Definitionen av svår funktionsnedsättning
När det gäller att ordna personlig assistans anses en persons funktionsförmåga vara svårt nedsatt då personen till följd av en långvarig eller framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom har ett nödvändigt och upprepat behov av annan persons hjälp
1) i de dagliga sysslorna;
2) i arbete och studier;
3) i fritidsaktiviteter;
4) i samhällelig verksamhet, samt
5) i upprätthållande av sociala kontakter.
Behovet av hjälp ska inte i främsta hand bero på sjukdomar och funktionshinder som har samband med normalt åldrande.
Nödvändigt och upprepat behov av hjälp
Långvarig eller framskridande funktionsnedsättning
Sjukdom och funktionshinder som i huvudsak har samband med åldrande
Personlig assistans för barn och unga
Nödvändigt och upprepat behov av hjälp
Rätten till personlig assistans prövas utifrån personens individuella behov av hjälp på grund av en svår funktionsnedsättning, utan någon objektiv värdering av huruvida aktiviteten i fråga är nödvändig. Personlig assistans ska ordnas åt en person med svår funktionsnedsättning i de aktiviteter som avses i 8 c § 1 mom. i handikappservicelagen när personen inte klarar av dem utan en annan persons hjälp. Om behovet av assistans i praktiken kan tillgodoses på något annat sätt, till exempel med hjälpmedel, ska personen i regel inte betraktas som en person med svår funktionsnedsättning i behov av personlig assistans.
Behovet av personlig assistans ska alltid bedömas genom att man beaktar klientens individuella behov av hjälp och hens livssituation i sin helhet.
Kravet är att behovet av hjälp ska vara både nödvändigt och upprepat. Ett upprepat behov av hjälp avser både situationer där behovet är ofta förekommande, kontinuerligt och aktuellt vid olika tider på dygnet, och situationer där behovet förekommer mer sällan men ändå upprepat, och är nödvändigt.
Det är serviceanvändarens egna behov och val som avgör i vilka dagliga rutiner hen använder personlig assistans. Den som använder personlig assistans ska ha rätt att själv bestämma var och för vilka ändamål hen använder personlig assistans inom vad beslutet om personlig assistans tillåter.
HFD 25.1.2019 L 229 – Personlig assistans – Svårt funktionshinder - Lagens förhållande till annan lagstiftning - Socialvårdslagen
Kommunen avslog A:s ansökan om personlig assistans. Enligt kommunen kan mot A:s hjälpbehov svaras med hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen.
A överklagade kommunens beslut till förvaltningsdomstolen, som avslog A:s besvär. Enligt läkarutlåtandet har A flera kroniska sjukdomar, som uppenbart nedsätter hens funktionsförmåga, såsom sömnapné, tillståndet efter operation av hjärntumör och hjärninfarkt. A:s funktionsförmåga har försämrats på grund av nedsatt minnesfunktion, trötthetssymptom och muskelsmärta. A har uppgett att hen behöver personlig assistans bl.a. för de dagliga sysslorna, hushållsarbete, samhällelig verksamhet, upprätthållande av sociala kontakter och att klara sig ensam med barnen när partnern inte är hemma.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att A kan enligt utredningen i ärendet klara av funktioner som hör till normal livsföring utan hjälp av en annan person när hen inte är trött. Hushållsarbete, barnavård och annan verksamhet som är en del av det normala livet belastar emellertid A under dagen och förorsakar betydande utmattning. Trots att A behöver hjälp på grund av sina skador och sjukdomar är behovet av hjälp inte på det sättet nödvändigt för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. Därför kan A inte betraktas som en gravt handikappad person på det sätt som avses i 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen. A:s behov av hjälp och stöd kan täckas med andra serviceformer som ordnas enligt andra lagar.
HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 25.1.2019 L 229 (pdf 107 kb – på finska)
HFD 16.8.2018 T 3803 – Personlig assistans – Hjälpbehov utanför hemmet – Svårt funktionshinder
A sökte ändring till ett beslut med stöd av vilket kommunen hade avslagit A:s ansökan om personlig assistans.
Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut och återförvisade ärendet till kommunen för en ny behandling. Förvaltningsdomstolen konstaterade att A hade haft rätt till personlig assistans sedan inledandet av ansökan. Enligt kommunens beslut var A inte en gravt handikappad person i förhållande till personlig assistans med stöd av handikappservicelagen och –förordningen. Dessutom hade kommunen konstaterat i sitt beslut att den personliga assistansen inte är avsedd för att möjliggöra aktiviteter enbart utanför hemmet. Kommunen var av den uppfattningen att hjälpbehovet också skulle finnas i hemmet.
Förvaltningsdomstolen ansåg att A är, med hänsyn till A:s hälsotillstånd, funktionsförmåga och utredningen om de andra omständigheterna, en sådan gravt handikappad person som avses i 8 c § i handikappservicelagen. Med hänsyn till vad som fastställs i handikappservicelagen om personlig assistans och till den omständigheten att behovet av personlig assistans individuellt kan variera mellan olika personer, kan förutsättningen för att få personlig assistans inte vara det att hjälp också behövs i hemmet.
HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 16.8.2018 L 3803 (pdf 87 kb – på finska)
HFD 12.10.2016 T 4293 – Personlig assistans – Nödvändighet – Mängden hjälp
A hade ansökt om personlig assistans för sin årliga fiskeresa. Kommunen avslog ansökan eftersom den ansåg att den hjälp personen ansökte om, för fiske, inte utgjorde ett nödvändigt och upprepat behov.
Förvaltningsdomstolen ändrade kommunens beslut så att kommunen måste bevilja A 30 timmar personlig assistans per år för fritidsaktiviteter. Enligt förvaltningsdomstolen finns det inget krav på att behovet av hjälp ska vara särskilt ofta förekommande då det gäller att bevilja personlig assistans, utan det som avgör är om behovet är nödvändigt och återkommande. Ett mer sällan förekommande behov av hjälp som än dock har återkommande karaktär, och som är nödvändigt, är också en legitim grund på vilken personlig assistans bör beviljas. Assistans beviljas också för fritidsaktiviteter. A ägnade sig åt hobbyfiske några gånger om året, och kunde inte göra det utan utomstående hjälp. A:s behov av hjälp var alltså småskaligt, men årligen återkommande.
HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 12.10.2016 L 4293 (pdf 91 kb – på finska)
HFD 24.10.2013 L 3354
Tjänsteinnehavaren hade avslagit ansökan om personlig assistans avseende de situationer där personen deltog i arbetspraktik eller exkursioner med måltider. I tjänsteinnehavarens beslut konstaterades det att den tillsyn som behövdes vid måltider inte var personlig assistans enligt handikappservicelagen.
FD konstaterade att det av utredningen av ärendet framgår att den år 1994 födda personen led av perisylvärt syndrom (CBPS dvs. en utvecklingsstörning i hjärnbarken), som orsakar ätstörningar och stumhet. Vid måltider behöver personen tillsyn på grund av kvävningsrisken. Yrkesinstitutets rektor hade som villkor för antagningen av personen som studerande krävt att personen får en personlig assistent för måltiderna.
Med beaktande av de framlagda omständigheterna avseende personens hjälpbehov ansåg FD att personen på grund av sjukdomssymptomen nödvändigtvis hade behov av hjälp upprepade gånger för att kunna delta i måltiderna i skolan. Personen skulle således betraktas som en person med svår funktionsnedsättning avseende personlig assistans enligt 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen för vilken kommunen är skyldig att ordna personlig assistans som avses i handikappservicelagen.
FD konstaterade dessutom att det inte hävdats i ärendet att personen inte själv skulle kunna definiera assistansens innehåll eller sättet att ordna den. Personlig assistans enligt handikappservicelagen tryggar på ett lämpligt och tillräckligt sätt den hjälp som personen behöver vid måltider på grund av sjukdomen. Eftersom vård- och omsorgsnämndens sektion för vård av individer hade haft en annan uppfattning i ärendet lämnades ärendet tillbaka till nämnden för ny behandling. HFD ändrade inte FD:s beslut.
JK 12.3.2008 (1052/1/06)
I sitt avgörande bedömde statsrådets justitiekansler hurdana rättsliga krav 19 § 1 mom. i grundlagen ställer på det allmänna. Justitiekanslern konstaterade att man i enlighet med den juridiska litteraturen – även med beaktande av den moderna kulturella värdegrunden – kan utgå från att uttrycket "den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv" i lagrummet på goda grunder kan anses innebära något mer än endast tryggande av nödvändiga förutsättningar för biologisk existens.
Justitiekanslern ansåg det vara motiverat att handikappservicelagen och behovet av att reformera den skulle bedömas utifrån ett vidare tolkningsalternativ avseende 19 § 1 mom. i grundlagen.
Långvarig eller framskridande funktionsnedsättning
Bestämmelsen i handikappservicelagen förutsätter att personen har en långvarig eller framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom. Det hur länge personen eventuellt kommer att behöva service på grund av sin sjukdom eller funktionsnedsättning är inte det enda kriteriet då det gäller att definiera ett behov som långvarigt. Med bestående sjukdom eller funktionshinder avses sjukdomar eller funktionshinder som till sin karaktär inte är tillfälliga så som till exempel benbrott är.
Behovet av personlig assistans kan vara kortvarigt, till exempel på grund av att man vet att sjukdomen kommer att framskrida snabbt och att personen kommer att tas in på en institution efter en viss tid. Trots detta ska sjukdomen betraktas som långvarig i den mening som avses i bestämmelsen.
MS och vissa muskelsjukdomar är exempel på framskridande funktionsnedsättning eller sjukdom. Därtill kan sjukdomen kännetecknas av kraftiga förändringar i funktionsförmågan och därav följande varierande och/eller återkommande behov av en annan persons hjälp. I vilken omfattning personen behöver hjälp varierar enligt hur sjukdomen utvecklas och hur personen befinner sig.
HFD 9.10.2019/4536 Korta referat – Personlig assistans – Tillfälligt ökat behov av assistans – Vård och omsorg
Den gravt handikappade A var förlamad i benen och hon hade beviljats personlig assistans i flera års tid. A:s behov av assistans hade tillfälligt ökat på grund av en operation i axeln och hon hade ansökt om extra timmar personlig assistans för de tre månader hon återhämtade sig från operationen.
Tjänsteinnehavaren avslog A:s ansökan om extra timmar personlig assistans. A hade i stället blivit rådd att ansöka om hemvård och stödtjänster inom hemvården. En sektion inom kommunens social- och hälsovårdsnämnd avslog A:s begäran om omprövning av tjänsteinnehavarens beslut och förvaltningsdomstolen avslog besvären över beslutet gällande omprövningsbegäran.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s till följd av axeloperationen tillfälligt ökade hjälpbehov inte var ett i 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen avsett till följd av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller en sådan sjukdom nödvändigt och upprepat behov av hjälp. Den extrahjälp A behövde under konvalescensen efter operationen var till sin natur huvudsakligen vård och omsorg. A:s ansökan om extra timmar personlig assistans hade kunnat avslås.
HFD 15.5.2018 T 2333 Personlig assistans – Långvarighet – extra timmar
A hade ansökt om ett tillfälligt tillskott på 20 timmar personlig assistans under december 2016, utöver de 150 timmar hen hade i månaden sedan tidigare. Kommunen hade avslagit A:s ansökan.
A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen, som avvisade besvären med följande motivering: A, född 1948, hade en synskada som förorsakade en invaliditetsgrad på 90 procent, samt en nervbaneskada i handen. Det som inte bestrids är att A har en svår funktionsnedsättning och att A på grundval av detta tills vidare har rätt till personlig assistans i 150 timmar i månaden. Enligt A:s utredning hade A fallit hemma hos sig och blivit intagen på sjukhus i några dagar. A hade ansökt om extra personlig assistans för tiden hemma efter sjukhusvistelsen, främst för att kunna tvätta sig och för de sjukhusbesök som behövdes för att behandla den skada som fallet hade förorsakat. Förvaltningsdomstolen ansåg att behovet av hjälp måste vara nödvändigt och upprepat för att personlig assistans ska kunna beviljas. När det gällde A:s behov av extra hjälp hemma efter olyckan handlade det inte om ett behov föranlett av A:s långvariga synskada, så på denna punkt hade ansökan kunnat avslås.
När det gällde besöken på hälsovårdscentralen efter sjukhusvistelsen kan man emellertid anse att behovet av assistans berodde mer på synskadan än på den tillfälliga skada som fallet hade förorsakat. Med hänsyn till de timmar av personlig assistans som A hade kvar plus vad nämnden hade sagt om hemvårdsservice i sitt beslut ansåg förvaltningsdomstolen att timmarna med personlig assistans hade varit tillräckliga och att ansökan hade kunnat avslås även på denna punkt.
Högsta förvaltningsdomstolen vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 15.5.2018 L 2333 (pdf 138 kb – på finska)
HFD 15.5.2018 T 2331 Personlig assistans – framskridande sjukdom – nödvändigt behov av hjälp
Kommunen hade avslagit A:s ansökan om personlig assistans.
A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen, som avvisade besvären. Förvaltningsdomstolen ansåg att A trots sin MS-sjukdom hade klarat sig på egen hand. I beslutet fastställde domstolen att A klarar av sina dagliga rutiner hemma, om än i sakta mak. A behöver städhjälp, men framförallt behöver A hjälp utanför hemmet eftersom hen har svårt med de resor som behövs för att handla och sköta ärenden. A har sagt att det är omöjligt att ta sig ut ur hemmet på grund av utmattning och balanssvårigheter. Förvaltningsdomstolen konstaterade att A på grund av sin MS-sjukdom och de följdsjukdomar den orsakat behöver hjälp utanför hemmet, men att då man ser på helheten kan inte A anses ha en svår funktionsnedsättning enligt vad som avses i 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen.
HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut och skickade ärendet tillbaka till kommunen för ny prövning. Baserat på den lämnade utredningen konstaterar HFD att A klarar sig på egen hand, men att en framskridande sjukdom enligt vad som avses i 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen har lett till att A:s förmåga att klara sig hemma eller utanför hemmet enligt vad som avses i 1 mom. är i den grad nedsatt att A nödvändigt och upprepade gånger behöver en annan persons hjälp. Med hänsyn till dessa omständigheter borde inte kommunen ha avslagit A:s ansökan helt och hållet. Därför måste förvaltningsdomstolens beslut upphävas och ärendet skickas tillbaka till kommunen för beviljande av personlig assistans.
Anmärkning från redaktionen: Hela beslutet finns inte tillgängligt i anonymiserad version.
Åbo FD 20.8.2010 nr 10/0634/2
I detta fall hade föräldern till ett barn med stöd av handikappservicelagen ansökt om 10 timmar personlig assistans för att hjälpa den år 1968 födda dottern på fritiden. Personen hade konstaterats lida av en medelsvår utvecklingsstörning och en allmän ångeststörning och panikstörningssymptom. Dessutom led hon av flera andra sjukdomar.
Tjänsteinnehavaren hade avslagit ansökan med motiveringen att den sökande inte var en person med svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen. Tjänsteinnehavaren hade konstaterat att den utvecklingsstörda personen på det stora hela klarade av de funktioner som hör till normal livsföring och att hon inte hade något stort behov av hjälp på fritiden. Personen bodde på ett internat för utvecklingsstörda, där hon enligt tjänsteinnehavarens beslut kunde anlita hjälp av internatet för fritidsaktiviteter och rekreation.
FD drog slutsatsen att personen på grund av sina sjukdomar, i synnerhet ångeststörningen och dystonin, behövde hjälp för att röra sig utanför internatet. FD ansåg att det utifrån handlingarna inte fanns orsak att ifrågasätta den sökandes förmåga att kunna definiera assistansens innehåll och sättet att ordna den, eftersom hon klarade sig väl i den regelbundna arbetsverksamheten.
FD ansåg att personen under dessa omständigheter skulle betraktas som en person med svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen vid ordnandet av personlig assistans och som en person som på grund av sin långvariga och delvis framskridande sjukdom nödvändigtvis och upprepade gånger behövde hjälp av en annan person för att klara sig i fritidsaktiviteter.
Sjukdomar och funktionshinder som i huvudsak beror på åldrande
Ingen grupp är automatiskt utesluten från rätten till personlig assistans på basis av funktionshindrets eller sjukdomens art eller på basis av diagnos eller ålder.
Enligt regeringens proposition RP 166/2008 rd går det att skilja mellan å ena sidan funktionshinder som hänför sig till åldrande och, å andra sidan, åldrande av normal karaktär. Enligt förslaget ska sådant behov av hjälp och stöd som i främsta hand beror på sjukdomar och funktionshinder som har samband med normalt åldrande fortfarande inte omfattas av handikappservicelagen. Detta behov ska tillgodoses med stöd av annan allmän lagstiftning och speciallagstiftning inom social- och hälsovården.
Genom bestämmelsen i 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen utesluts inte äldre personer från den personliga assistansen, utan den enda grunden för erhållande av assistans är det hjälpbehov som en person har på grund av funktionsnedsättning (”handikapp” i lagförslaget) eller sjukdom. Tidpunkten då en person har fått en funktionsnedsättning eller insjuknat har inte betydelse i detta sammanhang. Därmed har också äldre personer med svår funktionsnedsättning (”gravt handikappade”) och de som fått en svår funktionsnedsättning vid högre ålder rätt till personlig assistans på samma grunder som andra personer med svår funktionsnedsättning.
HFD 20.12.2018 L 6091 – Personlig assistans – Svårt funktionshinder – Åldrandet
A sökte ändring till kommunens beslut, enligt vilken kommunen hade avslagit A:s ansökan om personlig assistans.
Förvaltningsdomstolen godkände A:s besvär och återförvisade ärendet till kommunen för en ny behandling. 72-åriga A hade drabbats av en hjärnstroke 2010 och har återhämtat sig bra. 2014 har A drabbats av hjärnblödning, till följd av vilken A har ensidig förlamning på vänster sida. A bor ensam och har hittills fått all sin hjälp från sin partner, som bor annanstans. Behovet av hjälp har uppkommit särskilt i skötseln av hemmet. A rör sig med hjälp av en manuell rullstol och kryckor. A behöver hjälp av en annan person för att ta hand om sin hygieni, men A kan klä sig utan hjälp.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att utgångspunkten är enligt handikappservicelagens förarbeten att alla personer oberoende av diagnos och ålder kan få personlig assistans. Om hjälpbehovet dock i första hand beror på sjukdomar och funktionshinder i samband med normalt åldrande, berättigar det inte till personlig assistans enligt den förslagna lagen. Enligt detaljerade motiveringar av handikappservicelagens 8 c § i förarbeten går det att skilja mellan funktionshinder som hänför sig till åldrande och, åldrande av normal karaktär. Sådant behov av hjälp och stöd som i första hand beror på sjukdomar och funktionsnedsättningar i samband med normalt åldrande ordnas inte med stöd av handikappservicelagen.
Förvaltningsdomstolen hänvisade till HFD:s årsboksavgöranden 2012:111, där uppskattades det sambandet mellan risken för hjärnförlamning och åldern av en person baserat på ett utlåtande av Social- och hälsovårdsministeriet. Enligt utredningen är risken för hjärnförlamning för personer över 75 år tydligt förhöjd. Risken för den första hjärnförlamningen är 8 gånger högre för personer i 75-84 års ålder och redan 15 gånger högre för personer i över 85 års ålder jämfört med personer i 25-74 års ålder. I det aktuella fallet hade A drabbats av den första hjärnförlamningen, hjärninfarkten, som 67-åring och hjärnblödningen vid 71 års ålder. Dessutom hade A haft sådana grundsjukdomar som kan anses vara riskfaktorer för hjärnförlamningen. Med tanke på dessa omständigheter kan behovet av A:s hjälp och stöd inte anses vara i första hand beroende på sjukdomar och funktionsnedsättningar i samband med normalt åldrande. Kommunen kunde därför inte avslå A:s ansökan.
HFD vidmakthöll förvaltningsdomstolens beslut.
HFD 20.12.2018 L 6091 (pdf 76 kb – på finska)
HFD 1.9.2016 T 3673 – Personlig assistans – Serviceboende – Svår funktionsnedsättning – Åldrande – Lagens subsidiaritet
A ansökte om personlig assistans och serviceboende enligt vad som avses i handikappservicelagen. Kommunen avslog ansökningarna och konstaterade att A inte uppfyller kriterierna för svår funktionsnedsättning när det gäller personlig assistans eller serviceboende. Trots att A länge hade haft Ehlers-Danlos syndrom berodde inte A:s funktionsnedsättning på syndromet utan på åldrande. Nedsatt syn är inte i sig självt en orsak till ett omfattande behov av personlig assistans eller serviceboende.
A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen. I fråga om huvudmålet ansåg förvaltningsdomstolen att A inte kunde anses ha en sådan svår funktionsnedsättning som ger rätt till personlig assistans. A:s behov av hjälp berodde i huvudsak på en kombination av nedsatt syn på grund av glaukom och på nedsatt rörelseförmåga på grund av Ehlers-Danlos syndrom. Förvaltningsdomstolen ansåg att synskadan till största del berodde på åldrande. Ehlers-Danlos syndrom är en ärftlig sjukdom och hög ålder kan inte betraktas som den huvudsakliga orsaken till själva sjukdomen. Förvaltningsdomstolen ansåg dock att problemen med funktionsförmågan som sjukdomen hade förorsakat måste anses bero på åldrande då man beaktar när de hade blivit värre.
I fråga om serviceboende konstaterade förvaltningsdomstolen att A baserat på den lämnade utredningen behöver hjälp med nästan alla dagliga sysslor och att behovet är fortlöpande. Utifrån hur behovet av hjälp beskrevs i utredningen ansåg domstolen att det i huvudsak kunde tillgodoses med hemservice baserat på socialvårdslagen. I ärendet har inget annat uppkommit som ger anledning att tro att A:s behov inte kunde tillgodoses i tillräcklig grad och på ett sätt som passar hen genom att service ordnas med stöd av socialvårdslagen. Med beaktande av handikappservicelagens subsidiaritet ansåg förvaltningsdomstolen att A i dessa omständigheter inte kan anses ha rätt till serviceboende enligt vad som avses i handikappservicelagen.
A överklagade beslutet hos högsta förvaltningsdomstolen. HFD konstaterade att utlåtandet från specialistläkaren inom ögonsjukdomar gav vid handen att förhöjt tryck i ögat är den främsta riskfaktorn för glaukom. Det är typiskt att patienter är symptomfria i början av sjukdomen. Synen börjar påverkas först när defekterna i synfältet har framskridit tillräckligt långt. Även om glaukom är vanligare i högre ålder är det inte åldern i sig som förorsakar glaukom. Glaukom ingår alltså inte i det som utgör normalt åldrande, utan det är en framskridande ögonsjukdom som i värsta fall leder till att man blir blind. En specialistläkare i ortopedi yttrade sig i fråga om utvecklingen för Ehlers-Danlos syndrom, som i A:s fall påverkade de övre extremiteterna och specifikt axlarna, med mekanisk instabilitet och nedsatt funktionsförmåga som följd. Enligt specialistläkaren var detta inte en process som beror på normalt åldrande utan en fysiologisk utveckling som beror på sjukdomen.
Som kompletterande utredning visar läkarutlåtandena och handlingarna att A på grund av sina funktionsnedsättningar och sjukdomar nödvändigtvis behöver hjälp för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Sjukdomarna i fråga och de funktionsnedsättningar de förorsakar hänger inte ihop med åldrande. Därför måste A betraktas som en person med svår funktionsnedsättning enligt vad som avses i 8 § 2 mom. samt 8 c § 3 mom. i handikappservicelagen, och därtill i 11 § i handikappserviceförordningen, alltså en person som har rätt till personlig assistans och serviceboende. Det var inte heller motiverat att neka A dessa tjänster med resonemanget att A inte klarar av att definiera vilken hjälp och vilket stöd hen behöver. Kommunen ska ordna personlig assistans och serviceboende åt A. Besluten som meddelats av förvaltningsdomstolen och av sektion 2 inom social- och hälsovårdsnämnden ska alltså upphävas och ärendet återförvisas till sektionen, som ska ordna personlig assistans och serviceboende.
HFD:2016:197 – Personlig assistans – Åldersrelaterad sjukdom eller funktionshinder – Åldersdegeneration av ögonbotten i sjukdomens våta form – Svårt funktionshinder
A, som var född år 1931, led av en blodtryckssjukdom och förutom av andra grundsjukdomar också av åldersdegeneration av ögonbotten i sjukdomens våta form. Åldersdegenerationen av ögonbottnen hade konstaterats år 2011 och A:s synförmåga hade år 2012 snabbt försvagats. A var blind på vänstra ögat och med det högra kunde A urskilja gestalter. A ansökte om personlig assistans med anledning av sin försämrade synförmåga. A:s ansökan hade avslagits på den grunden att försvagningen av synförmågan i A:s fall hade ansetts vara ett funktionshinder som berodde på en sjukdom som hade samband med åldrandet. Förvaltningsdomstolen hade avslagit A:s besvär.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s behov av personlig assistans berodde huvudsakligen på funktionshinder som förorsakats av åldersdegeneration av ögonbotten i sjukdomens våta form. På basis av den utredning som lämnats i ärendet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att risken att insjukna i degeneration av ögonbottnen ökade med ökad ålder, men att till insjuknandet också bidrar andra riskfaktorer och att man inte vet vad som förorsakar sjukdomen. Även unga personer kan insjukna i den. Åldersdegeneration av ögonbottnen hade därför inte samband med åldrande på det sätt som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp eller lagens förarbeten. A:s ögonsjukdom och svåra synskada var följaktligen inte en följd av att organismen oundvikligen försvagas när en människa åldras, och ögonsjukdomen och synskadan samt de svåra funktionshinder som dessa medförde hade inte samband med normalt åldrande. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet till social- och hälsovårdsnämndens individsektion för beviljande av personlig assistans.
HFD:2012:111 - Personlig assistans - Hjärnblödning - Sjukdom som har samband med åldrande
En person som vid 85 års ålder drabbats av hjärnblödning hade enligt läkarintyg problem med sin exekutiva förmåga, gestaltningsförmåga, minnet och orienteringsförmågan. Dessa försämrade hennes förmåga att sköta sina angelägenheter. De kommunala myndigheterna hade avslagit personens ansökan om att få personlig assistans med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen) på den grunden att funktionshindren var sådana som hade typiskt samband med åldrande, varför de inte gav rätt till personlig assistans enligt handikappservicelagen.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att sökandens kondition före hjärnblödningen hade varit utmärkt för en person i den åldern och ansåg att de funktionshinder som hon hade efter hjärnblödningen inte berodde på åldrande utan på sjukdom. Sökanden behövde nödvändigt och vid upprepade tillfällen en annan persons hjälp för funktioner som ägde rum utanför hemmet och hon var en i 8 c § 3 mom. avsedd gravt handikappad person, för vilken kommunen var skyldig att ordna personlig assistans. Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens bastrygghetsnämnds beslut och återförvisade ärendet till nämnden för ny handläggning.
Högsta förvaltningsdomstolen inhämtade utredning om bland annat sambandet mellan risken för hjärnblödning och en persons ålder och konstaterade att det på basis av denna utredning fanns grund för slutsatsen att personens hjälpbehov berodde på hjärnblödningen, som var en följd av att kroppen med ökad ålder oundvikligen försvagas och degenereras. Hjälpbehovet berodde således huvudsakligen på en sjukdom som hade samband med åldrande och personen i fråga hade inte rätt till den personliga assistans som hon hade ansökt om. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte i kraft bastrygghetsnämndens beslut.
Vasa FD 11.12.2012 12/0850/2
Den år 1924 födda personen hade konstaterats lida av glaukom hösten 1991. På grund av sjukdomen hade personen förlorat synen i vänstra ögat och det högra ögats synfält var mycket snävt. Förvaltningsdomstolen konstaterade att risken att insjukna i glaukom, såsom i många andra sjukdomar, ökar med åldern. När man dock beaktade antalet glaukomfall i Finland, och förekomsten av glaukom i alla åldersgrupper ansåg förvaltningsdomstolen att glaukom och nedsatt synförmåga till följd av den inte skulle betraktas som en sjukdom och ett funktionshinder som har samband med normalt åldrande enligt handikappservicelagen (8 c § 3 mom.). Personen skulle således på grund av den svåra synskadan betraktas som en person med svår funktionsnedsättning enligt ovan nämnda lagrum.
HFD 30.3.2012 L 774
I fallet hade kommunen avslagit en 91 år gammal persons ansökan om 25 timmar personlig assistans för att uträtta ärenden utanför hemmet, eftersom personens ögonbottendegeneration ansågs vara en åldersrelaterad sjukdom/funktionsnedsättning.
Enligt läkarutlåtandet var ögonbottendegenerationen ingen vanlig åldersrelaterad sjukdom, utan i detta fall ett svårt funktionshinder som orsakade 100 procents invaliditet. Eftersom det inte handlade om en normal åldersrelaterad sjukdom ansåg FD och HFD att personen på grund av den svåra synskadan skulle betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som har rätt till personlig assistans. HFD:s röstningsavgörande 3–2.
HFD 30.3.2012 L 774 (pdf 95 kb)
Personlig assistans för barn och unga
HFD 2019:87 Årsboksbeslut – Service för funktionshindrade – Personlig assistans – Fritidsaktiviteter och hobbyer – Barn – Utvecklingsstörning – Behov av uppsikt – Bli självständig
En tjänsteman i X stad hade avslagit B:s ansökan om i handikappservicelagen avsedd personlig assistans för sin år 2007 födda dotter A för fritidsaktiviteter och hobbyer. Sektionen för klientärenden i X stad avslog B:s rättelseyrkande. Enligt sektionen hörde sådana fritidsaktiviteter som behövdes för barnets omsorg och välbefinnande till det minderåriga barnets föräldrars ansvar. Familjen hade också beviljats stöd för närståendevård på den grunden att barnet behövde mer uppsikt och vård än sina jämnåriga.
Förvaltningsdomstolen avslog besvären. Enligt förvaltningsdomstolen skulle man, när barnets rätt till personlig assistens avgjordes, beakta barnets enskilda behov, utveckling och för vilket ändamål personlig assistans hade sökts. Vidare skulle det beaktas vad barnet tidigare gjort i fråga om den aktivitet assistens hade ansökts för och vad barn i motsvarande ålder och livsskede gör. Med beaktande av den utredning som erhållits om A:s hälsa, utvecklingsnivå och övriga omständigheter, och att barn i motsvarande ålder som inte var funktionshindrade normalt är i behov av sina föräldrars hjälp och ledning utanför hemmet, ansågs A inte vara en i 8 c § 3 mom. i handikappstödslagen avsedd gravt handikappad person.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A är ett medelsvårt handikappat barn vars utvecklingsålder i medeltal är 4 år och 3 månader. A kommunicerar med tal och använder stödtecken. Det rådde ingen oklarhet om att A är kapabel att uttrycka sina behov och sin vilja.
Ur regeringens proposition (RP 166/2008 rd) framgår att syftet med personlig assistens är att främja gravt handikappade personers jämlikhet och självständighet, medan vård och omsorg betonas i närståendevården. Av detta följer ändå inte att personlig assistens i enlighet med handikappservicelagen inte alls kan innehålla hjälp i form av vård, omsorg och uppsikt, så länge behovet av personlig assistens inte huvudsakligen består av dylika vårdbehov.
I bedömningen av om A oundvikligen behövde personlig assistens för att klara av sådant som barn i motsvarande ålder på motsvarande sätt gjorde, skulle förutom den utredning över A:s hälsotillstånd som erhållits också beaktas övriga omständigheter, som behovet att i A:s ålder bli mer självständig. X stad var skyldig att i enlighet med 8 § 2 i handikappservicelagen bevilja A personlig assistens för det i ansökan uppgivna ändamålet. I ärendet hade inte framgått att A inte skulle vara förmögen att själv avgöra innehållet i den hjälp hon behövde eller dess utformning. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens och sektionens för klientärenden beslut och återförvisade ärendet till sektionen för ny behandling.
HFD 11.9.2018 L 4132 – Personlig assistans – Svårt funktionshinder - Lagens förhållande till annan lagstiftning – Närståendevård – Unga – Hjälpbehov
Kommunen avslog A:s (f. 2003) ansökan om personlig assistans eftersom den vård som A behövde kunde anses vara sådan vård som stödet för närståendevård är till sin natur.
Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Enligt utredningen i ärendet har A narkolepsi som medför kataplexi. På grund av sin sjukdom behöver A hjälp med att ta hand om medicineringen, fortgående tillsyn på natten och tillsyn särskilt när det gäller sömn- och kataplexiattacker. Förvaltningsdomstolen konstaterade att personlig assistans inte är avsedd att tillgodose A:s hjälpbehov, eftersom A:s behov av hjälp och assistans i första hand grundade sig på omsorg, vård och tillsyn. A:s hjälpbehov kan därför tillgodoses med stödet för närståendevård. A hade inte heller rätt till skyddet för berättigade förväntningar även om han tidigare hade fått personlig assistans.
HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till kommunen för en ny behandling. Enligt utredningen i ärendet hade 13-årige A:s sjukdomar påverkat hans förhållande till kamraterna eftersom han alltid behöver en vuxen med till exempel i fritidsaktiviteter. Också enligt psykoterapeutens utlåtande är det viktigt att få assistans till A:s fritidsaktiviteter, eftersom hans livsmiljö hade blivit mindre.
HFD konstaterade att det tydliga syftet med personlig assistans är att öka personens självständighet och oberoende, medan det framhävs omsorg och vård i närståendevård. Det medför dock inte att personlig assistans inte kan innehålla omsorg, vård och tillsyn, så länge personens hjälpbehov huvudsakligen inte består av sådana behov. I synnerhet när det gäller hjälpbehov i fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet eller i upprätthållande av sociala kontakter, lämpas sig personlig assistans som serviceform bra.
När det bedöms om A nödvändigt behöver personlig assistans för att klara av funktioner som hör till normal livsföring på samma sätt som andra barn i samma ålder, måste man ta hänsyn till förutom utredningen som erhållits i ärendet också A:s åldersrelaterade behov av självständighet. HFD ansåg att A kan avses vara gravt handikappad i förhållande till personlig assistans, och att kommunen är skyldig att ordna honom personlig assistans.
HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till kommunen för en ny behandling till den del som det är frågan om personlig assistans för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och i upprätthållande av sociala kontakter.
