Definition av svår funktionsnedsättning

Sidans innehåll

Enligt 5 § i handikappserviceförordningen ska man, när det gäller att ordna färdtjänst, betrakta det som en svår funktionsnedsättning då personen har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter.

Man bör alltså bedöma om en person kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. När man bedömer om funktionsnedsättning är svår bör man beakta personens läkarintyg om sjukdomen eller funktionsnedsättningen och dess betydelse för anordnandet av färdtjänst. Dessutom bör man bedöma personens funktionella (sociala och fysiska) miljö. Rätten till färdtjänst kan inte kopplas till en specifik diagnos, utan det väsentliga är hur personens funktionsförmåga lämpar sig för offentlig kollektivtrafik.

Ansökningar om funktionshinderservice ska utredas individuellt. Ärenden kan inte avgöras utgående från om den sökandes funktionsnedsättning räknas som svår enligt socialnämndens allmänna grunder. Den sökande ska dessutom vid behov ges tillfälle att lämna in en tilläggsutredning om de svårigheter att röra sig som hens funktionsnedsättning eller sjukdom medför. 

Definition av svår funktionsnedsättning

HFD 26.3.2019 L 1202 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning

A överklagade kommunens beslut hos förvaltningsdomstolen, då A:s ansökan om färdtjänst för resor på fritiden hade avslagits.

Förvaltningsdomstolen förkastade A:s besvär. Enligt utredningen hade A sagt sig behöva färdtjänst för att besöka banken och posten och möjligen för butiksbesök. Hen hade tidigare beviljats 4 enkelresor med stöd av socialvårdslagen. A är född 1930 och lider av sena biverkningar av en hjärninfarkt och har svårt att gå, delvis av okänd orsak. I läkarutlåtandet har rörelseförmågan bedömts vara så dålig att A inte kan använda allmänna färdmedel utan oskäligt stora svårigheter. Efter en bakterieinfektion 2016 har A:s förmåga att gå rasat, balansen är svag och hen har fallit upprepade gånger. A använder rollator och kan gå korta sträckor med den. Enligt fysioterapeutens utlåtande om försöksresan var det tungt för A att gå den 150 meter långa sträckan till busshållplatsen och A måste stanna flera gånger på grund av andfåddhet. A hade också svårt att lyfta in rollatorn i bussen och hann inte sätta sig innan bussen körde iväg. Enligt läkarutlåtandet kan A inte ta sig fram på egen hand med sin rullstol och orkar inte gå med rollatorn till busshållplatsen på 150 meters avstånd. Sträckan som A klarar av att gå har ständigt blivit kortare och balansen har försämrats.

Förvaltningsdomstolen konstaterade att det som framgår om en persons sjukdomar enbart av läkarintygen inte bevisar att personen har en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst. På försöksresan har A gått den cirka 150 meter långa sträckan till busshållplatsen och hem igen efter bussresan med rollator tillsammans med fysioterapeuten. Hen har blivit andfådd lätt och stannat ofta. Hen har klarat av att lyfta in rollatorn i bussen och även att få ut den igen när busschauffören använt nigningsfunktionen. Förvaltningsdomstolen ansåg att A:s rörelseförmåga är klart nedsatt och att hens möjligheter att röra sig försämras framför allt av andfåddhet, korta och stapplande steg, balansproblem, trötthet och svaghetskänsla. På grundval av de ovannämnda sjukdomarna och de svårigheter att röra sig som de medför kan A ändå inte anses ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst.

HFD ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 12.3.2019 L 1202 (på finska, pdf 199 kb)

HFD 25.5.2018 L 2551 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Krav på långvarighet

Kommunen hade avslagit A:s ansökan om färdtjänst, eftersom kommunen ansåg att A inte hade en svår funktionsnedsättning enligt handikappserviceförordningen.

A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen, som förkastade besväret. Enligt läkarintyget hade A konstaterats ha en färsk hjärninfarkt, och hade dessutom en förträngning i aortaklaffen och hjärtsvikt, vilka gav upphov till andnöd vid fysisk aktivitet. Enligt utlåtandet kan A inte använda allmänna färdmedel utan oskäligt stora svårigheter. Enligt det EMS-test som fysioterapeuten gjorde kunde A ändå röra sig självständigt och kunde klara av de dagliga sysslorna på egen hand.

Enligt förvaltningsdomstolen var A:s rörelseförmåga nedsatt efter hjärninfarkten, men då det överklagade beslutet fattades pågick rehabiliteringen fortfarande och det var inte säkert hurdant det bestående tillståndet skulle bli. Med stöd av 2 § i handikappservicelagen kan man förutsätta att personen under långa tider har särskilda svårigheter, vilket i rättspraxisen har ansetts innebära en begränsning i omkring ett års tid, om det inte är frågan om en sjukdom som från början är av progressiv typ. Efter en hjärninfarkt bedöms personen i vanliga fall göra framsteg med tiden. Med beaktande av utredningen om A:s sjukdomar och de rörelsebegränsningar som de medför, kan A inte anses ha en svår funktionsnedsättning enligt 5 § i handikappserviceförordningen.

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 25.5.2018 L 2551 (på finska, pdf 85 kb)

HFD 7.6.2018 L 2743 Färdtjänst - Gravt handikapp - Svårt funktionshinder - Klara sig på egen hand

A hade haft en hjärninfarkt och till följd av den var hon förlamad på vänstra sidan och hade afasi. På grund av afasin kunde A inte prata. Hon använde rullstol och behövde alltid hjälp av en annan person då hon rörde sig utanför hemmet. Den färdtjänst som beviljats åt A enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp hade upphört med beslut av sektionen för samkommunens samkommunstyrelse.

Förvaltningsdomstolen hade förkastat A:s besvär över sektionens beslut genom att konstatera att A inte ens med hjälp av färdtjänsten och den till den hörande ledsagarservicen kunde klara på egen hand de funktioner som hör till normal livsföring och därför skulle hon inte anses vara gravt handikappad.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde sektionens och förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till sektionen för anordnande av färdtjänsten i enlighet med yrkandena. Enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp och den förordning som givits med stöd av den är det inte en förutsättning för beviljande av färdtjänst att personen skulle kunna på egen hand utan hjälp av en annan person klara sådana förflyttningar och övriga funktioner som hör till normal livsföring. Däremot var det kommunens skyldighet att ordna sådan färdtjänst som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp på det sätt som avses i 1 § 1 mom. i förordningen om service och stöd på grund av handikapp så att det är lättare för personen i fråga att klara sig på egen hand. A hade särskilda svårigheter att röra sig och hon kunde inte anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Hon var därför att anse som en gravt handikappad person på det sätt som avses i 5 § 1 mom. i förordningen om service och stöd på grund av handikapp. Den utredning som lämnats in gällande A:s omständigheter och hjälpbehov visade att hon på grund av sitt handikapp nödvändigt behövde färdtjänst med ledsagarservice och assistanser för att klara av funktionerna som hör till normal livsföring på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp.

HFD 7.6.2018 L 2743 Korta referat (Finlex)

HFD 19.10.2016 L 4423

Kommunen avslog A:s ansökan om färdtjänst.

Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär. Förvaltningsdomstolen konstaterade, att A har svårigheter att röra sig utomhus under köldperioden. Med beaktande av läkarintyget och fysioterapeututlåtandet samt den utredning som i övrigt erhållits om A:s sjukdomar och de begränsningar som sjukdomar förorsakar samt den omständigheten, att A kan använda allmänna kollektivtrafikmedel, kan A inte anses ha varit gravt handikappad på det sätt som avses i handikappservicelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

HFD 19.10.2016 L 4423 (pdf 87 kt)

HFD 6.9.2013 L 2764

En person har ansökt om ordnande av färdtjänst enligt handikappservicelagen för 20 månatliga enkelresor för att uträtta ärenden och för rekreation. Kommunen har ansett att personen inte uppfyller kriterierna för svår funktionsnedsättning som ställts upp för beviljande av tjänsten.

HFD konstaterade att personen enligt det läkarutlåtande som refereras i motiveringarna till förvaltningsdomstolens beslut lider av balanssvårigheter och svaghet i de nedre extremiteterna som en slumpmässig skadeverkning av intrakraniell blödning. Personen är också fallbenägen på grund av yrsel. Enligt läkarutlåtandet rör sig personen osäkert, men i utlåtandet utreds inte närmare hur personens sjukdomar försämrar rörelseförmågan. Ett eventuellt behov av ledsagartjänst utgör inget hinder för beviljande av färdtjänst, om förutsättningarna för beviljande av färdtjänst i övrigt är uppfyllda. Utifrån en utredning i ärendet kan personen ändå inte betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen, för vilken man ska ordna färdtjänst som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen inklusive ledsagartjänst. HFD har i sina motiveringar hänvisat till förarbetena till handikappservicelagen (RP 219/1986).

HFD 6.9.2013 L 2764 (på finska, pdf 88 kb)

HFD 25.5.2012 L 1382

En person har särskilda svårigheter att röra sig på grund av flera sjukdomar och kan därför inte anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Med beaktande av den utredning av personens hälsotillstånd som lagts fram har ansökan om färdtjänst inte kunnat avslås på grund av att ingen resa har gjorts på prov.
HFD 25.5.2012 L 1382 (pdf 102 kb, på finska)

HFD 7.7.2011 L 1978

När man överväger om en person som ansökt om färdtjänst är en person med svår funktionsnedsättning som ska beviljas

färdtjänst, påvisar en hänvisning till funktionsnedsättningen i ett läkarintyg eller det att kriterierna för beviljande av färdtjänst uppfylls i sig inte att personen har en funktionsnedsättning som avses handikappservicelagen. Ärendet bör övervägas med beaktande av den utredning som finns av läkarutlåtanden samt i övrigt av personens svårigheter att röra sig och möjligheter att anlita kollektivtrafikmedel.

HFD 7.7.2011 L 1978 (på finska, pdf 81 kb)

HFD 3.9.2008 L 2153

Av högsta förvaltningsdomstolens beslut framgår att man vid bedömning av en persons funktionsnedsättning ska fästa uppmärksamhet vid de läkarutlåtanden som är tillgängliga, andra utredningar såsom en resa som gjorts på prov och huruvida personen de facto har möjlighet att anlita tillgängliga kollektiva färdmedel samt hur långt från personens hem hållplatserna för kollektivtrafiken ligger.

Helsingfors FD 2.7.2008 nr 08/743/6

Förvaltningsdomstolen upphävde beslutet och återförvisade ärendet för ny utredning och konstaterade att det av kommunens utredning inte framgick med tillräcklig säkerhet om en person med svår funktionsnedsättning klarade av att anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter.

Förvaltningsdomstolen ansåg att det utifrån de tillgängliga handlingarna inte var möjligt att på ett tillförlitligt sätt bedöma om personen som ansökte om färdtjänst uppfyllde kriterierna för svår funktionsnedsättning. Förvaltningsdomstolen upphävde beslutet och återförvisade ärendet för ny behandling och för en resa på prov tillsammans med en fysioterapeut eller en ergoterapeut.

Tjänsteinnehavaren ska på ett tillförlitligt sätt utreda personens rörelseförmåga och utifrån utredningarna ta ställning till om personen kan anses ha en svår funktionsnedsättning eller inte.

Nylands LR 30.11.1993 L 1356/2

Nämnden hade avslagit en persons ansökan om färdtjänst eftersom man ansåg att en person enligt socialnämndens allmänna anvisningar kan betraktas som en person med svår funktionsnedsättning med tanke på färdtjänst, om personen är blind, rullstolsburen eller på annat sätt svårt rörelsehindrad.

Länsrätten upphävde nämndens beslut och återförvisade ärendet till nämnden för ny behandling eftersom man ansåg att nämnden inte hade utrett om den sökande trots sina sjukdomar kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter.

Svår funktionsnedsättning på grund av minnessjukdom

HFD 19.10.2016 L 4420 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Minnessjukdom – Behov av ledsagarservice

Kommunen avslog  A:s ansökan om färdtjänst med motiveringen att A inte kunde anses ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst.

Förvaltningsdomstolen förkastade A:s besvär och konstaterade följande. Enligt utredningen beror A:s svårigheter att röra sig på de minnesproblem som orsakas av Alzheimers sjukdom och som gör att hen inte kan använda kollektivtrafikmedel utan ledsagare. Trots att A behöver en ledsagare då hen använder kollektivtrafikmedel innebär det ändå inte i sig att A har en svår funktionsnedsättning enligt 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen när det gäller färdtjänst. A har inte konstaterats ha någon funktionsnedsättning eller sjukdom som hänför sig till den fysiska funktionsförmågan och som påverkar hens rörelseförmåga i sådan utsträckning att hen inte utan oskäligt stora svårigheter kan använda offentliga kollektivtrafikmedel med hjälp av en ledsagare. Enligt utredningen kan A på grund av sina minnesproblem inte heller använda färdtjänst på egen hand, utan behöver även då handledning av en annan person. Förvaltningsdomstolen anser att A inte kan anses ha en svår funktionsnedsättning enligt 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen när det gäller färdtjänst.

Behovet av färdtjänst avgörs separat i varje enskilt fall, och varken det beslut från högsta förvaltningsdomstolen (28.11.2014, liggarnummer 3766) som A hänvisar till i sitt besvär eller andra faktorer ger skäl att ompröva ärendet. Kommunen har därmed kunnat avslå A:s ansökan om färdtjänst.

HFD ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 19.10.2016 L 4420 (på finska, pdf 84 kb)

HFD 19.10.2016 L 4424 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Minnessjukdom – Behov av ledsagare

Samkommunen avslog A:s ansökan om färdtjänst.

A överklagade hos förvaltningsdomstolen, som förkastade besväret. Enligt förvaltningsdomstolen handlar definitionen av svår funktionsnedsättning om en helhetsbedömning, där man beaktar inte bara utredningen om den sökandes sjukdom eller funktionsnedsättning utan också bedömningen av den sökandes funktionella (sociala och fysiska) miljö. En svår funktionsnedsättning kan ha fysiska eller psykiska orsaker. Man måste göra tillräckligt tillförlitliga utredningar om personens rörelseförmåga och utgående från utredningarna ta ställning till om personen kan anses ha en svår funktionsnedsättning.

Förvaltningsdomstolen ansåg att samkommunen i detta fall inte hade utrett A:s funktionsförmåga tillräckligt och i den aktuella situationen. Fysioterapeuten som skrev utlåtandet hade inte ens träffat A. I fråga om A:s förmåga att anlita allmänna färdmedel hade det inte presenterats någon utredning enligt vilken A bör anses ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst.

HFD upphävde samkommunens och förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till samkommunen. Utifrån utredningen om A:s hälsotillstånd och i synnerhet om hens rörelseförmåga bör A anses ha en svår funktionsnedsättning enligt 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen. Utgående från utredningen kan A:s minnessjukdom inte anses vara ett hinder för att A kan ha behov och även vilja att röra sig utanför serviceboendeenheten främst i rekreationssyfte. A måste ändå ha en ledsagare.

HFD 19.10.2016 L 4424 (på finska, pdf 96 kb)

HFD 28.12.2014 L 3766 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Minnessjukdom – Behov av ledsagare

Ärendet handlade om huruvida A hade en svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen när det gäller färdtjänst. A hade Alzheimers sjukdom och en höftsjukdom, men rörde sig utan hjälpmedel. På grund av de orienterings-, gestaltnings- och minnesproblem som Alzheimers sjukdom medförde kunde hen inte anlita allmänna färdmedel ensam. Kommunen avslog A:s ansökan om färdtjänst.

Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut. Enligt förvaltningsdomstolen behöver en person inte ha en fysisk funktionsnedsättning för att kunna bli beviljad färdtjänst enligt handikappservicelagen. Det var obestridligt att A inte klarade att anlita allmänna färdmedel utan ledsagare. Huruvida hen klarade att anlita allmänna färdmedel med en ledsagare hade ingen betydelse för beslutet.

Kommunen överklagade hos högsta förvaltningsdomstolen och påpekade att det upprepade gånger hade konstaterats i rättspraxisen att en minnessjukdom inte är en tillräcklig grund för att beviljas färdtjänst enligt handikappservicelagen, eftersom en minnessjuk person behöver en ledsagare även när hen använder färdtjänst.

A svarade att handikappservicelagen inte innefattar några åldersgränser eller förteckningar över funktionsnedsättningar eller sjukdomar. Färdtjänsten omfattar vid behov ledsagarservice, vars syfte är att göra det möjligt att använda färdtjänsten. Behovet av ledsagare kan inte vara en grund för att avslå en ansökan om färdtjänst.

HFD ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 28.12.2014 L 3766 (på finska, pdf 95 kb)

HFD 19.2.2013 L 611 – Färdtjänst – Minnessjukdom – Svår funktionsnedsättning

Enligt hälsovårdscentralläkarens utlåtande har personen (född 1925) svårt slitage i ryggraden, svårt slitage i höfterna (protes på vänster sida), Alzheimers sjukdom och prostatacancer (opererad och strålbehandlad). Enligt utlåtandets beskrivning av funktionsförmågan påverkar Alzheimers sjukdom ännu inte personens funktionsförmåga särskilt mycket. De största problemen med tanke på rörelseförmågan hänför sig till slitaget i ryggraden och höften. På grund av svårigheterna att röra sig kan personen inte anlita allmänna färdmedel ens med en ledsagare. Hen kan röra sig självständigt med taxi, om hen får hjälp med rollatorn och körs från dörr till dörr. Personen kan inte ta sig in i en låggolvsbuss eller servicelinje.

Förvaltningsdomstolen ansåg att läkarutlåtandet och den övriga utredningen visar att personen inte kan använda allmänna färdmedel utan oskäligt stora svårigheter. Eftersom hen har en svår funktionsnedsättning enligt handikappserviceförordningen är staden skyldig att ordna färdtjänst enligt handikappservicelagen. HFD ändrade inte förvaltningsdomstolen beslut.

HFD 19.2.2013 L 611 (på finska, pdf 90 kb)

HFD 20.1.2011 L 126

I förvaltningsdomstolens beslut konstateras att en person enligt handlingarna inte har någon fysisk funktionsnedsättning eller sjukdom som försämrar personens rörlighet och orsakar oförmåga att anlita kollektivtrafikmedel. För att anlita kollektivtrafik krävs i regel att personen reser med sin make eller någon annan ledsagare.

Personen lider av Alzheimers sjukdom och kan därför inte på egen hand anlita den färdtjänst som ansökan gäller, utan behöver hjälp både omedelbart före och efter resan. Trots att man har hänvisat till behovet av ledsagare gäller ärendet inte anlitandet av utomstående ledsagare med anknytning till färdtjänst.

Enligt den utredning som lämnats in som grund för ansökan påverkar färdtjänsten som ansökan gäller inte personens rörlighet på ett sådant sätt att personen absolut skulle behöva färdtjänst för att klara en normal livsföring på det sätt som avses i lagen.

På dessa grunder anser förvaltningsdomstolen att personen inte kan betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen, som har särskilda svårigheter att röra sig och för vilken man ska ordna färdtjänst som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut. Jämför med HFD 19.2.2013 L 611.

HFD 20.1.2011 L 126 (på finska, pdf 14 kb)

HFD 15.3.2006 L 572

I ett fall led en person av Alzheimers sjukdom samt var fallbenägen och led av yrsel på grund av andra sjukdomar. I det här fallet måste personen betraktas som en person med svår funktionsnedsättning med tanke på färdtjänst.

HFD 10.6.2005 L 1399

Ett fall gällde färdtjänst som ordnas för en äldre person som blivit dement. Personen led av Alzheimers sjukdom och astma. Den äldre personen behövde enligt läkarintyget en ledsagare för att kunna anlita kollektivtrafikmedel på grund av personens försämrade minne och risken för att råka vilse.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den äldre personen enligt läkarintyget ändå inte hade någon fysisk funktionsnedsättning eller sjukdom som försämrade personens rörlighet och orsakade oförmåga att anlita kollektivtrafikmedel.

Trots att anlitande av kollektivtrafikmedel i fallet krävde att resan gjordes tillsammans med maken, skulle personen på grund av Alzheimers sjukdom ändå inte kunna använda den färdtjänst som ansökan gällde utan sin make eller en ledsagare. I fallet hade den äldre personen alltså på grund av sjukdom haft långvariga svårigheter att röra sig i mer än ett år.

Enligt ansökan var taxi absolut nödvändig för personens rörlighet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut att färdtjänsten som ansökan gäller enligt den utredning som lämnats in som grund för ansökan inte påverkar personens rörlighet på ett sådant sätt att personen absolut skulle behöva färdtjänst för att klara en normal livsföring på det sätt som avses i lagen.

Om personen inte har några direkta fysiska hinder som gör det omöjligt att anlita kollektivtrafikmedel kan det innebära att personen inte kan betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som är berättigad till färdtjänst.

HFD 10.6.2005 L 1399 (på finska, Finlex)

Svår funktionsnedsättning på grund av smärtsymptom

HFD 13.9.2012 L 2443

En person har konstaterats lida av svår gasgangrän, som har lett till att personen har fått genomgå flera operationer. I operationsärren har utvecklats bråck som försämrar rörligheten och orsakar magkramper som kan pågå i upp till 1,5 timmar. Dessutom har A blivit VRE-bärare och lider av avföringskontinens. Personen kan inte röra sig till fots längre sträckor och har konstant smärta i buken. Personen kan inte heller bära något tungt.

HFD konstaterade att personen enligt den medicinska utredningen av sjukdomarna har särskilda svårigheter att röra sig på grund av sina sjukdomar och att personen på grund av sjukdomarna inte kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. När färdtjänst ordnas ska personen utifrån den utredning som framlagts

betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 5 § i handikappserviceförordningen. HFD upphävde FD:s och social- och hälsovårdsnämndens sektions beslut och återförvisade ärendet till sektionen för beviljande av lagstadgad färdtjänst.

HFD 13.9.2012 L 2443 (på finska, pdf 102 kb)

Andra beslut om smärtsymtom, där en person har beviljats färdtjänst:
HFD 13.9.2012 L 2444 (, på finska, pdf 94 kb)
HFD 1.6.2013 L 1939 (på finska, pdf 92 kb)

HFD 28.3.2012 L 722

Enligt ett läkarutlåtande kan en person inte använda kollektivtrafikmedel på grund av kronisk smärta i högra armen (CRPS 2) och yrsel som orsakas av läkemedel. Det är besvärligt att åka buss eftersom person A inte kan använda den ena handen som stöd. Yrseln som orsakas av en stark triangelmedicin gör det omöjligt att åka buss. Enligt utlåtandet förekommer tydliga skillnader i personens rörlighet under olika årstider. Vid frågan "Kan den sökande stiga på en låggolvsbuss eller en servicelinje" har i läkarintyget kryssats för punkterna "ja", "nej" och "tidvis".

FD konstaterade att personens rörlighet störs i det närmaste av problemet med den högra överarmen och den kroniska smärta som problemet orsakar. Smärtlindring orsakar dessutom yrsel som ytterligare försämrar rörligheten. Enligt de utredningar av sjukdomar och rörlighet som framlagts har A svårigheter att röra sig särskilt när det gäller att bära något samtidigt. I ärendet har ändå inte bevisats att A:s nedsatta rörelseförmåga är speciell på det sätt som avses i handikappservicelagen eller sådan att personen inte kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Alltså är A inte en person med svår funktionsnedsättning med tanke på färdtjänst enligt handikappservicelagen. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 28.3.2012 L 722 (på finska, pdf 85 kb)

Slutresultatet är detsamma i beslutet
HFD 9.3.2011 L 613 (på finska, pdf 24 kb)

Svår funktionsnedsättning på grund av psykisk sjukdom

En svår funktionsnedsättning kan ha fysiska eller psykiska orsaker. Villkoren för en svår funktionsnedsättning kan uppfyllas om en person inte kan anlita kollektivtrafikmedel till följd av en psykisk sjukdom.

HFD 10.12.2018 L 5787 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom

Kommunen sade upp A:s färdtjänst, eftersom A enligt kommunen inte kunde anses ha en svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen.

A överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen, som upphävde kommunens beslut om att säga upp färdtjänsten och konstaterade att tjänsten måste fortsätta enligt det tidigare beslutet. Enligt utredningen i ärendet har A, som är född 1998, en medelsvår intellektuell funktionsnedsättning. A behöver mycket handledning i vardagen, hen går lätt vilse även i bekant omgivning och kan inte använda allmänna färdmedel ensam. Enligt förvaltningsdomstolen krävs det inte någon fysisk funktionsnedsättning för att beviljas färdtjänst och med beaktande av det som berättats om A:s funktionsförmåga bör hen anses ha en svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen. A klarar inte av att anlita offentlig kollektivtrafik utan ledsagare. Huruvida hen kan anlita offentlig kollektivtrafik med ledsagare har ingen betydelse för avgörandet. Därför borde kommunen inte ha sagt upp färdtjänsten.

Kommunen överklagade beslutet hos HFD. HFD ansåg att A, även om hen har en intellektuell funktionsnedsättning, inte har någon sådan fysisk funktionsnedsättning eller sjukdom som försämrar rörelseförmågan så att hen inte kan anlita offentliga kollektivtrafikmedel under handledning utan oskäligt stora svårigheter. Enligt utredningen har A alltid behövt hjälp och handledning när hen rört sig utanför hemmet, så färdtjänsten kan inte anses ha påverkat hens rörlighet i sådan utsträckning att hen nödvändigtvis behöver färdtjänster för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring på det sätt som avses i handikappservicelagen. Därmed bedömer HFD att A inte kan anses ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst. Det ansågs inte heller ha uppstått något förtroendeskydd utifrån det tidigare beslutet om färdtjänst enligt handikappservicelagen. HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte kommunens beslut i kraft.

HFD 10.12.2018 L 5787 (på finska, pdf 85 kb)

HFD 10.12.2018 L 5785 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom

Kommunen förkastade A:s ansökan om färdtjänst, men hade senare enligt prövning beviljat 8 färdtjänstresor per månad under en viss tid för A:s hobby.

A överklagade beslutet hos förvaltningsdomstolen och krävde att kommunen ska bevilja 18 resor per månad tillsvidare. Enligt utredningen har A Downs syndrom. I neuropsykologiska undersökningar har hen konstaterats ha en medelsvår intellektuell funktionsnedsättning, vilket i praktiken betyder att hen inte kan läsa och förstår siffror dåligt. Hens utvecklingsnivå bedöms motsvara en 5–6-årings nivå. Enligt utlåtandet klarar A inte av att använda allmänna färdmedel på egen hand. A klarar ändå av att cykla en flera kilometer lång sträcka till sina hobbyer. A har börjat öva på att använda allmänna färdmedel och det har konstaterats gå bra.

Enligt förvaltningsdomstolen ska man, när det gäller att ordna färdtjänst enligt handikappservicelagen, betrakta det som en svår funktionsnedsättning då personen har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Ett ytterligare villkor är att tjänsten ska vara nödvändig för att personen ska klara av de funktioner som hör till normal livsföring. En svår funktionsnedsättning kan ha antingen fysiska eller psykiska orsaker.

Även om A till följd av sin intellektuella funktionsnedsättning kan använda allmänna färdmedel endast med stöd eller med en ledsagare, kan man inte utgående från utredningen om hens hälsotillstånd, rörlighet och förmåga att klara sig på egen hand bedöma att hen skulle ha oskäligt stora svårigheter att anlita offentliga kollektivtrafikmedel. Hens nedsatta rörelseförmåga är inte av sådan karaktär att hen kan anses ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst. Förvaltningsdomstolen förkastade besväret.

HFD ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 10.12.2018 L 5785 (på finska, pdf 78 kb)

Kommentar från juristgruppen för Handboken om funktionshinderservice angående besluten HFD 10.12.2018 T 5785 och T 5787:

Juristgruppen för Handboken om funktionshinderservice konstaterar att villkoret för att handikappservicelagen ska tillämpas inte är en viss diagnos, funktionsnedsättning eller sjukdom. Villkoret för att få färdtjänst är att personen har särskilda svårigheter att röra sig och att hen till följd av sin funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan anlita offentliga kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Lagen förutsätter inte en rörelsenedsättning, utan svårigheterna att röra sig kan bero på ett fysiskt, psykiskt, socialt eller förståelserelaterat funktionshinder.

Om färdtjänsten för en person med svår funktionsnedsättning ordnas med hjälp av en ledsagare, bör man beakta att ledsagaren ska vara tillgänglig och att ledsagningen verkligen ska göra det möjligt att anlita allmänna färdmedel eller färdtjänst. Se ett avvikande beslut nedan: HFD 26.4.2013 T 1494

HFD 29.8.2014 L 2556 – Färdtjänst – Svår funktionsnedsättning – Psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom

A hade ansökt om färdtjänst enligt handikappservicelagen. Enligt utredningen hade A konstaterats ha emotionellt instabilt personlighetssyndrom, beroendesyndrom orsakat av alkohol, missbruk av lugnande medel och sömnmedel samt sena biverkningar av en subaraknoidalblödning. Kommunens social- och hälsovårdsnämnd hade avslagit ansökan, eftersom den ansåg att A inte kunde anses vara en person som har särskilda svårigheter att röra sig och som på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter, såsom avses i handikappservicelagen och handikappserviceförordningen.

Förvaltningsdomstolen förkastade A:s besvär i ärendet. Den ansåg att man vid prövningen av om en person uppfyller villkoren för färdtjänst enligt 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen inte kan avgöra ärendet endast utgående från personens fysiska egenskaper. Särskilda svårigheter att röra sig kan också bero på psykiska svårigheter och även en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning eller en synnedsättning kan vara sådan att personen till följd av den olägenhet som nedsättningen medför inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter.

Med stöd av utredningen om A:s situation ansåg förvaltningsdomstolen ändå att A inte uppfyllde kraven i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen. Ansökan kunde avslås. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 29.8.2014 L 2556 (på finska, pdf 90 kb)

HFD 26.4.2013 L 1494

En person har fått diagnoserna CP-skada, autism, epilepsi och hypotyreos. Till CP-skadan hör ett svårt hållningsfel i ryggraden och autismen förknippas med svårt självskadebeteende. Personen är blind, viket har orsakats av att personen själv har punkterat båda ögonen. Personen har dessutom en svår intellektuell utvecklingsstörning som är förknippad med en psykosliknande, mycket krävande beteendestörning. Personen behöver handledning för att klara av alla sysslor. En vårdare sköter om på- och avklädning, tvätt och måltider. Personen kan gå korta sträckor med vägledning och kan röra sig inomhus i en bekant miljö i det närmaste genom att snurra runt på stället. Personen följer med för att handla kläder och uträtta ärenden, eftersom bilåkning och nya ljud hör till de få saker som skänker personen nöje. Enligt ett utlåtande behöver personen färdtjänst inklusive ledsagartjänst för att ens minimalt kunna delta i de vardagliga sysslor som gäller personen själv.

FD konstaterade att när man överväger om en person ska betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen kan ett beslut inte fattas enbart utifrån personens fysiska egenskaper. Särskilda svårigheter att röra sig kan också orsakas av en persons psykiska problem och en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning kan vara sådan att personen inte kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Med beaktande av den utredning av ovan nämnda A:s hälsotillstånd, svårigheter att röra sig och förmåga att klara sig på egen hand som är tillgänglig, anser förvaltningsdomstolen att A är en person med svår funktionsnedsättning som avses i 5 § 1 mom. i handikappserviceförordningen, som behöver färdtjänst som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen inklusive ledsagartjänst för att klara en normal livsföring. Socialsektionen har då inte kunnat avslå ansökan på nämnda grunder. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 26.4.2013 L 1494 (på finska, pdf 83 kb)

Tavastehus FD 12.3.2007 nr 07/0182/3

Förvaltningsdomstolen ansåg att en person som lider av en psykisk sjukdom kan vara en person med svår funktionsnedsättning enligt handikappservicelagen och förordningen med tanke på skyldigheten att ordna färdtjänst, även om personen inte har någon fysisk funktionsnedsättning eller sjukdom som försämrar rörelseförmågan. I fallet hade personen en psykisk sjukdom som orsakade fruktan, förföljelsemani och panikattacker.

HFD 1998 L 2524

Högsta förvaltningsdomstolen betraktade en person med psykiska problem, som dessutom led av övervikt, som en person med svår funktionsnedsättning med tanke på färdtjänst.

Färdtjänster för äldre personer

Det har inte fastställts någon undre eller övre åldersgräns för färdtjänst, utan det avgörande är att personen har en funktionsnedsättning eller sjukdom som medför ett nödvändigt behov av färdtjänster. När man beviljar färdtjänster med stöd av handikappservicelagen har det ingen betydelse om behovet av tjänsten i huvudsak beror på åldersrelaterade sjukdomar eller inte. Situationen är i detta avseende en annan än vid beviljande av personlig assistans. 
Se definitionen av svår funktionsnedsättning i fråga om personlig assistans

HFD 19.2.2013 L 610 – Färdtjänst – Äldre

En person född 1918 bor ensam på andra våningen i ett hus med hiss. Till den avsats där hissen stannar är det 15 trappsteg. Personen har tidigare rört sig med egen bil, men har inte längre körkort. Hen har konstaterats ha högt blodtryck och förträngningar i hjärtats blodkärl. Hen har haft ökande balanssvårigheter sedan 2002. Enligt läkarens bedömning är det frågan om en degeneration i balanssystemet.

Såväl besvärssektionen som förvaltningsdomstolen har ansett att personen inte kan anlita offentliga kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Eftersom personens svårigheter att röra sig har ansetts bero på sådana nedsatta funktioner och sjukdomar som hör till normalt åldrande, har personen inte ansetts ha rätt till färdtjänst enligt handikappservicelagen.

HFD konstaterade i sin motivering att det i rättspraxisen (till exempel HFD 2012:60) har ansetts att det vid beviljandet av färdtjänster enligt handikappservicelagen inte har någon betydelse om behovet av tjänsten i huvudsak beror på åldersrelaterade sjukdomar eller inte. Situationen är i detta avseende en annan än vid beviljande av personlig assistans.

Det har inte fastställts någon undre eller övre åldersgräns för färdtjänst, utan det avgörande är att personen har en funktionsnedsättning eller sjukdom som medför ett nödvändigt behov av färdtjänster. Som det framgår av sektionens och förvaltningsdomstolens beslut, är ärendet obestridligt i frågan om huruvida personen uppfyller detta villkor. Eftersom sektionen och förvaltningsdomstolen har haft olika uppfattning om A:s rätt till färdtjänst, ansåg HFD att deras beslut ska upphävas och att ärendet ska återförvisas till besvärssektionen.

HFD 19.2.2013 L 610 (på finska, pdf 85 kb)

HFD:2012:60 – Färdtjänst – Äldre

Kommunen ska ordna sådan färdtjänst som föreskrivs i lagen om service och stöd på grund av handikapp för gravt handikappade personer som har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. En persons ålder saknade betydelse för avgörandet av saken, som skulle avgöras utgående från handikappets eller sjukdomens betydelse för hjälpbehovet.

HFD:2012:60 (Finlex)

HFD:2012:59 – Färdtjänst – Äldre

En person anses vara gravt handikappad om han eller hon har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Att en person var ålderstigen ansåg inte i sig vara en omständighet som uteslöt personen från rätten till färdtjänst för gravt handikappade, utan saken skulle avgöras utgående från handikappets eller sjukdomens betydelse för hjälpbehovet.

HFD:2012:59 (Finlex)

Färdtjänster för barn och ungdomar

Det har inte fastställts någon undre eller övre åldersgräns för färdtjänst, utan det avgörande är att personen har en funktionsnedsättning eller sjukdom som medför ett nödvändigt behov av färdtjänster.

När det gäller barn har det inte någon betydelse om barnet självt kan fastställa sitt behov av tjänster. Det väsentliga är att granska den olägenhet som barnets funktionsnedsättning eller sjukdom medför och bedöma om denna funktionsnedsättning och olägenhet medför oskäligt stora svårigheter att anlita offentliga kollektivtrafikmedel.

Vid bedömningen av barnets rätt till färdtjänster är utgångspunkten den samma som för andra personer med funktionsnedsättning. Det väsentliga är om funktionsnedsättningen eller sjukdomen medför svårigheter att röra sig, så att personen inte kan anlita offentliga kollektivtrafikmedel utan oskäliga svårigheter. Syftet med färdtjänsterna är att hjälpa barn med funktionsnedsättning att klara av de funktioner som hör till normal livsföring på motsvarande sätt som andra barn i samma ålder. I fråga om ungdomar kan det innebära att man också bör beakta det åldersrelaterade behovet att bli självständig och röra sig på egen hand utan föräldrarna (se nedan HFD 9.2.2012 T 225).

Å andra sidan har ett barn inte nödvändigtvis ansetts ha en svår funktionsnedsättning när det gäller färdtjänst till exempel då barn i samma ålder inte heller i vanliga fall har bedömts klara av att röra sig ensamma en sådan sträcka för vilken färdtjänster har ansökts och då det inte framgick av ärendet att barnet inte på grund av sin funktionsnedsättning eller sina hjälpmedel kunde använda allmänna färdmedel (se nedan HFD 17.10.2002 T 2577). Definitionen av svår funktionsnedsättning ansågs ändå uppfyllas i en situation där barnet på grund av sin funktionsnedsättning och sina hjälpmedel inte kunde anlita offentliga kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter (se nedan HFD 3.9.1999 T 2307).

Årsboksbeslut HFD:2019:147 Handikappservice – Färdtjänst – Gravt handikappat barn – Behov att bli självständig – Stödperson

A som var född år 2004 hade år 2010 haft en hjärninfarkt i främst lilla hjärnan. Som en följd av infarkten hade A lindrig ataxi, balanssvårigheter och svaghet i att kontrollera vänstra kroppshalvans funktioner samt en fjärdedels bortfall av synfältet på höger sida. Därutöver hade A i sitt huvud ett ställe utan skallben, som inte tål stötar.

Tjänsteinnehavaren i X stad hade avslagit A:s ansökan om färdtjänst för att delta i hobbyverksamhet och fritidsaktiviteter. Enligt beslutet ansågs A inte vara en i lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen) avsedd gravt handikappad person. Social- och hälsovårdsnämndens sektion i X stad avslog A:s begäran om omprövning och förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde på A:s besvär besluten av X stads social- och hälsovårdsnämnds sektion och förvaltningsdomstolen och återförsände ärendet till sektionen för ny behandling.

Enligt högsta förvaltningsdomstolens beslut var ett gravt handikappat barn vid anordnandet av färdtjänst enligt handikappservicelagen i behov av särskilt stöd på grund av sin unga ålder och sitt grava handikapp. Med beaktande av den utredning som erhållits om A:s hälsotillstånd och rörlighet skulle A betraktas som en gravt handikappad person, som inte på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom utan oskäligt stora svårigheter kunde använda allmänna fortskaffningsmedel och som på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen nödvändigt behöver färdtjänst för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. I bedömningen av färdtjänstbehovet beaktades förutom den medicinska utredningen även A:s behov att i sin ålder bli självständig och självständigt kunna röra sig utan föräldrarna. Den i handikappservicelagen avsedda färdtjänsten kunde inte heller ersättas med den stödpersonsverksamhet som A beviljats med stöd av socialvårdslagen.
HFD:2019:147 Årsboksbeslut (Finlex)

HFD 9.5.2012 L 1191

Enligt ett läkarutlåtande av en specialist inom barnneurologi är utvecklingen i relation till åldern hos en 13-årig person med anknytning till Downs syndrom klart försenad och motsvarar nivån hos ett barn med utvecklingsstörning (s.k. mycket svag nivå). Vid bedömning av om personen nödvändigtvis behöver färdtjänst för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring på ett sätt som kan jämföras med andra barn i samma ålder måste man utöver den medicinska utredningen också beakta andra omständigheter, såsom personens åldersenliga behov att bli självständig och att röra sig på egen hand utan föräldrarna.

Av handlingarna framgår att fritidsaktiviteter och kamrater är viktiga för personen. Personen rider och spelar piano hos en musikterapeut. På lördagar deltar personen i en motionsgrupp för barn med specialbehov. Bland annat de här fritidsaktiviteterna som börjar efter skoldagens slut samt personens för åldern normala besök hos kamrater kräver att färdtjänst som avses i handikappservicelagen ordnas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att personen med beaktande av ovan nämnda faktorer har särskilda svårigheter att röra sig och att personen på grund av sin funktionsnedsättning och sjukdom inte kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. När färdtjänst ordnas ska personen betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 5 § i handikappserviceförordningen.

HFD 9.5.2012 L 1191 (på finska, pdf 94 kb)

HFD 9.2.2012 L 225 – Färdtjänst – Barn

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att man vid bedömningen av om en 11-åring nödvändigt behöver färdtjänster för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring på motsvarande sätt som andra barn i samma ålder bör beakta inte bara den medicinska utredningen utan även övriga omständigheter, såsom personens åldersrelaterade behov att bli självständig och röra sig på egen hand utan föräldrarna.

Det framgår av handlingarna att hobbyerna och kamratrelationerna är viktiga för personen. Hen deltar i ridning och dans för specialgrupper. Hobbyerna utövas på kort avstånd från hemmet. Färdtjänst enligt handikappservicelagen bör ordnas bland annat för att personen ska kunna delta i dessa hobbyer som börjar efter skoldagen och kunna besöka sina kamrater, liksom barn i denna ålder brukar göra.

Med beaktande av de ovannämnda faktorerna har personen särskilda svårigheter att röra sig och kan till följd av sin funktionsnedsättning och sjukdom inte anlita offentliga kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att personen hade rätt till färdtjänst enligt handikappservicelagen.

HFD 9.2.2012 L 225 (på finska, pdf 93 kb)

HFD 17.10.2002 L 2577

Ett fall gällde ett cirka tre år gammalt barn med svår funktionsnedsättning, som på grund av syn- och hörselskada led av motorik- och balansstörningar. Förvaltningsdomstolen ansåg att barnet på grund av sin ålder inte ens som frisk hade kunnat gå ensam till dagvårdsplatsen som låg 6–7 km från bostaden.

Det framgick inte heller att barnet på grund av motorik- och balanssvårigheterna som orsakas av funktionsnedsättningen inte skulle kunna anlita kollektivtrafikmedel eller att barnet behövde hjälpmedel som inte skulle kunna transporteras i kollektivtrafiken. Alltså måste det anses möjligt att anlita kollektivtrafikmedel tillsammans med barnet utan oskäligt stora svårigheter.

Förvaltningsdomstolen konstaterade också att familjens svårigheter att ordna skjuts för sitt barn inte hade någon betydelse för bedömningen av transportbehovet enligt handikappservicelagen. Högsta förvaltningsdomstolen förkastade besvären som anförts över förvaltningsdomstolens beslut.

HFD 3.9.1999 L 2307 – Färdtjänst – Barn

Det ansöktes om färdtjänst för ett barn under skolålder med en svår intellektuell funktionsnedsättning. Barnet behövde hjälpmedel, bland annat vagn, rullstol och ståhjälpmedel.

HFD ansåg att barnet på grund av sin sjukdom var helt beroende av en annan persons omsorg. Att transportera barnet i offentliga kollektivtrafikmedel var oskäligt svårt på grund av barnets sjukdomar och nödvändiga hjälpmedel.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att barnet ska anses ha en svår funktionsnedsättning enligt 5 § i handikappserviceförordningen, då hen har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter.

Ansökan om färdtjänst kunde inte avslås på grund av barnets ålder eller för att barnet inte kunde fastställa sitt behov av tjänster. I ärendet hade det inte heller någon betydelse att familjen hade en bil för vilken den hade fått bilskatteåterbäring.

Anlitande av offentlig kollektivtrafik

Vad gäller färdtjänst vid svår funktionsnedsättning krävs det enligt 5 § i handikappserviceförordningen att personen har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Även om bedömningen av om personen har en svår funktionsnedsättning ofta handlar om personens funktionsförmåga i fråga om offentlig kollektivtrafik, har man i vissa avgöranden tagit ställning även till andra frågor som gäller användningen av kollektivtrafik. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde till exempel i sitt årsboksbeslut 2018:119 (se nedan) om kommunens servicetrafik kunde anses utgöra ett offentligt kollektivtrafikmedel enligt handikappserviceförordningen.

I rättspraxisen har det också ansetts att kommunen inte kunde begränsa den subjektiva rätten till färdtjänst för en person med svår funktionsnedsättning med motiveringen att personen hade uppgett sig använda offentlig kollektivtrafik ibland.  (se nedan avgörandet HFD 26.4.2006 T 980). Å andra sidan har det i avgörandepraxisen även konstaterats att brister i kollektivtrafikförbindelserna inte är någon anledning för att bevilja färdtjänster (se nedan HFD 21.3.2014 T 876).

Även om den offentliga kollektivtrafiken utvecklas, bör de individuella behoven av färdtjänst för personer med funktionsnedsättning beaktas. Kommunen kan inte ordna färdtjänst endast med hjälp av exempelvis servicelinjer, om det begränsar den subjektiva rätten till färdtjänst för en person med svår funktionsnedsättning.

HFD: 2018:119 – Färdtjänst – Gravt handikapp – Servicetrafikens bruksfordon – Bristfällig kollektivtrafik 

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om A:s ansökan om beviljande av färdtjänst hade kunnat avslås på den grunden att A, som hade särskilda svårigheter att röra sig, trots sitt handikapp och sina sjukdomar kunde anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. 

A:s bostadsområden betjänades av en anropsstyrd servicetrafiktjänst. Servicetjänstens bruksfordon var tillgänglig för personer med funktionshinder. Chauffören hjälpte vid behov kunden att tas sig in och ut ur fordonet och assisterade även med handbagaget. Servicetrafikens fordon betjänade emellertid A:s bostadsområde bara en gång i veckan. 

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den servicetrafik som ordnades på samkommunens område inte skulle anses utgöra ett offentligt kollektivtrafikmedel på det sätt som avses i 5 § 1 mom. i förordningen om service och stöd på grund av handikapp. På denna grund var det vid bedömningen av om A skulle anses vara gravt handikappad i förhållande till färdtjänsten inte av betydelse huruvida A kunde använda den ifrågavarande servicetrafiken. 

A skulle betraktas som en gravt handikappad person som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom inte kunde anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter och som nödvändigt behövde färdtjänst för att klara de funktioner som hör till normal livsföring på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp.

HFD:2018:119 (Finlex)

HFD 21.3.2014 L 876

Av en utredning av behovet av färdtjänst som en person har lämnat in framgår att personens rörlighet är försämrad på grund av knäartros. Enligt utredningen kan personen ändå gå med hjälp av promenadkäppar. I besvären anför personen att det är 20 km till närmaste busshållplats och att det därför inte är möjligt att anlita kollektivtrafikmedel.

FD har i sitt avslag motiverat beslutet med bland annat att färdtjänst inte kan beviljas på grund av brister i kollektivtrafikförbindelserna. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 21.3.2014 L 876 (på finska, pdf 80 kb)

HFD 19.2.2013 L 607

Förvaltningsdomstolen ansåg i ett fall att en persons rörelseförmåga enligt nämnda läkarutlåtande och personens egen utredning är nedsatt och att personen har svårt att röra sig. Personen kan ändå röra sig också utomhus med hjälp av rollator. I området används låggolvsbussar, som personen kan antas klara av att använda.

Personen kan under dessa omständigheter med tanke på färdtjänst inte betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som avses i handikappservicelagen och -förordningen, som har särskilda svårigheter att röra sig och som på grund av sin funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan anlita kollektivtrafikmedel utan oskäligt stora svårigheter. Sektionen för individärenden har kunnat avslå personens rättelseyrkan. HFD ändrade inte FD:s beslut.

HFD 19.2.2013 L 607 (på finska, pdf 82 kb)

HFD 2.9.2011 L 2486

Även om en person med utvecklingsstörning har lärt sig att anlita kollektivtrafikmedel på egen hand på en viss sträcka (från boendet till servicecentret), är det inget hinder för att få färdtjänst enligt handikappservicelagen för resor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen.
HFD 2.9.2011 L 2486 (på finska, pdf 89 kb)

HFD 8.2.2011 L 282

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut enligt de läkarutlåtanden som framlagts i ärendet att en persons rörelseförmåga är nedsatt och att personen har svårigheter att röra sig. Personen kan emellertid anlita kollektivtrafikmedel och röra sig till fots korta sträckor, när allmäntillståndet tillåter att personen uträttar ärenden. Syftet med färdtjänst enligt handikappservicelagen är inte att uppväga brister i kollektivtrafiken.
HFD 8.2.2011 L 282 (på finska, pdf 27 kb)

HFD 26.4.2006 L 980

Antalet resor med färdtjänst som beviljats en person med svår funktionsnedsättning minskades från minimiantalet enligt förordningen (18 månatliga enkelresor) med motiveringen att personen enligt egen utsago ibland anlitar kollektivtrafik i form av låggolvsbuss.

I fallet hade personen med svår funktionsnedsättning beviljats färdtjänst för 18 månatliga taxiresor på fritiden. Under en intervju i syfte att på nytt bedöma behovet av färdtjänst framgick att personen ibland åker låggolvsbuss. Personen med svår funktionsnedsättning var bosatt nära sådana kommunikationer där det var möjligt att åka både låggolvsbuss och låggolvsspårvagn. Personen hade också separat uppgett varför färdtjänsten behövdes.

Tjänsteinnehavaren hade minskat antalet färdtjänstresor till tolv resor i månaden. Tjänsteinnehavaren beaktade att personen var bosatt centralt och nära goda kollektivtrafiktjänster. Förvaltningsdomstolen upphävde tjänsteinnehavarens och socialnämndens sektions beslut och ansåg att personen hade rätt till minst 18 månatliga enkelresor med anknytning till det dagliga livet, och att kommunen inte hade rätt att begränsa den subjektiva rätten.

Kommunen anförde besvär hos högsta förvaltningsdomstolen och hänvisade till att man inom kommunen målmedvetet har utvecklat den tillgängliga kollektivtrafiken så att rörelsebegränsningar på grund av funktionsnedsättning och ålder har beaktats.

När en person med svår funktionsnedsättning anlitade tillgängliga kollektivtrafikmedel för en del av sina nödvändiga färdtjänster, ansåg kommunen att det månatliga antalet färdtjänstresor kunde minskas. Kommunen utredde ytterligare att det av handlingarna framgick att personen med svår funktionsnedsättning klarade en del av sitt transportbehov med anknytning till det dagliga livet genom att anlita kollektivtrafikmedel avsedda som transportlösningar också för rörelsehämmade personer.

Kommunen konstaterade i högsta förvaltningsdomstolen att man kan trygga behovet av färdtjänst för en enskild person med svår funktionsnedsättning med kollektivtrafikmedel, servicelinjer, enskilda taxibilar, taxibilar avsedda för transport av personer med funktionsnedsättning eller via resesamordningscentralen. Enligt kommunen utgör alla dessa alternativ en helhet utifrån vilken man kan ordna resor för enskilda personer med funktionsnedsättning med stöd av individuella bedömningar.

I en sådan situation ska man enligt kommunen också fästa uppmärksamhet vid behovet att röra sig hos en enskild person med svår funktionsnedsättning samt vid de möjligheter som personen har att använda olika lösningar eller kombinationer av lösningar för färdtjänsten. Högsta förvaltningsdomstolen förkastade besvären och ansåg att minimiantalet resor enligt förordningen som beviljats personen med svår funktionsnedsättning som färdtjänst inte kunde minskas med motiveringen att personen med svår funktionsnedsättning uppgav sig ibland använda låggolvsbuss i kollektivtrafiken.

Uppdaterad: