Arbetsresor

Enligt 6 § i handikappserviceförordningen ska kommunen ordna färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning så, att de kan företa de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier. För dessa resor finns inga begränsningar för antalet resor per månad. 

Enligt 4 § 2 mom. i handikappserviceförordningen ska kommunen alltså ordna färdtjänst för studie- eller arbetsrelaterade resor inom hemkommunen eller till närbelägna kommuner.  

HFD 24.4.2014 L 1412

Tjänsteinnehavaren har avslagit en persons ansökan om färdtjänst enligt handikappservicelagen för tio månatliga enkelresor som arbetsresor. Enligt ansökan är resorna musikframträdanden, IT-stödtjänster eller juridisk konsultation, och görs i första hand i Mellersta Finland. I beslutet konstateras att extra resor på grund av ett arbete som bisyssla inte beviljas som färdtjänst enligt handikappservicelagen.

FD konstaterade att det i ärendet är obestridligt att personen är en person med svår funktionsnedsättning som avses i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen, som har rätt till färdtjänst i enlighet med handikappservicelagen. Med arbete avses i 4 § i handikappserviceförordningen en verksamhet som baserar sig på ett anställningsförhållande eller företagsverksamhet.

När kommunen bedömer när det är fråga om en arbetsresa har det ingen betydelse om arbetet de facto tryggar personens utkomst. Utgångspunkten för ett arbete är alltid att man genom arbete gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att skaffa sig en utkomst. Kommunen kan ändå inte begränsa den här typen av arbete genom att bedöma vad personen får för utfört arbete eller vilken betydelse eller inverkan inkomstbildningen av arbetet har med tanke på personens ekonomiska situation som helhet.

Även om personen har ett företag som finns upptaget i handelsregistret, har ingen utredning av företagsverksamheten lämnats in utifrån vilken personens företagsverksamhet skulle kunna betraktas som etablerad. I samband med ansökan om utkomststöd har personen också meddelat att företaget inte har haft någon verksamhet på fem år. Kommunen är alltså inte skyldig att ersätta personens arbetsresor som avses i 4 § i handikappserviceförordningen. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 24.4.2014 L 1412 (på finska, pdf 84 kb)

HFD 12.1.2009 L 37

I ett fall arbetar en person med svår funktionsnedsättning som massör i sitt eget aktiebolag. I fallet har personen med svår funktionsnedsättning utbildat sig till massör. Syftet var att få uppdrag av företag som massör för företagens personal. Arbetet utfördes i uppdragsgivarens lokaler, där personen med svår funktionsnedsättning strävade efter att alltid arbeta åtminstone en hel arbetsdag på samma ställe. Antalet arbetsdagar per månad var cirka 10.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de resor som personen med svår funktionsnedsättning företog från hemmet till den plats där personen arbetade hela dagen och tillbaka hem var arbetsresor som avses i handikappservicelagen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det med tanke på tillämpningen av handikappservicelagen inte har någon betydelse om arbetet utförs som företagare eller löntagare, och att socialt understöd med anknytning till det arbete som en enskild person med svår funktionsnedsättning gör inte kan anses vara förbjudet statsstöd.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att personen med svår funktionsnedsättning hade rätt att få färdtjänst för resor som är nödvändiga för arbetet inom ramen för bestämmelsen i 4 § 2 mom. i handikappserviceförordningen.

Med sin sista anmärkning avsåg högsta förvaltningsdomstolen att de ersättningar som betalades var för skäliga kostnader för färdtjänst inom den egna kommunen eller närkommunerna. När man uppskattar om kostnaderna för färdtjänsten är skäliga ska man fästa uppmärksamhet vid vad som hör till det normala pendlingsområdet på orten i fråga.

Om arbete utförs som företagare eller löntagare på fler än en plats under arbetsdagen är resan från hemmet till den första arbetsplatsen och från den sista arbetsplatsen till hemmet arbetsresor enligt handikappservicelagen.

HFD 19.6.2006 L 1572

I ett fall ansökte en person med svår funktionsnedsättning om färdtjänst för arbetsresor från boendekommunen Träskända till Dickursby i Vanda. Arbetsresans längd är 22 km. Med tanke på att det var fråga om en kommun i närheten av huvudstaden från vilken det är vanligt med pendling till huvudstadsregionen, och eftersom arbetsresans längd som uppgetts av personen med svår funktionsnedsättning inte heller kunde betraktas som exceptionellt lång med beaktande av förhållandena i huvudstadsregionen, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att den ansökta färdtjänsten kunde beviljas som arbetsresor enligt handikappservicelagen.

Helsingfors FD 5.6.2006 nr 06/0714/6

I ett fall var det fråga om huruvida besök några gånger i veckan i en pensionerad artists arbetsrum kunde betraktas som arbetsresor som avses i handikappservicelagen. Liksom socialnämndens sektion ansåg också förvaltningsdomstolen att resorna till konstnärens arbetsrum inte kunde betraktas som nödvändiga resor med anknytning till arbete som avses i handikappserviceförordningen, utan att de var resor med anknytning till det övriga dagliga livet.

I ärendet betonades att pensionen var den huvudsakliga inkomstkällan för personen med svår funktionsnedsättning och att inkomsterna från arbetet hos konstnären var tillfälliga inkomster.

HFD 31.12.2003 L 3401

Ett fall handlade om en synskadad person som gått i ålderspension. Trots ålderspensionen gjorde personen kortjobb tillfälligt några gånger i veckan. Tjänsteinnehavaren avslog ansökan eftersom man i kommunen inte beviljat personer som gått i ålderspension arbetsresor. Personens beslut om arbetsresor hade upphävts med tjänsteinnehavarens beslut.

Förvaltningsdomstolen förkastade besvären och ansåg att lagstiftningen med tanke på arbetsresor ska tolkas så att syftet med färdtjänsten är att avlägsna hinder för att arbeta och göra det möjligt för en person med funktionsnedsättning att skaffa sig en utkomst. När man således beaktade personens nuvarande sysselsättnings omfattning och att personen hade gått i pension från sin huvudsyssla kunde man inte betrakta resorna i fråga som nödvändiga resor med anknytning till arbete. Förvaltningsdomstolen ansåg inte att det överklagade beslutet stred mot 6 § i grundlagen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och konstaterade att personen arbetar som privat företagare, som enligt egen utsago fortsatte med arbetet. Personen med svår funktionsnedsättning uppskattade att arbetstillfällen fanns under högst tre dagar i veckan.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till 6 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilken ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas bland annat på grund av ålder. I handikappservicelagen eller den motsvarande förordningen finns inga bestämmelser som säger att ålderspension skulle utgöra ett hinder för beviljande av färdtjänst för arbetsresor. Personens färdtjänstansökan kunde enligt högsta förvaltningsdomstolens beslut inte avslås med motiveringen att en person som gått i ålderspension inte beviljas färdtjänst för arbetsresor.

Helsingfors FD 6.11.2001 nr 01/0870/6

I ett fall ansökte en person med svår funktionsnedsättning om färdtjänst för att göra arbetshandledningsbesök 1–2 gånger i månaden. Socialnämndens sektion ansåg att resorna inte var arbetsresor utan resor för att uträtta ärenden.

Förvaltningsdomstolen ändrade inte socialnämndens sektions beslut och ansåg att när man beaktade lagstiftningens syfte att främja möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att klara sitt dagliga liv måste 4 § 1 mom. i handikappserviceförordningen tolkas så att den inte avser de resor som görs i arbetslivet med anknytning till arbete.

I ärendet hade utretts att man i heltidsarbete kunde göra arbetshandledningsbesök på arbetstid och att man också fick kilometerersättning för besöken. Förvaltningsdomstolen ansåg att arbetshandledningsresor ska betraktas som resor som görs i arbetslivet med anknytning till arbete och utbildning.

Med nödvändiga resor med anknytning till arbete avses i allmänhet resor från bostaden till arbetsplatsen och tillbaka. Resor som arbetsgivaren låter arbetstagaren göra med anknytning till arbetstagarens normala arbetsuppgifter, såsom resor från en arbetsplats till en annan, kan inte betraktas som arbetsresor som avses i handikappservicelagen och -förordningen.

Ingen ersättning betalas för resor som en arbetstagare med funktionsnedsättning gör utifrån sitt anställningsavtal eller på arbetsgivarens begäran. Sådana resor är den typ av resor som arbetsgivaren fastställer, för vilka arbetstagaren får ersättning antingen enligt anställningsavtalet eller kollektivavtalet i form av lön, kilometerersättning, ersättning för användning av egen bil eller på något annat sätt.