Avgifter och ersättningar för färdtjänsten

Sidans innehåll

Klientavgifter

Enligt 6 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården kan för färdtjänst som ordnas för personer med svår funktionsnedsättning uppbäras högst en avgift som motsvarar den avgift som uppbärs i offentlig trafik på orten eller en annan därmed jämförbar skälig avgift. 
Klientavgifter

HFD:2020:20 Kommunalärende – Klientavgift – Handikappservice – Självriskandel för färdtjänst – Allmänt beslut om självriskandelens grunder – Kilometergrund – Zonbaserade enkelbiljetter

Stadens social- och hälsovårdsnämnd hade beslutat att fortsättningsvis som självrisk för färdtjänst för gravt handikappade uppta det pris för en enkelbiljett som följde Matkahuoltos biljettpriser enligt kilometer. A:s omprövningsbegäran avslogs. Förvaltningsdomstolen avslog A:s kommunalbesvär.

Enligt utredningen i ärendet kostade en vanlig enkelbiljett inom staden i den interna busstrafiken 3,50 euro efter att man övergått till att använda så kallade Waltti-kort. Färdtjänstens klientavgift var däremot enligt nämndens beslut högre än detta på interna resor inom staden som var längre än sex kilometer. Färdtjänstens klientavgift kunde bli högre än priset för en enkelbiljett med Waltti-kort även för resor som överskred kommungränsen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att social- och hälsovårdsnämndens beslut hade fattats i strid med 6 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.

HFD:2020:20 (Finlex) 

RJO 11.7.2014 Dnr 454/4/14 Färdtjänst – Klientavgift – Sätt att ordna färdtjänst – Kommunens informationsskyldighet

Den klagande kritiserade de färdtjänster som ordnats för hens myndiga barn med svår funktionsnedsättning och storleken på den klientavgift som fastställts för färdtjänsten. Sättet att ordna färdtjänsterna ändrades utan att den klagande kontaktades på förhand eller informerades på annat sätt.

I fråga om detta poängterade justitieombudsmannen att myndigheternas råd och utredningar ska vara tydliga och inte får leda till att en socialvårdsklient förlorar sina rättigheter eller att rättigheterna begränsas.

Enligt kommunens utlåtande hade färdtjänsterna för den klagandes barn ordnats i form av samtransport på ett sätt som var tryggt och lämpligt för hen. Justitieombudsmannen konstaterade att kommunen har prövningsrätt i fråga om hur färdtjänsterna ordnas i praktiken. Kommunen kan ordna färdtjänsterna som individuella transporter eller till exempel samtransporter. Färdtjänsterna ska ordnas på individuella grunder utgående från det behov som personens svåra funktionsnedsättning eller sjukdom ger upphov till.

Kommunens sätt att ordna färdtjänsterna får inte förhindra eller begränsa den särskilda rätten till färdtjänster för en person med svår funktionsnedsättning. Om den klagande är missnöjd med färdtjänsterna och sättet att ordna färdtjänsterna, har hen rätt att kräva att tjänsterna ordnas på ett annat sätt.

I fråga om klientavgiften konstaterade justitieombudsmannen att kommunen enligt det beslut som fattats för den klagandes barn fakturerar självriskandelen månadsvis i efterhand enligt månadstaxan för busstrafik. I detta avseende hade avgiften fastställts inom ramarna för kommunens prövningsrätt. Dessutom framgick det av kommunens beslut att avgiften skulle tas ut oavsett hur många resor barnet hade använt. Om avgiften fastställs på det här sättet, innebär det att en avgift tas ut även för de resor som personen har beviljats men inte utnyttjar.

Enligt justitieombudsmannen kan en avgift tas ut endast om klienten faktiskt har använt den tjänst som hen har beviljats, om inte annat har fastställts i lagen eller förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Att ta ut en sådan avgift för oanvända färdtjänster strider mot klientavgiftslagen.   

HFD:2013:62 – Färdtjänst – Sätt på vilket service ordnas - Beställningsavgift för taxi - Beställning per telefon

En klient som anlitade färdtjänst för handikappade blev tvungen att betala en särskild beställningsavgift när hon per telefon beställde färdtjänst. Färdtjänsten hade inte ordnats på det sätt som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp om de kostnader som klienten förorsakades när hon använde servicen de facto överskred maximibeloppet för den avgift som skulle anses skälig och få uppbäras vid färdtjänst för handikappade enligt 6 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.

HFD:2013:62 (Finlex) 

BJO 20.8.2012 Dnr 1050/4/11

Ärendet gällde beaktandet av kostnaderna för taxibeställning då färdtjänstavgiften fastställs. BJO konstaterade att storleken på färdtjänstavgiften är bunden till avgiften i kollektivtrafiken eller annan jämförbar skälig avgift så att avgiften som uppbärs kan vara högst lika stor som dessa. Bestämmelsen i 6 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården är vag och ger utrymme för prövningsrätt vid tillämpningen. I sista hand avgörs i domstol (förvaltningsdomstolen) om den avgift som uppbärs av klienten och som avses i lagen och förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården är av lämplig storlek.

Avgiftens storlek får inte begränsa eller förhindra att rättigheterna förverkligas för personer med svår funktionsnedsättning. Därför är det enligt BJO nödvändigt att bestämmelserna i lagen om klientavgifter om fastställande av avgiften och avgiftens storlek är tillräckligt entydiga och exakta.

BJO 20.8.2012 Dnr 1050/4/11 (på finska, pdf 19,1, kb, Riksdagens justitieombudsman)

RJO 10.3.2005 Dnr 676/4/03

Justitieombudsmannen konstaterade i sitt beslut att förvaltningsdomstolarna i enskilda beslut kan komma fram till olika slutresultat utan att de skulle ha överskridit sin prövningsrätt eller handlat i strid med lagen sett ur laglighetsövervakningens perspektiv.

Justitieombudsmannen hänvisade i sitt beslut till exempelvis Uleåborgs länsrätts beslut av 7.10.1999 om att den månatliga avgiften för färdtjänst skulle beräknas med priset på en regionbiljett som beräkningsgrund inom det område där biljetten gäller.

På motsvarande sätt gav Kuopio förvaltningsdomstol 17.12.2002 ett beslut om att färdtjänstens självriskandel där kollektivtrafik saknas skulle beräknas enligt priset på kommunbiljetten och Rovaniemi förvaltningsdomstol ansåg för sin del 12.10.2004 att självriskandelen skulle beräknas som enligt priset på en årsbiljett på buss.

Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg i sitt beslut från november 2004 att storleken på självriskandelen som uppbärs för färdtjänst fastställdes enligt hur självrisken motsvarade den befintliga kollektivtrafikens avgift för transporter inom boendekommunen och till närkommunerna.

Åbo FD 16.5.2003 nr 03/0343/2

Förvaltningsdomstolen ansåg att storleken på färdtjänstavgiften i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården är bunden till avgiften i kollektivtrafiken eller annan jämförbar skälig avgift så att avgiften som uppbärs kan vara högst lika stor som dessa.

Om det inom kommunen inte har ordnats busstrafik eller annan kollektivtrafik kan avgiften motsvara kollektivtrafikens taxa eller någon annan jämförbar rimlig avgift. Avgifterna enligt socialnämndens beslut hade inte fastställs enligt de avgifter som motsvarade användningen av kollektivtrafikmedel, utan som en procentandel av kostnaderna för en taxiresa.

När avgifterna inte i alla avseenden motsvarade kollektivtrafikens taxa för en resa av motsvarande längd, utan hade överstigit den avgiften, var beslutet lagstridigt.

HFD 7.10.2003 L 2390

I ett fall hade besvär anförts som kommunalbesvär över den avgift – taxa – som kommunen hade fastställt för färdtjänst. Förvaltningsdomstolen ansåg att man för kommunens färdtjänst kunde uppbära högst en avgift som motsvarande en enkelbiljett i busstrafiken. Då de taxor som fullmäktige hade fastställt i vissa fall översteg avgiften i kollektivtrafiken som var tillgänglig i kommunen, var kommunfullmäktiges beslut lagstridigt.

Förvaltningsdomstolen konstaterade att även om färdtjänsten som ordnats för personer med svår funktionsnedsättning och betalningssystemet för dessa inte motsvarade kollektivtrafikens system med seriebiljett och andra rabattbiljetter, var kommunfullmäktige inte skyldiga att fastställa färdtjänstavgifterna enligt dessa. Högsta förvaltningsdomstolen förkastade besvären i ärendet.

Tavastehus FD 27.1.2003 nr 03/0044/3

Förvaltningsdomstolen förkastade besvären gällande färdtjänstavgiften och konstaterade i sitt beslut att kommunen hade kunnat besluta att uppbära självriskandelar beräknade på en kilometerbaserad busstaxa för den färdtjänst som en person med svår funktionsnedsättning hade använt.

Tavastehus FD 28.3.2000 nr 00/239/4

Förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut att när den lägsta självriskandelen som uppbärs för färdtjänst översteg den högsta taxan som uppbärs på ortens bussar, stred socialnämndens beslut i det avseendet mot 6 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården.

S:t Michels LR 7.7.1993 L 488

Rättsfrågan var om kommunfullmäktige bland klientavgifterna inom social- och hälsovården kan godkänna en taxa, enligt vilken färdtjänstavgiften för en person med svår funktionsnedsättning uppgår till högst transportavgiften med taxi.

Enligt taxan som godkänts av kommunfullmäktige uppbars för färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning för en enkelresa inom den egna kommunen 20 mark och för en resa till en annan kommuns område 40 mark. I kommunen fanns ingen intern busstrafik.

En kommuninvånare överklagade beslutet med motiveringen att avgiften som uppbars överskred priset på en bussbiljett och att till exempel en resa till grannkommunen med kollektivtrafikmedel kostar 21 mark.

Länsrätten upphävde kommunfullmäktiges beslut eftersom man för färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning enligt 6 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården kan uppbära högst en avgift som motsvarar den avgift som uppbärs i kollektivtrafiken på orten eller annan skälig avgift som kan jämföras med den.

Skäliga kostnader som ersätts

Kommunen ska ersätta personer med svår funktionsnedsättning för skäliga kostnader för färdtjänst, om dessa överstiger klientavgiften.

I rättspraxisen har det ansetts att kommunen inte på ett juridiskt bindande sätt via allmänna anvisningar eller budgetbestämmelser kan fastställa någon övre gräns i euro för ersättningen, så att individuell behovsprövning inte är möjlig. Vid bedömningen av skäliga kostnader bör man beakta resornas längd och de faktiska kostnader som personen med svår funktionsnedsättning har betalat för resorna.

HFD 18.11.2015 T 3341 Färdtjänst – Kostnader som ersätts

Kommunen avslog den 12 juni 2013 A:s ansökan om rätt att för färdtjänstresor enligt handikappservicelagen få anlita, enligt faktureringsprincipen, ett taxiföretag som inte hade en funktionshinderanpassad bil med betalterminal. Det var frågan om en situation där det var svårt att få tag på en funktionshinderanpassad bil med betalterminal. Tjänsteinnehavaren avslog A:s ansökan om ersättning för en resa som hen hade betalat själv den 14 maj 2013. Enligt beslutet var enbart det faktum att A inte hade haft tid att hitta ett taxiföretag med betalterminal för sin resa inte ett tillräckligt skäl för att bevilja faktureringsrätt i efterhand för den taxiresa som hen hade företagit den 14 maj 2013.

A besvärade sig hos förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen ålade kommunen att betala A 41,10 euro enligt A:s krav för den färdtjänstresa enligt handikappservicelagen som A hade företagit den 14 maj 2013. Förvaltningsdomstolen konstaterade att A hade meddelat stadens socialhandledare per e-post den 7 maj 2013 att hen hade försökt beställa taxi till morgonen den 14 maj 2013 från tre olika taxiföretag där kommunens betalkort kunde användas, men att det inte hade lyckats. Därför hade A begärt att få använda en annan taxi enligt faktureringsprincipen. Det framgick inte av ärendet att kommunen skulle ha svarat A innan tjänsteinnehavaren fattade ett beslut den 12 juni 2013. A hade slutligen betalat resan själv.  

Förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen hade rätt att besluta om förfarandet för anordnande av färdtjänst. Praxisen för anordnandet fick ändå inte påverka möjligheten för personer med funktionsnedsättning att använda de färdtjänster som de hade beviljats. A hade i enlighet med kommunens anvisningar försökt beställa sin resa i god tid. Hen hade ändå inte lyckats beställa en taxi där kommunens betalkort kunde användas. A fick inget svar från funktionshinderservicen angående faktureringsmöjligheten före resan. Kommunen hävdade inte att A i praktiken skulle ha kunnat göra på något annat sätt. Kommunen hävdade inte heller att A hade använt fler färdtjänstresor än hen hade beviljats eller att resan inte hade varit av den typ som färdtjänst får användas för. Förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen i denna situation skulle ersätta A för den taxiresa som A hade betalat själv, så att A:s rätt till färdtjänst skulle uppfyllas även i fråga om den aktuella resan.

A överklagade hos högsta förvaltningsdomstolen med motiveringen att kommunen trots förfrågningar inte hade betalat taxiresan. Dessutom krävde A att chefen för funktionshinderservicen skulle åläggas att sända A ett detaljerat svar på de krav som A sänt till hen via registraturen angående hur personer underställda chefen för funktionshinderservice hade agerat i A:s ärenden. HFD utredde inte A:s besvär, eftersom ärendet redan hade avgjorts till A:s favör och eftersom förvaltningsdomstolarna inte handlägger klagomål.  

HFD 18.11.2015 L 3341 (på finska, pdf 86 kb) 

RJO 31.12.2010 Dnr 469/4/09

Trots att kommunen har satt en övre gräns i euro för ersättningen för färdtjänstresor får en sådan övre gräns för kostnaderna inte utgöra ett hinder för individuell behovsprövning.

HFD 21.2.2008 L 316

I ett fall hade en ansökan om färdtjänst som lämnats in av en person med svår funktionsnedsättning avslagits med motiveringen att personen enligt tjänsteinnehavaren inte kunde betraktas som en person med svår funktionsnedsättning som berättigar till färdtjänst. Förvaltningsdomstolen hade å sin sida ansett att personen hade en funktionsnedsättning och var berättigad till färdtjänst från det ögonblick då ansökan lämnades in.

Därefter hade tjänsteinnehavaren fattat beslut om att retroaktivt ersätta de kostnader som hade orsakats personen mot taxikvitton och utredningar. Enligt tjänsteinnehavarens beslut skulle de rutter som körts framgå av kvittona. Personen med svår funktionsnedsättning lämnade in sin retroaktiva utredning som bestod av resebeskrivningar som skrivits av två privata chaufförer som personen hade åkt med. I dessa beskrivningar ingick start- och sluttidpunkt för resorna, antalet kilometrar, rutter och kostnader.

Tjänsteinnehavaren avslog ansökan och ansåg att utredningen som lämnats in inte var tillförlitlig. Förvaltningsdomstolen förkastade besvären i ärendet och ansåg att personen med svår funktionsnedsättning inte kunde anses ha lämnat in sådana utredningar av sina resor för att uträtta ärenden och utöva fritidsintressen under tidsperioden i fråga, av vilka man på ett tillförlitligt sätt skulle kunna fastställa de verkliga kostnaderna som resorna orsakat personen och som kommunen skulle vara skyldig att ersätta.

Förvaltningsdomstolen ansåg att ersättning för färdtjänst i efterhand kräver att den som använder tjänsten kan lämna in en tillförlitlig utredning av gjorda resor samt av de kostnader som resorna har orsakat användaren av tjänsten. Sådana utredningar är i det närmaste kvitton på resor med taxi. Högsta förvaltningsdomstolen förkastade besvären

Färdtjänst som inte har använts kan också ersättas med en betalning, om personen som är berättigad till tjänsten har haft rätt till den under den tid som gäller ersättningsansökan. Då ersätts de kostnader som orsakats personen som är berättigad till tjänsten i efterhand. I en sådan situation måste personen som är berättigad till tjänsten emellertid på ett tillförlitligt sätt kunna utreda vilka kostnader som redan har orsakats honom eller henne.

RJO 23.1.2006 Dnr 2600/4/04

Enligt justitieombudsmannen var ett sådant förfarande möjligt att kommunen hade fastställt ett visst eurobelopp som teknisk övre gräns för ett färdtjänstkort som överlåtits till en person med svår funktionsnedsättning. Om resans pris översteg ovan nämnda tekniska övre gräns, hade personen som beviljats färdtjänst möjlighet att själv betala den överstigande delen till taxin och i efterhand mot kvitto få den del som personen själv betalat in på kontot via socialverket. Det var också möjligt att taxichauffören fakturerade socialverket direkt för den överstigande delen.

Justitieombudsmannen ansåg att förfarandet var ändamålsenligt. Justitieombudsmannen konstaterade emellertid att om kommunen betalar färdtjänsten i efterhand måste kommunen säkerställa att det är möjligt att använda tjänsten till exempel genom att bevilja ett reseförskott eller genom att handlägga färdtjänstfakturorna snabbt. Enligt justitieombudsmannens uppfattning ska klienten vid behov också kunna förhandla med den behöriga tjänsteinnehavaren om andra ersättningsförfaranden som är lämpliga för klienten.

HFD 30.11.2005 L 3183

I ett fall hade en ansökan om färdtjänst anhängiggjorts genom en ansökan som lämnats in 4.2.2004 i efterhand för år 2002 och 2004 samt för tiden framöver från den månad då ansökan lämnades in. Den sökande ansökte om ersättning retroaktivt för resor som hade bekostats av den sökande själv så att de skulle ersättas som färdtjänst enligt handikappservicelagen.

Av ärendet framgick att man inte tidigare hade diskuterat ordnandet av färdtjänst i det syfte den sökande hade framlagt. Förvaltningsdomstolen avslog ansökan med motiveringen att det första hand var frågan om rätt till tjänsten och inte om att få ersättning för kostnader som resorna orsakat.

Förvaltningsdomstolen ansåg att kommunen inte heller i övrigt enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen kan anses skyldig att ersätta en person med funktionsnedsättning för resekostnader som uppkommit innan ansökan om att ordna färdtjänst har lämnats in.

Förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att en allmän rättsprincip säger att ingen kan hänvisa till okunskap om lagen, så inte heller det att personen med svår funktionsnedsättning eller personens intressebevakare har varit omedvetna om lagens innehåll före år 2004 har haft någon betydelse i ärendet.

Högsta förvaltningsdomstolen å sin sida konstaterade att ärendet gällde färdtjänst som inte hade använts. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att dessa tjänster inte varit avsedda att ersättas i efterhand såsom ekonomiskt stöd som avses i 9 § i handikappservicelagen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns anledning att ändra slutresultatet av förvaltningsdomstolens beslut till den del som avsågs i besvären

Kommunen är inte skyldig att ersätta en person med svår funktionsnedsättning för tjänster som inte hade använts. Om klienten inte hade förstått att ansöka om färdtjänst tidigare har han eller hon inte heller rätt att få färdtjänst retroaktivt för tiden före ansökningsmånaden. Kommunen kan emellertid vara skyldig att betala ersättning om den har försummat sin skyldighet att informera. Bestämmelser om skyldigheten att informera finns i 5 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården.

RJO 28.9.2005 Dnr 431/4/04

Ett fall gällde frågan om betalningssystemet för färdtjänsten och ändringen av betalningssystemet. Kommunen hade övergått från att använda taxisedlar till ett förfarande med ersättning. Enligt systemet betalade personen med funktionsnedsättning själv färdtjänstresans pris i sin helhet och fick sedan ersättning för den del som översteg självriskandelen utifrån en separat faktura 1–2 veckor senare.

Enligt socialnämndens förklaring strävade man efter att betala in den del som översteg självriskandelen på klientens konto den tredje vardagen efter att en ändamålsenlig faktura hade anlänt till socialservicecentralen under kontorstid. Om klienten hade svårigheter med att klara betalningarna kunde han eller hon få ett förskott. Klienten kunde därefter betala resorna med de ersättningar som socialservicecentralen betalat för utläggen.

Enligt en utredning som justitieombudsmannen fått skulle kvittona också returneras i kuvert där staden hade betalt portot eller exempelvis via hemservicen eller i samband med andra resor för att uträtta ärenden eller utöva fritidsintressen. Kvittona kunde returneras också efter tjänstetid.

Justitieombudsmannen hänvisade till högsta förvaltningsdomstolens beslut om betalningspraxis (HFD 4.12.1995 L 5041 och HFD 1.12.1999 L 3904), i vilka högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en kommun kan fatta beslut om både hur färdtjänst ordnas i kommunen och hur färdtjänstkostnaderna betalas. Kommunen har också rätt att ändra på sin tidigare praxis.

Justitieombudsmannen konstaterade att kommunen ändå ska se till att en persons rätt till färdtjänst de facto förverkligas. Om kommunen betalar färdtjänsten i efterhand måste man säkerställa att det är möjligt att använda tjänsten (till exempel genom att bevilja ett reseförskott eller genom att handlägga färdtjänstfakturorna snabbt).

Med ärendet förknippades också högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 26.2.2004 L 394, i vilket högsta förvaltningsdomstolen ansåg att en kommun inom ramen för sin prövningsrätt hade kunnat besluta om att ersätt den klagade för kostnader som orsakats av färdtjänstresor.

Kommunens ersättningspraxis som beskrevs ovan hade inte påvisats hindra den klagande från att använda de beviljade färdtjänsterna och hade därför inte heller försatt den klagande i en ojämlik ställning jämfört med andra. En person med svår funktionsnedsättning har inte rätt att kräva att kommunen binder sig till något särskilt sätt att ordna eller betala tjänster.

HFD 1.12.1999 L 3904

I ett fall hade socialnämnden avslagit en ansökan som lämnats in av en person med svår funktionsnedsättning om att få göra en resa som beviljats som färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning som en s.k. kreditkörning så att personen med svår funktionsnedsättning betalade endast självriskandelen av sin taxiresa och chauffören fick ersättning för resten med fullmakt direkt från socialnämnden.

I fallet fick användaren av tjänsten mot kvitto enligt socialnämndens beslut i efterhand ersättning från socialbyrån för den del som översteg självriskandelen. Länsrätten, liksom också högsta förvaltningsdomstolen, ansåg att den ersättningsmetod som kommunen hade valt inte hindrade personen med svår funktionsnedsättning från att använda den färdtjänst som beviljats personen. Nämndens beslut kränkte alltså inte medborgarnas likvärdighet och beslutet var inte heller på något annat sätt lagstridigt.

HFD 23.8.1995 L 2553

Kommunen hade satt en övre gräns på 130 mk för ersättning. Utöver den övre gränsen betalades ersättning på basis av en separat ansökan också ett skäligt belopp av resor som kostat mer än 130 mk. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut att social- och hälsovårdsnämnden inte hade fått begränsa beviljandet av ersättning så att ersättning för resor som kostat mer än 130 mk beviljades på basis av en separat ansökan.

Nylands LR 2.11.1993 L 1209/2

Länsrätten ansåg bland annat att när en person med svår funktionsnedsättning rörde sig utanför hemmet med hjälp av en elrullstol, som utan att fällas ihop kunde transporteras i en invataxi eller hopfälld i en vanlig taxi, så ökade kostnaderna för användningen av färdtjänst för personen med svår funktionsnedsättning på grund av användningen av invataxi eller för att rullstolen måste fällas ihop vid användning av en vanlig taxi.

Länsrätten ansåg att socialnämnden bör beakta också dessa faktorer när ersättning betalas för kostnader som orsakats av personens transporter.

Uppdaterad: