Vattkoppor
Vad är vattkoppor?
Vattkoppor är en smittsam inflammatorisk sjukdom över hela kroppen som orsakas av viruset Varicella zoster och som hos friska barn i allmänhet går över på ungefär en vecka.
Vattkoppor kan dock vara en allvarlig infektion hos
- barn som lider av en kronisk hud- eller lungsjukdom, till exempel atopi eller astma
- ungdomar
- vuxna
- patienter med nedsatt motståndskraft.
Under graviditeten kan vattkoppor ge upphov till en betydande komplikationsrisk både för mamman och för fostret.
Efter sjukdomen kan viruset stanna kvar latent i nervcellerna och senare kan det aktiveras och orsaka bältros. Aktiveringen kan bero på att motståndskraften försämrats på grund av ålder eller annan orsak.
Hur smittar vattkoppor?
Vattkoppor smittar mycket lätt. Viruset sprids som luft-, dropp- och kontaktsmitta från den insjuknade personens luftvägar och hudblåsor. Redan en kortvarig vistelse i samma rum som en person med vattkoppor kan leda till att en mottaglig person smittas.
Inkubationstiden är vanligen cirka 2 veckor (10–21 dagar).
Patienten smittar redan 1–2 dagar före symtomdebuten. När det har börjat bildas en sårskorpa över hudblåsorna upphör smittsamheten. Smittsamheten kvarstår i allmänhet cirka 5 dygn efter de första symtomen, hos personer med immunbrist oftast längre än så.
Ett barn som insjuknat ska alltid stanna hemma från dagvården tills blåsorna har torkat in.
Viruset kan också smitta vid kontakt med sårvätska från bältrosblåsor, från vilka virus utsöndras i mindre omfattning och mer lokalt än vid vattkoppor.
Hur kan vattkoppssmittan förebyggas?
Vattkoppor förebyggs genom vaccination. Två doser vaccin ger ett bra skydd mot allvarliga vattkoppor. Vaccinet kan också ges inom 72 timmar från exponeringen, om det inte finns något hinder för vaccinering.
Vaccin mot bältros (Lääkeinfo.fi)
Gravida kvinnor och personer med immunbrist får dock inte vaccineras. För dem bör man inleda läkemedelsprofylax och överväga om det också är nödvändigt med antikroppspreparat mot vattkoppor.
Anvisning om bekämpningsåtgärder i samband med fall av vattkoppor (på finska)
Vilka är symtomen på vattkoppor?
Som första symtom på vattkoppor innan utslagen uppkommer kan personen ha
- feber
- huvudvärk
- aptitlöshet
- allmän sjukdomskänsla.
Typiskt vid vattkoppor är kraftigt kliande utslag med vätskefyllda blåsor som uppkommer i etapper:
- De röda fläckarna eller knottrorna förändras redan inom några timmar till vätskefyllda blåsor.
- Efter 3–4 dagar börjar blåsorna bilda skorpa.
- Blåsorna läker.
Den insjuknade har samtidigt utslag i olika stadier på kroppen.
Utslaget med blåsor kan också vara lindrigt, hos vaccinerade rentav omärkbart. Men till exempel atopiker har i allmänhet klart fler blåsor än normalt, omkring 250–500 stycken. Då är risken för en sekundär bakterieinfektion betydlig.
Vilka är följdsjukdomarna och konsekvenserna av vattkoppor?
Den vanligaste komplikationen vid vattkoppor är en bakterieinfektion som uppstår på huden när man kliar sig. Infektionen orsakas vanligen av stafylokock- och streptokockbakterier.
Infektionen kan också leda till en allvarlig generaliserad infektion, till exempel sepsis eller nekrotiserande fasciit.
Hos vuxna och framför allt gravida kvinnor, förekommer lunginflammation i anslutning till vattkoppor.
Sällsynta men allvarliga komplikationer är bland annat
- hjärninflammation
- glomerulonefrit
- leverinflammation
- led-, blindtarms- och testikelinflammation
- ökad blödningsbenägenhet.
Hur konstateras vattkoppor?
Diagnosen baserar sig på den kliniska bilden, dvs. typiskt utslag med blåsor. Virus kan påvisas i vätskan från blåsorna och det är också möjligt att i efterhand fastställa att personen haft sjukdomen genom att undersöka antikropparna i blodet.
Laboratorieundersökningar av vattkoppor
Hur behandlas vattkoppor?
Hos i övrigt friska barn räcker i allmänhet symtomatisk behandling. Om patienten utvecklar en bakterieinfektion på huden, kan det också behövas antimikrobiella läkemedel (antibiotika).
Det är alltid motiverat att påbörja en antiviral läkemedelsbehandling hos gravida kvinnor, men också hos långtidssjuka barn samt unga och vuxna.
Personer med immunbrist behöver i allmänhet sjukhusvård.
