade arbetsgivaren fullgjorde sina skyldigheter som arbetsgivare eller inte. På vilket sätt kommunen kunde ingripa om så inte skedde skulle avgöras från fall till fall och med hänsyn till de rättsprinciper inom förvaltningen som avses i 6 § i förvaltningslagen. Kommunens åtgärder fick inte vara uppenbart oskäliga i förhållande till arbetsgivarens försummelser. Under de förhållanden som det var fråga om i det aktuella fallet var det inte uppenbart oskäligt att kommunen annullerade ersättningen för en månad. (Omröstning 7 - 1).

HFD:2013:171 Årsboksbeslut (Finlex) 

Assistentens rese- och logikostnader

HFD:2015:108 Årsboksbeslut Handikappservice (service åt funktionshindrad) – Synskadad – Företagsverksamhet – Personlig assistans – Övertidsersättning till personlig assistent – Rese- och inkvarteringskostnader för personlig assistent

A var helt blind och hade tillverkat och sålt hantverksprodukter i ett eget företag. Han hade sålt borstar på marknader och i affärer runt om i Finland. A hade beviljats personlig assistans för företagsverksamhet. A fungerade som arbetsgivare för sin assistent. Målet gällde kommunens skyldighet att ersätta kostnader för assistentens övertidsarbete samt assistentens rese- och inkvarteringskostnader.

Under de förhållanden som det var fråga om hade individsektionen kunnat förutsätta att A försökte undvika övertidsarbete som skulle ersättas med övertidsersättning och i stället använda sig av utjämningsperioder för arbetstiden. Enligt den utredning om presenterats om A:s arbete var det emellertid uppenbart att det inte alltid var möjligt att undvika att assistentens arbetstimmar koncentrerade sig på ett sätt som medförde rätt till övertidsersättning. A skulle få ersättning för de övertidsersättningar som skulle betalas till assistenten.

Assistansuppgifterna innebar att assistenten måste följa med på arbetsgivarens resor. A skulle få ersättning för skäliga rese- och inkvarteringskostnader för sin assistent.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 8 d § 2 mom. 1 punkten

Omröstning 4–1.

HFD:2015:108 Årsboksbeslut (HFD)

HFD:2014:14 Årsboksbeslut Handikappservice – Personlig assistans – Utlandsresa – Assistents resekostnader – Nödvändiga och skäliga kostnader

En person (A) som led av sjukdomen MS hade en sambo, som även var hennes personliga assistent. A hade beviljats högst 18 timmar personlig assistans i veckan. Personlig assistans i hemmet behövdes främst för matlagning, tvätt, städning och och injicering av läkemedel.

Makarna gjorde i december 2011 en två veckor lång semesterresa till Teneriffa. De bodde på hotell med halvpension. Kostnaden för resan uppgavs vara 1 196 euro per person, utan halvpension. Den personliga assistenten fick assistentlön för den tid som resan tog i anspråk. Ansökan om ersättning av den personliga assistentens resekostnader avslogs av kommunens tjänsteinnehavare. Begäran om omprövning av tjänsteinnehavarens beslut avslogs av den behöriga kommunala nämnden och förvaltningsdomstolen avslog de besvär som anfördes över nämndens beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en semesterresa till utlandet i och för sig kan anses höra till sådan normal livsföring som avses i 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp, men ansåg att en del av den gemensamma resan skulle betraktas som semesterresa för den personliga assistenten. Betydelsefulla faktorer vid bedömningen av om assistentens resekostnader skulle anses vara nödvändiga och skäliga på det sätt som avses i 8 d § 2 mom. 1 punkten i lagen om service och stöd på grund av handikapp var resmålet, resans pris och behovet av personlig assistans under resan. Hotellinkvarteringen och halvpensionen tydde på att hjälpbehovet främst hade hänfört sig till att hjälpa A att röra sig, samt till de läkemedelsinjektioner som hon skulle få. Hänsyn togs också till att maken hade fått assistentlön för den tid som resan tagit i anspråk, trots att hjälpbehovet under resan inte var likadant eller lika stort som hemma. Under dessa omständigheter skulle som nödvändiga och skäliga resekostnader för assistenten betraktas en åttondel (1/8) av resans pris.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 1 §, 3 § 2 mom. (981/2008), 8 § 2 mom. (134/2010), 8 c § (981/2008) 1, 2 och 4 mom. och 8 d § (981/2008) 1 mom. och 2 mom. 1 punkten.

HFD:2014:14 Årsboksbeslut (HFD)

Följande av arbetstidslagen och kollektivavtalet  

HFD:2024:83 Prejudikat  — Serviceboende hemma — Personlig assistent — Arbetsgivarmodell — Arbetsgivarens familjemedlem — Arbetstidslagens tillämpningsområde — Arbetstidsdirektivet — Direktivets tolkningsverkan

Samkommunen hade med stöd av handikappservicelagen beviljat A serviceboende i sitt hem. Serviceboendet genomfördes med hjälp av personlig assistans enligt arbetsgivarmodell, där A var arbetsgivare och hens dotter var assistent. Samkommunen vägrade att som lönekostnader ersätta A för de lönetillägg som var beroende av arbetstiden på den grunden att arbetstidslagen inte tillämpas på arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlem.

Enligt 1996 års arbetstidslag som tillämpas i ärendet, är arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar undantaget från lagens tillämpningsområde. Arbetstidsdirektivet har satts i kraft med arbetstidslagen.

Enligt arbetstidsdirektivet kan undantaget gällande familjemedlemmar inte tillämpas enbart på den grunden att arbetstagaren är arbetsgivarens familjemedlem. För att undantaget ska vara tillämpligt förutsätts att arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva på grund av verksamhetens natur.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att arbetstidslagens undantagsbestämmelse inte i situationer som motsvarar det förevarande fallet inom bestämmelsens ovillkorliga ordalydelse går att tolka på det sätt som arbetstidsdirektivet förutsätter.

Direktivet som sådant kan inte skapa förpliktelser åt ett enskilt rättssubjekt. I detta ärende skulle ändå beaktas att grunden för arbetsförhållandet mellan den gravt handikappade och dennes assistent var en lagstadgad service som beviljas av en myndighet. Myndigheten är i dessa fall skyldig att ersätta den gravt handikappade som arbetsgivare de kostnader som föranleds av att avlöna en assistent. Dessa kostnader är förutom lönen även de lagstadgade avgifterna och ersättningarna som arbetsgivaren ska betala. Det att den gravt handikappade enligt arbetsgivarmodellen själv åt den personliga assistenten betalar de lönetillägg som arbetsgivaren ska betala innebär inte att det med tanke på tillämpningen av direktivet är fråga om ett rättsförhållande mellan två privata rättssubjekt.

En gravt handikappad person kan som arbetsgivare som grund för sina yrkanden åberopa arbetstidsdirektivets bestämmelse om avvikelser som gäller anställda inom familjen gentemot det offentligrättsliga organ som ansvarar för kostnaderna av att ordna servicen. Direktivets bestämmelse uppfyller den omedelbara rättsverkans tilläggskrav på ovillkorlighet och tillräcklig exakthet.

Utgående från omständigheterna i ärendet kunde, med stöd av arbetstidsdirektivet och EU-domstolens rättspraxis, avvikelsen enligt arbetstidslagen inte tillämpas på det ifrågavarande arbetet. Samkommunen hade inte haft laglig grund att avslå A:s yrkande på ersättning för lönekostnader som kostnader för handikappservice som hen hade beviljats.

Omröstning 6-1. 

HFD 2024:83 (Finlex)

HD:2022:22 HD-prejudikat Arbetsavtal - Ersättningsgill skada - Skadestånd - Arbetsgivarens skadeståndsansvar - Jämkning av skadestånd

Den gravt handikappade B hade varit sin personliga assistents arbetsgivare. Hon hade inte tecknat någon grupplivförsäkring för arbetstagaren, fastän hon enligt ett kollektivavtal hade varit skyldig att göra det. Efter arbetstagarens död yrkade dennas rättsinnehavare A skadestånd av B för utebliven livförsäkringsersättning.

Skadeståndsyrkandet bedömdes enligt 12 kap. 1 § 1 mom. arbetsavtalslagen. B visade inte att hon i egenskap av arbetsgivare hade förfarit omsorgsfullt på den grunden att hon när hon lät bli att teckna försäkring hade handlat i enlighet med den anvisning som hon hade fått av kommunen. (Omröstn.) Se HD:2022:21

Arbetsgivarens ersättningsskyldighet gentemot arbetstagaren kunde inte jämkas. B ålades att betala det skadestånd som A hade yrkat.

HD:2022:22 HD-prejudikat (Finlex) 

HD:2022:21 HD-prejudikat Skadestånd - Offentligt samfunds skadeståndsansvar - Orsakssamband

En stad hade gett den gravt handikappade B ett informationspaket om saker som gällde anställningsförhållandet för en personlig assistent. Enligt anvisningen i informationspaketet utgjorde grupplivförsäkringen för arbetstagare inte en lagstadgad försäkring utan arbetsgivaren kunde på egen bekostnad teckna en frivillig försäkring för sin assistent. B hade inte tecknat en sådan försäkring för den arbetstagare som var hennes assistent, fastän hon enligt det nya kollektivavtal som trätt i kraft under anställningsförhållandet hade varit skyldig att göra det. Efter arbetstagarens död yrkade hennes rättsinnehavare skadestånd av staden för utebliven försäkringsersättning.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att staden hade utövat offentlig makt när den hade gett B anvisning om tecknande av grupplivförsäkring och att staden hade åsidosatt de krav som skäligen kan ställas på myndighetsutövning när den hade försummat att ändra anvisningen till följd av att det nya kollektivavtalet hade trätt i kraft och att underrätta B om förändringen. Staden ålades att ersätta arbetstagarens rättsinnehavare för den uteblivna försäkringsersättningen.

HD:2022:21 HD-prejudikat (Finlex)

Uppdaterad: