Vaccination av social- och hälsovårdspersonal

Sidans innehåll

Social- och hälsovårdspersonalens vaccinationer är en del av arbetarskyddet och patientsäkerheten och en del av en högklassig verksamhet.

Arbetsgivaren är skyldig att skydda arbetstagaren mot biologiska risker i samband med arbetsuppgifterna (738/2002 och 933/2017). Företagshälsovården bedömer skyddsbehovet i arbetet eller i samband med arbetsresor. Arbetsgivaren betalar de vaccinationer som personalen behöver för att skyddas mot risker i arbetet.

Hur påverkar lagen om smittsamma sjukdomar vaccinationen av social- och hälsovårdspersonalen?

Enligt lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) ska arbetsgivaren säkerställa att den personal och de studerande på praktik som arbetar med klienter och patienter som är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar har ett vaccinationsskydd enligt 48 §. 

Personer som är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar är till exempel 

  • patienter vars immunförsvar är kraftigt nedsatt på grund av en sjukdom eller behandlingen av en sjukdom
  • barn under 1 år
  • personer som fyllt 65 år
  • gravida kvinnor.

Anställda som arbetar med personer utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar ska ha

  • ett skydd mot mässling och vattkoppor antingen via vaccination eller via genomgången sjukdom
  • ett skydd mot influensa som skapats genom vaccination
  • ett vaccinationsskydd mot kikhosta, om den anställda kontinuerligt sköter spädbarn.

Arbetsgivaren ska fastställa de klient- och patientlokaler vid verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården där man vårdar klienter eller patienter som medicinskt sett är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar. Hit hör också de fordon som används för sjuktransport. I detta arbete tar enhetens ledning hjälp av yrkespersoner inom bekämpning av smittsamma sjukdomar.

Tartuntatautilain pykälä 48 mukaisen suojan arviointi toimintayksikössä 

Arbetsgivaren ska se till att klienter och patienter som är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar vårdas av sådan personal som har ett tillräckligt skydd. Anställda som har ett bristfälligt vaccinationsskydd får endast av särskilda skäl arbeta i dessa lokaler.

Särskilda skäl för att anlita sådan personal är till exempel följande:

  • Det finns inte tillgång till annan yrkeskunnig personal.
  • En ny anställd måste snabbt kunna börja arbeta.
  • Den anställdas hälsotillstånd hindrar vaccination.

Arbetsgivaren ska informera personalen om det skydd som behövs vid respektive enhet. Arbetsgivaren ska kunna motivera för de anställda varför enheten förutsätter ett sådant skydd som anges i 48 §. Arbetsgivaren ansvarar för att personalen får tillräcklig introduktion och utbildning.

Arbetsgivaren informerar företagshälsovården om det skydd som krävs vid respektive enhet.  Arbetsgivaren och företagshälsovården bör redan från början planera de åtgärder som behövs för att paragraf 48 ska uppfyllas i samarbetet. På det sättet får även företagshälsovården tillräcklig information att agera på. Tillvägagångssätten för att ordna vaccinationer och behandla hälsouppgifter ska också beaktas när företagshälsovården planeras. Personalen ska till exempel informeras om hur man gör med vaccinationer som ska ges upprepade gånger. 

Den anställda kan välja att själv meddela arbetsgivaren om det egna skyddet överensstämmer med vad som krävs vid enheten eller inte.  En muntlig anmälan räcker. Arbetsgivaren kan inte kräva att den anställda lämnar in en skriftlig utredning om vilka vaccinationer denna har fått eller vilka sjukdomar denna har haft.

Vid behov gör företagshälsovården en bedömning av om den anställda kan arbeta i lokaler där man vårdar klienter eller patienter som är utsatta för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar. Lämpligheten kan bedömas i samband med nyanställningsundersökningen eller då arbetstagaren för första gången får arbetsuppgifter som nämns i 48 §. 

Den anställda tillställer arbetsgivaren resultatet av bedömningen av lämpligheten. 

Vaccinationer enligt 48 § fås inom företagshälsovården eller på den egna hälsovårdscentralen. Det är i första hand arbetsgivaren som ser till att skyddet kompletteras.

Arbetsgivarna ska alltid lokalt komma överens om vaccinationsarrangemangen med välfärdsområdet. För de vaccinationer som ges med stöd av 48 § i lagen om smittsamma sjukdomar får vaccinerna i det nationella vaccinationsprogrammet användas. Välfärdsområdet följar upp användningen av dessa vacciner.

Anvisningar för genomförandet av de vaccinationer som avtalats med välfärdsområdet finns på webbsidan om organisering av vaccinationer. 
Organisering av vaccinationer i välfärdsområdet

Givna vaccinationer ska antecknas på korrekt sätt i journalhandlingen (149/2017). Den anställdas vaccinationer antecknas antingen i hälsovårdscentralens eller i företagshälsovårdens journalhandling.

Studerandes vaccinationer antecknas beroende på situationen antingen i studerandehälsovårdens journalhandling eller i ovan nämnda journalhandlingar.

Studerandehälsovården ansvarar för vaccinationen av studerande som ska delta i arbetspraktik.  Studerande kan få vaccin mot influensa också vid den enhet där de arbetar under den tid då detta vaccin ges. Det viktigaste är att vaccinationen sker så smidigt som möjligt.
Vaccination av studerande

Vaccination mot influensa

Personal inom social- och hälsovården och inom läkemedelsförsörjningen som deltar i behandlingen och vården av patienter och klienter har rätt att få influensavaccin gratis. Förutom att skydda den anställda själv är målet att indirekt också skydda klienter och patienter.

Arbetsgivaren ska se till att personer som är utsatta för allvarliga följder av influensa vårdas av sådan personal som har ett tillräckligt vaccinationsskydd mot influensa. Personer som är utsatta för allvarliga följder av influensa är till exempel patienter vars immunsystem är kraftigt nedsatt på grund av en sjukdom eller behandlingen av en sjukdom. Också gravida kvinnor, barn under 12 månader och personer över 65 år är mottagliga för allvarliga följder av influensa.

Skyddet mot influensa behöver inte krävas utanför influensasäsongen.

MPR-vaccination

Det är viktigt att skydda den anställda mot mässling, påssjuka och röda hund, om personen inte har genomgått dessa sjukdomar och inte heller fått MPR-vaccinationerna. Alla får MPR-vaccinet gratis som en del av vaccinationsprogrammet.

Även om MPR-sjukdomarna nästan helt utrotats i Finland, löper hälso- och sjukvårdspersonalen större risk än genomsnittet att utsättas för och insjukna i till exempel mässling. När de anställda vaccineras skyddas också patienterna.

Skyddet mot mässling är speciellt viktigt på avdelningar där personer med immunbrist vårdas. Framför allt personal som vårdar gravida kvinnor måste ha ett skydd mot röda hund.

Klarlägg personens sjukdomshistoria genom en intervju vid nyanställningsundersökningen. Om personen inte har genomgått MPR-sjukdomarna och inte heller har fått två doser MPR-vaccin, ska vaccinationsskyddet kompletteras. Antikroppsbestämning behövs inte. Vaccinationen är inte heller till skada i det fallet att personen redan råkar ha ett skydd mot dessa sjukdomar.

Anställda som arbetar med personer som är särskilt utsatta för allvarliga följder av mässling ska ha ett skydd mot mässling antingen via genomgången sjukdom eller via MPR-vaccination. Personer som är utsatta för allvarliga följder av mässling är till exempel patienter vars immunförsvar är kraftigt nedsatt på grund av en sjukdom eller behandlingen av en sjukdom. Också anställda som i synnerhet arbetar med barn under ett år och gravida kvinnor ska ha ett skydd mot mässling.

Om den anställda inte har genomgått sjukdomen eller fått några MPR-vaccinationer överhuvudtaget, rekommenderas två doser MPR-vaccin med minst 6 månaders intervall.

Vaccination mot vattkoppor

Vaccin ges till dem som inte har haft vattkoppor eller som inte vet om de har haft vattkoppor. För vuxna kan vattkoppor vara en mycket besvärlig sjukdom med risk för allvarliga följdsjukdomar. Vid nyanställningsundersökningen ska åtminstone kvinnor under 45 år tillfrågas om de har haft vattkoppor. Syftet är att skydda den anställda mot vattkoppor under en eventuell graviditet.

Anställda som arbetar med personer som är särskilt utsatta för allvarliga följder av vattkoppor ska ha ett skydd mot vattkoppor antingen via genomgången sjukdom eller via vaccination. Personer som är utsatta för allvarliga följder av vattkoppor är till exempel patienter vars immunförsvar är kraftigt nedsatt på grund av en sjukdom eller behandlingen av en sjukdom. Också anställda som arbetar med barn under ett år, gravida kvinnor och personer som fyllt 65 år ska ha ett skydd mot vattkoppor. Äldre är sällan mottagliga för vattkoppor, men om de trots allt insjuknar, blir sjukdomen vanligen allvarlig.

Behovet av vaccination mot vattkoppor är så litet att det inte lönar sig att ha vaccinet i lager vid företagshälsovården. Man bör först kartlägga om det faktiskt finns ett behov av vaccin och hur många arbetstagare det gäller. På de flesta arbetsplatser behövs vaccin mot vattkoppor inte alls.

Vaccinationsserien består av två vaccinationer som ges med minst 3 månaders intervall.

Vaccination mot kikhosta

Anställda som kontinuerligt vårdar spädbarn yngre än 12 månader ska ha ett skydd mot kikhosta. Till den personal som ska vaccineras hör bland annat

  • sjukhuspersonal som vårdar spädbarn
  • personal på mödra- och barnrådgivningen
  • laboratoriepersonal som tar prover av barnpatienter.

Kikhosta är livsfarligt för spädbarn. Barnets egna vaccinationer ger inte ett tillräckligt skydd under de första levnadsmånaderna.

Istället för det vanliga vaccinet mot difteri och stelkramp (dT-booster) kan du vaccinera den anställda med dtap-vaccin som innehåller en komponent mot kikhosta. Det ska ha gått minst 2 år sedan föregående dT-booster när du ger en dtap-booster.

Observera också att en stor del av de studerande inom social- och hälsovården inte behöver ett skydd mot kikhosta.

Vaccinationsskyddet mot kikhosta försvagas efter cirka 3–4 år och därför behövs booster senast efter 5 år. 

Eftersom det skydd mot kikhosta som fås genom vaccination försvagas ganska snabbt, ska personalen inte vaccineras ”på förhand för säkerhets skull”, utan vaccinationen ska uttryckligen ske om personen arbetar eller ska börja arbeta vid en enhet som kontinuerligt vårdar spädbarn.

Det lönar sig att förstärka en studerandes skydd mot kikhosta först då den studerande ska inleda arbetspraktik bland spädbarn.  Skyddet bör krävas i synnerhet om praktikperioden är lång. 

Vaccination mot hepatit B

Det är mycket ovanligt att anställda i Finland smittas av hepatit B i sitt arbete. I vissa arbetsuppgifter är dock risken för att utsättas för hepatit B-virus större än hos genomsnittet. Anställda inom social- och hälsovården behöver vaccination mot hepatit B, om de kan komma i kontakt med blod i sitt arbete. Företagshälsovården avgör smittorisken. Arbetsgivaren bekostar vaccination mot hepatit B för arbetstagare som inte har immunitet från tidigare.

Skyddet mot corona

Skyddet mot corona för social-och hälsovårdspersonalen enligt den temporära paragrafen 48 a i lagen om smittsamma sjukdomar var i kraft mellan 1.1 - 31,12.2022.

Från och med den 1.1.2023 finns det ingen lagstadgad skyldighet att skydda social- och hälsovårdspersonalen mot coronavirussjukdomen. Det personliga coronavaccinationsskyddet är trots allt viktigt för arbetstagare som arbetar inom social- och hälsovården.

Uppdaterad: