Färdtjänstresornas antal och användningstid

Enligt 6 § i handikappserviceförordningen ska färdtjänst ordnas för personer som avses i 5 § så, att de förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet.

Den subjektiva rätten till färdtjänst för en person med svår funktionsnedsättning får inte begränsas så att rätten alltid gäller högst 18 resor per månad. Om behovet är större än 18 resor (och behovet också har bevisats) kan kommunen vara skyldig att ordna mer än 18 enkelresor per månad. Tilläggsresorna ska hänföra sig till funktioner som hör till normal livsföring enligt 8 § i handikappservicelagen.

HFD:2022:65 Handikappservice — Färdtjänst — Gravt handikappad — Utövande av prövningsrätt — Kommunal tillämpningsanvisning — Årlig kvot — Myndighets och domstols beslutanderätt

En person med grav funktionsnedsättning (gravt handikappad) hade beviljats 18 enkelriktade resor i månaden för ärenden och fritid. Kommunen avslog den funktionsnedsattas ansökan om att få en årlig kvot för dessa resor.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kommunens skyldighet att ordna färdtjänst bestäms per månad. Enligt 3 § 2 mom. i handikappservicelagen ska ändå vid anordnande av service och stöd enligt denna lag klientens individuella hjälpbehov beaktas.

Enligt kommunens tillämpningsanvisning kunde för resor med färdtjänst av grundad anledning beviljas en årlig kvot. Myndigheten har när den fattar beslut om en ansökan gällande årlig kvot, prövningsrätt, och ett nekande beslut kan bero på att sökanden inte har uppvisat en grundad anledning enligt kriterierna för beviljandet. I det aktuella ärendet framgick varken tillräckligt tydligt på vilket sätt kommunen hade bedömt de anledningar som personen (den gravt handikappade) hade anfört eller vilken typ av anledningar kommunen hade ansett som grundade. Ärendet återförvisades till kommunen för ny prövning.

Omröstning 3 — 2.

HFD:2022:65 Årsboksbeslut (Finlex)

HFD 17.12.2015 T 3739 Färdtjänst – Färdtjänstens omfattning

A ansökte om tilläggsresor så att hen skulle ha tillgång till sammanlagt 40 enkelresor per månad. Kommunen avslog ansökan och ansåg att 18 resor var ett skäligt antal för att sköta de ärenden som gällde A:s dagliga liv. 

Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut och återförvisade ärendet till nämnden. Enligt utredningen bodde A ensam. Hen åkte till butiken två gånger i veckan, eftersom hen behövde färska frukter och grönsaker på grund av sin medicinering och diabetes. På grund av en synnedsättning besökte A banken med sin personliga assistent. A besökte sin dotter som har en intellektuell funktionsnedsättning två gånger i månaden, likaså sin mamma. Sin andra dotters grav besökte A en gång i veckan. A åkte på fotvård en gång i månaden och på massage två gånger i månaden. Utöver dessa regelbundna resor hade A behov av att röra sig bland annat till vänner och till frisören. A hade sänt kvitton på taxitransporter som hen betalat själv till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen bedömde att A:s detaljerade beskrivning av behovet av tilläggsresor, kompletterad med kvitton, visade att A behövde sammanlagt 26 enkelresor med färdtjänst per månad för att klara de funktioner som hör till en normal livsföring. 

A överklagade till högsta förvaltningsdomstolen och krävde fortsättningsvis att sammanlagt 40 resor skulle beviljas. HFD förkastade besväret och ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut. 

HFD 17.12.2015 L 3739 (på finska, pdf 88 kb)

HFD 14.2.2014 L 479

En person har beviljats 26 månatliga enkelresor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen enligt handikappservicelagen. I besvären har man krävt att antalet resor utökas med motiveringen att personen tidigare hade beviljats 30 enkelresor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen, samt att behovet av färdtjänst åtminstone inte hade minskat. 

FD konstaterade att kommunen hade uppfyllt sin skyldighet att ordna skälig färdtjänst. Kommunen hade tidigare gett ett tidsbestämt beslut där personen beviljades tolv extra enkelresor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen. När beslutet fattades om ansökan gällande extra resor för den nya tidsperioden enligt handikappservicelagen har beslutsfattaren haft rätt att på nytt utreda förutsättningarna för beviljande. Beslutet från året innan om att bevilja extra resor har alltså inte gett upphov till förväntningar som är berättigade som avses i 6 § i förvaltningslagen, enligt vilka personen borde ha beviljats samma antal extra resor följande år. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 14.2.2014 L 479 (på finska, pdf 80 kb)

HFD 15.5.2000 L 906

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunens skyldighet att ordna färdtjänstresor för en person med svår funktionsnedsättning i enskilda fall utifrån den av personen med funktionsnedsättning inlämnade utredningen av personens omständigheter och behovet av färdtjänst vara mer omfattande än de 18 månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet, som nämns i 6 § i handikappservicelagen.

Om en person med svår funktionsnedsättning ansöker om flera resor än det minimiantal som avses i förordningen (18 enkelresor), ska personen kunna motivera behovet av extra resor som orsakas av funktionshinder eller sjukdom. Ytterligare en förutsättning är att det är fråga om ett ofrånkomligt behov av att röra sig med anknytning till den normala livsföringen.

HFD 1.11.2005 L 2835

I ett fall ansökte en person med svår funktionsnedsättning utöver de redan beviljade 18 resorna om ytterligare 20 månatliga enkelresor för att hämta sitt barn från ett daghem cirka en kilometer från hemmet, när personens make inte hade möjlighet att skjutsa barnet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut att det under motsvarande omständigheter är normalt att den make som är hemma skjutsar barnet från hemmet till daghemmet och från daghemmet till hemmet, då det inte är möjligt för den andra maken på grund av skiftarbete. Skjutsandet hör till den normala livsföringen i den här typen av situation i en familj.

Personen med svår funktionsnedsättning kunde inte klara den här aktiviteten utan färdtjänst på grund av sin funktionsnedsättning. Eftersom personen med svår funktionsnedsättning alltså hade ett ofrånkomligt behov av färdtjänst för att klara barnets skjutsar som hör till den normala livsföringen, var kommunen skyldig att ordna 20 månatliga enkelresor för att personen skulle kunna skjutsa sin dotter till daghemmet, trots att personen redan hade beviljats 18 månatliga enkelresor för sin egen del för att uträtta ärenden, utöva fritidsintressen och delta i samhällsaktiviteter samt av andra motsvarande orsaker.

I fallet hade kommunen också erbjudit föräldrarna möjlighet att placera barnet i skiftesdagvård enligt makens arbetsskift. Då hade barnets pappa kunnat hämta barnet från dagvården. För barnets del skulle det ha inneburit oskäligt långa vårdperioder på daghem. Ett sådant alternativ skulle inte ha legat i barnets intresse och därför var det inte möjligt att erbjuda ett sådant alternativ.

Om kommunen som alternativ till den färdtjänst som man ansökt om kan erbjuda ett sätt att ordna dagvården som gör det möjligt att beakta personens ofrånkomliga behov och som inte är oskäligt, kan situationen förändras. Det är nödvändigt att avgöra för vilka behov med anknytning till den normala livsföringen man bör bedöma behovet av färdtjänst.

Helsingfors FD 28.11.2006 nr 06/1386/6

I ett fall ansökte ett barns mamma utöver de redan beviljade 18 resorna om ytterligare 20 månatliga enkelresor för barnets skjutsar till och från daghemmet. Den sökandes barn fick dagvård på ett privat daghem som inte låg i det bostadsområde där personen med svår funktionsnedsättning bodde.

Förvaltningsdomstolen förkastade besvären och konstaterade att ett barns skjutsar till och från daghemmet hör till den normala livsföringen och att färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning kan beviljas också för nämnda resor. Av sektionens överklagade beslut framgick i alla fall att personen med funktionsnedsättning skulle ha haft möjlighet att söka en vårdplats på ett daghem i närheten av hemmet. Avståndet till daghemmet hade då varit cirka 200 meter.

När personen med funktionsnedsättning själv hade valt ett privat daghem som vårdplats för sitt barn och behövde färdtjänst för att föra barnet till vårdplatsen, hade personen inte lämnat in någon utredning för att visa att vården av barnet på det privata daghemmet i fråga skulle ha varit nödvändig.

Enligt förvaltningsdomstolen framgick inte heller av någon utredning i ärendet att personen med funktionsnedsättning inte skulle kunna få tillräckliga och lämpliga dagvårdstjänster på daghemmet i närheten av personens hem. I ärendet beaktades handikappservicelagens subsidiaritetsregel, enligt vilken staden alltså inte var skyldig att bevilja färdtjänst för resor till det privata daghemmet i fråga.

Personen med funktionsnedsättning borde ha kunnat påvisa att barnets vård på det daghem som kommunen erbjöd inte motsvarade barnets behov. Alternativt borde valet av privat dagvård ha motiverats med någon annan viktig faktor som absolut krävde att barnets dagvård ordnades på nämnda privata daghem. De egna val som klienter inom socialvården gör kan ibland leda till att rätt till en tjänst inte uppkommer.

RJO 30.5.2003 Dnr 595/4/01

I ett fall skulle en person med svår funktionsnedsättning lämna in kopior av taxikvitton för föregående månad till färdtjänstbyrån innan personen fick taxikvittona för följande månad. I fallet hade personen med svår funktionsnedsättning inte lämnat in kopior av taxikvitton för sina resor under föregående månad till byrån. Av den anledningen hade endast fyra resor ordnats för personen med funktionsnedsättning under följande månad.

Justitieombudsmannen konstaterade att socialarbetaren hade handlat i strid med bestämmelserna angående ordnandet av handikappservice då färdtjänsten för en person med svår funktionsnedsättning begränsades till fyra resor på grund av att personen inte hade lämnat in kopior av taxikvittona för föregående månad till socialbyrån.

Genom sitt förfarande hade socialarbetaren enligt JO:s åsikt på ett lagstridigt sätt ingripit i den subjektiva rätten som personen som beviljats färdtjänst har. Justitieombudsmannen betonade att socialmyndigheterna är skyldiga att sörja för att deras förfarande inte leder till att en enskild person förlorar sina rättigheter eller förmåner.

Det kan vara fråga om lagstridig begränsning av antalet resor när kommunens förfarande de facto hindrar en person med funktionsnedsättning från att använda de månatliga färdtjänstresor som personen har beviljats. Kommunen ska ordna tjänsterna så att personens rätt verkställs för varje kalendermånad.

HFD 2.11.1999 L 2943

I ett fall hade en person som färdtjänst beviljats 18 månatliga enkelresor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen. Enligt beslutet kunde färdtjänstresor inte överföras till följande månad. Personen med svår funktionsnedsättning krävde att resorna inte skulle begränsas till användning per månad, utan att de skulle kunna användas under året enligt egna behov.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 6 § i handikappserviceförordningen inte är skyldig att samtycka till att en person som har beviljats färdtjänst ska kunna överföra oanvända resor från en månad till att användas en annan månad.

Kommunens skyldighet att ordna färdtjänst fastställs månatligen. Personen med svår funktionsnedsättning har inte rätt att överföra oanvända resor till följande månader. Om resorna inte används under en viss månad går de förlorade.

Kommunen har emellertid möjlighet att frångå den månatliga granskningen när färdtjänst beviljas. Kommunen kan till exempel övergå till årsvis granskning eller till granskningsperioder på tre månader i stället för den månatliga granskningen. I en sådan situation har personen med funktionsnedsättning möjlighet att använda sina resor på önskat sätt. Ett förfarande med periodindelning kan också vara mer förmånligt ur kommunens synvinkel.

HFD 18.1.1995 L 140

I ett fall hade makar med svår funktionsnedsättning beviljats färdtjänst så att hälften av resorna betraktades som gemensamma, eftersom båda makarna omfattades av färdtjänsten. Länsrätten ansåg att makarna hade beviljats färdtjänst för 18 månatliga enkelresor med anknytning till den normala livsföringen i enlighet med lagstiftningen.

Makarna hade inte bevisat att de inte skulle kunna åka en del av färdtjänstresorna som samtransporter. Länsrätten ansåg att deras behov av färdtjänst hade tryggats i tillräcklig omfattning. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte länsrättens beslut.

Mellersta Finlands LR 18.11.1993 L 1062

En patient med andningsförlamning som vårdades hemma ansökte om färdtjänst enligt handikappservicelagen för resor för att uträtta ärenden, utöva fritidsintressen och göra besök. Socialnämnden avslog ansökan eftersom man ansåg att ordnandet av färdtjänst hörde till specialsjukvårdsdistriktets ansvarsområde.

Länsrätten förkastade nämnden beslut eftersom man ansåg att sjukhuset enligt lagen om klientavgifter ska ordna endast transporter med anknytning till patientens vård. Övrig skälig färdtjänst ska ordnas på basis av handikappservicelagen. På samma sätt Nylands LR 25.4.1989 L 624/II.